Källa: Right Pet
Hon försöker inte knö sig när man ska ge henne mat, utan står och väntar tills man säger Varsågod. Hon skäller max två gånger om dan, och om man ser lite allvarlig ut och säger Sch så tystnar hon. Jag vet inte riktigt hur mycket som är "språk" i hundars skäll, så jag vet inte om det är OK att aldrig låta dem "prata". Men hon skäller t ex inte när nån kommer till dörren eller när man är ute och går och hon ser andra hundar, utan när jag inbillar mig att hon vill nåt, typ: Var är Mikael? Varför kommer han inte in? Han var ju utanför dörren med mig alldeles nyss?
Mikael har varit ute och gått med henne jättemycket, både för hennes och sin skull. Jag var ute med henne i en minipromenad runt ängen som vetter mot kyrkan. Men det tog 25 minuter, med pauser för att stanna och lukta på grejer (hon, inte jag).
Hon börjar vänja sig vid oss nu. Första gången Mikael duschade låg hon med nosen mot badrummet alldeles utanför dörren. Nu kan hon nöja sig med att slänga ett getöga när han går dit, men hon ligger ofta kvar där hon var. Hon börjar känna igen och, som det verkar, begripa vad vi gör, t ex att vi inte ska ta med henne ut när vi fönar håret och sprayar hårspray, men däremot när Mikael sätter på sig sina shorts.
Mikael är hennes favorit. Första dagen var hon alldeles nykär och blev lite väl närgången med hans manliga kroppsdelar efter duschen. Men bara man visar som är boss, så lyder hon, och han fick behålla både sin ena och sin andra.
På lördagen hade vi med henne på minigolfen. Det tog henne en relativt liten stund att fatta att hon inte fick gå på banorna eller äta upp bollarna. Vivar riktig tstolta över henne. En gång skällde hon till, men det var för att det flög en fågel nära henne. Och emellanåt låg hon och vilade sig i gräset. Hon är så lugn och väluppfostrad -- eller calm and submissive, som Cesar Milan säger.
Nån dag kom det in en geting i lägenheten. Ni vet hur jag är -- livrädd -- så när jag hade rasslat upp ur stolen och sett att ljudet jag kände igen verkligen var en geting, skulle jag bara vända mig om för att hitta nåt att mota ut den med. Bakom ryggen på mig hör jag först getingens surr, sedan ett gulpande ljud, och sedan hörde man inte getingen mer. Hunden hade ätit upp den! Det var smidigt för mig :) Fast hunden spydde senare, så jag vet inte om det var så smidigt för henne...
Jag pratar rätt mycket med henne. Även om hon inte är en människa känner man en levande varelses närvaro tillsammans med henne. Så jag konverserar lite. Hon ser ofta ut som om hon förstår :) Och igår när jag la av en fjärt (försöker låta bli det i Mikaels närhet, men han var på jobbet), så var jag tvungen att säga ursäkta, för det kändes som om jag "fes bland folk". Tydligen var ursäkten befogad, ty jycken vädrade och vände sig sen och la sig med ryggen mot mig en bit bort...
Hon har fått många söta smeknamn av mig. Oftast säger jag gumman eller hjärtat till henne, men även Snoddas och vid enstaka tillfällen Nisse. Mikael har hittills kallat henne monster, best, sugga, gamla kossa, samt min favorit fish breath. Men han låter snäll när han gör det, jag lovar!
Det jag inte visste om hundar är hur flocklika de verkligen är. Hon ligger under bordet när vi äter, gärna på Mikaels fötter när vi ser på TV, och när jag lagar mat sitter hon alldeles nedanför och följer varenda rörelse jag gör. Men hon ratar alla grönsaker som ramlar ner på golvet.
Att ta upp bajset när man rastar henne är verkligen äckligt. Jag trodde man skulle koppla loss det från människobajs mer än man gjorde. Nä, det var vidrigt att känna de varma bajsklottarna genom den tunna svarta plastpåsen. Hennes spya däremot var inte särskilt äcklig. Det var bara lite varma matfyrkanter med en aning slime runt.
Första kvällen hade hon varit ute och gått med Mikael rätt länge. Men ändå började hon visa fram en leksak när hon kom hem, som hon ville att man skulle leka med med henne. Idag blev hon så trött under promenaden att hon la sig ner och vilade mitt i en vägkorsning. Då skulle hon inte leka när hon kom hem, utan bara dricka vatten och vila. Men från början visste vi inte hur mycket som krävdes för att trötta ut henne. Hon somnade ändå direkt efter promenaden, men Mikael och jag tittade på TV ett tag längre. När vi skulle lägga oss var vi nästan halvsovande och släpade oss upp. Plötsligt får hon fart, som en Energizer bunny eller så. Hon tar sin leksaksapa med pipgrej i mitten, och bet på apan så ljudet lät, helt hysteriskt, halv tolv på natten. Hade vi haft mer plats hemma hade hon nog också sprungit runt på samma gång! Jag var inne på att lägga pipleksaken ovanför kylen eller nåt, för det ljudet ville jag inte höra på natten! Men jag borstade tänderna och la mig. Ifall hon inte tystnade av sig själv tänkte jag ta ifrån henne leksaken. Och visst tystnade hon. För hon skulle istället krypa upp i sängen. Yippee! Inte. Hon fick upp frambenen och där fastnade hon i stående ställning. Sängen är för hög, eller hon för fet, för hon kom hur som helst inte upp. Men ojojoj vad hon kämpade! Sen la hon sig ner lite, och vilade kanske, och sen försökte hon igen. Hade vi haft en videokamera hade jag spelat in det. Jag tjöt av skratt. Hon ville så gärna upp i sängen till Mikael. Men hon nöjde sig till slut med att lägga sig på golvet i sovrummet, och bara hon inte störde mig så var jag nöjd. Hon försökte däremot samma sak nästa kväll, och nästa, och nästa...
Första morgonen väckte hon Mikael när klockan var nåt på 06. Okristligt. Hon har fortsatt med den vanan. Jag hör hur han sömndrucket säger: Inte nu, det är för tidigt. Hon ger sig till tåls en liten stund, och försöker sen igen att få med honom ut. Hon väcker däremot inte mig. Men idag när hon hörde att jag hade vaknat kom hon in och hälsade. Svansen gick som en flagga i storm och dängde ljudligt i både elementet och sängkarmen. Men vad gör det när man vill visa sin glädje.
Igår kväll kom hon bort till min sida av sängen och ville inget annat än att bli kliad under hakan en stund. Men jag är rätt glad att det är Mikael som är hennes stora kärlek. Hon bara ska upp i sängen till honom. Hon försöker med allt större frenesi, och till slut fick han nästan sparka ner henne. Inte sparka, det fattar ni ju, men liksom fösa ner henne med benet. Så sa han: "Vi kan gulla om du vill, men nåt mer blir det inte." Jag garvade såklart.
Men även om hon älskar Mikael mest så fattar hon att jag också bestämmer över henne. När vi var ute och gick blev hon som tokig av andra människor och svansen gick som en ... jag kan inte komma på nån mer liknelse ... men hon blir verkligen ivrig när hon ser nån och vill hejdlöst gärna gå fram och hälsa. Jag tycker det är fel att låta en hund hälsa på främmande människor, för man vet inte vem som har hundfobi eller vem som är allergisk. Så jag håller emot, med kort koppel, men hon är stark. Men jag vinner. Sen kan man ju se om personen vill hälsa på henne, och då man man släppa på lite. Men jag har sagt åt henne när hon skäller, och hon lyder mig också, inte bara Mikael. Det är bra. Men det är ju bra mycket lättare att bestämma över en redan väluppfostrad hund. Inte en enda gång har hon till exempel försökt slicka på tallrikarna när jag sätter i diskmaskinen. Det skulle Blighty göra jämt. Men som sagt, Blighty var ju en överenergisk, överentusiastisk och rätt korkad hund. Eller är, fast hon inte bor hos J&B längre.
Fanny tigger inte heller, precis, när vi äter. När Mikael sitter i fåtöljen och äter choklad eller kakor kan hon sätta sig framför honom och bara titta med sina stora ögon Man förstår vad hon vill, men hon är väldigt artig och sitter bara tyst och tittar. När jag åt ett Digestive i sängen härom dagen satte hon sig också där och tiiiiiiittade. Jag försökte bara titta bort för att inte falla för frestelsen att ge henne nåt när hon så gärna ville ha. Tror jag.
Hon fäller däremot enorma mängder hår. Hon är inte riktigt lika långhårig som de rena golden retrievrarna jag såg när jag letade efter foton på nätet, men hon är ändå rätt hårig. Och det sätter sina spår här hemma, ojojoj! Igår var första gången vi dammsög sen i lördags, och före det hade Mikael sagt: Vårt golv ser ut som en frisörsalong. Och det fanns gulgråa hår på soffan, dörrmattan var överfull av hår eftersom hon ofta ligger där och väntar, och det fanns dessutom små sandfläckar som hon hade gjort med tassarna. Helt igengrott på tre dar. Nu är Mikael ordentligare och både borstar henne efter varje promenad, och badar fötterna på henne om de inte bara har gått en kort tur i området. Igår hade hon hoppat i nåt dike med vatten, och då fick han tvätta grus och sand och lervatten från magen.
Det är skönt också att jag slipper allt sånt. Det är massa jobb med en hund, men det visste vi ju. Vi bestämde oss första dan för att inte skaffa nån. Mikael vill ju gärna ha en ursäkt att gå ut på promenad varje dag, men inser att det blir rätt mycket runt omkring som också måste göras. Jag vill inte ha nåt extra arbete, för jag tycker inte jag räcker till till det som redan finns. Men redan andra dagen kände jag att jag älskade henne, så visst är hundar härliga. Och jag kommer säkert att sakna henne när hon "flyttar hem" igen. Men så går livet.
Jag sätter i alla fall etiketten "Familjen" på det här inlägget. Hon är vårt lilla barn i en och en halv vecka till :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar