Läsning...

Jag har läst ut min sista och tredje biblioteksbok för den här gången och hade tänkt släpa mig dit och låna fler. Men Ellen räddade mig, ty hon kom i helgen med maaaassa saker, bland annat trevliga försenade födelsedagspresenter och en kinesisk sjal som matchade Mikaels röda kinesiska slips och massa presenter och... Ja ni fattar. Det var rena julafton.

Men hur som helst så hade hon fått slut på läsning på sin senaste utlandsresa, och på flygplatsen antingen i Peking (om det var där hon var) eller i Tokyo, så fanns det inte särskilt många engelska böcker att välja mellan. Så hon tog en kopia av Twilight och tänkte läsa den i utredande syfte. Jag har börjat att göra sammalunda. Jag vill inte precis läsa den, men samtidigt är jag så nyfiken på den, och nyfiken på vad det egentligen är som gör att folk fastnar så extremt, ja nästan hysteriskt, i den.

Jag har läst 84 sidor. Jag har sett små "varningstecken", men nu hittade jag den första riktiga pralinen:

"His eyes were gloriously intense as he uttered that last sentence, his voice smoldering. I couoldn't remember how to breathe."

Där har vi det. Liderlig, underbar, himlastormande, magomvändande kärlek som övergår allt förstånd. Kanske till och med förgör allt förstånd. Och är man dessutom fortfarande tonåring när den sortens Kärlek drabbar en, är man närmast att betrakta som certifyable. Jag har ju också varit nykär, men det är lite skillnad på om det inträffar när man är 16 eller 36. Vid 16 har man inget som helst begrepp om resten av världen (fast det tror man såklart att man har), och ens samlade erfarenheter ryms på om inte ett knappnålshuvud så åtminstone på en knapp. Och med andra ord blir kärleken så stor, så stor. Den blir lika stor som hela ens liv, för allt man har att jämföra med är barndomen, Duplot som ersattes av Lego, kålungedockan som ersattes av Barbie. Och för somliga, mjukisdjuret som ersattes av hästen i stallet. Det är klart att man är vidlyftig i sin åsikt om sitt liv i den situationen, när man plötsligt har växt från att vara beroende av mamma och pappa, till att kunna tänka, argumentera, och lyda när man själv vill. (Även om det där med att tänka och argumentera tar ett tag att utveckla. I alla fall fem år mer än de själva tror...)

Och kanske är det lite Hollywood-varning på boken. Kanske är det inte alls sån där brinnande, oförnuftig förstagångskärlek som borde få mediernas största utrymme. För den kärleken är ett falsarium. Inte är en 16-åringskärlek att eftersträva mer än den mogna kärleken, där man har huvudet med sig och ändå älskar den andre mer än allt annat på jorden. Och när man dessutom har haft möjlighet att jämföra sin älskade med de 40 000 andra män man har stött på (inte STÖTT på, utan stött PÅ) de senaste 10, 15, 30, 60 åren. Och att ens egen verkligen är den man gillar mest, inte för att man just då har en bra kombination av feromoner och hormoner mellan matteklassen och engelskan. Ja, ni hör att jag upprörs lite. Om folk tror att det är så som kärlek ska vara, då kommer skilsmässorna att öka. Genialiskt uttalande...

Hörde på nåt TV-program om danska mödrar (inte de där unga tjejerna) och en kvinna sa at tom hon får höra att nån sak skilja sig så säger hon undefär: "Nej!!! Gör det inte! Det blir inte lättare nästa gång." Det var grymt sagt. Inte lättare nästa gång. Om folk tror att riktig kärlek måste vara sån där benen viker sig när han säger ens namn, eller -- ve och fasa -- om den riktiga kärleken har gått över når benen inte längre viker sig, då kastar vi ju bort otaliga mängder riktig, äkta livsvärmande kärlek till förmån för bortkollrad hormonstinn nybörjarkärlek som till sin natur inte kan vara. Jag blir alldeles upprörd.

Det som skrämmer mig mest är de så kallade Twilight moms. Vuxna människor som är helt galna i twilight, eller kanske i de manliga karaktärerna. Jag har inte kommit så långt i boken, så än vet jag bara lite om Edward Cullen, men inget som motsvarar att jag skulle köpa t-shirtar med twilight-text på, eller sitta och snacka på nätet i timtal (eller ens en minut) med andra twilight moms, eller skrika som tonårstjejer och glittra med ögonen från först raden när man ser den senaste filmen.

OK att de ser glada ut, men "glada" sådär som tonårstjejerna när de såg Beatles? Gråta?????


Now we're talking:


Eller hur...


Eller köpa twilight-merchandise i stil med detta vambyrbetthalsband i sidencashmir...


...eller som denna t-shirt. Jag vet inte ens vem Jacob är, än. Det är dessutom inte kul att skämta om otrohet. Inte ens skämta!


Jag kommer säkert att återkomma till twilight när jag läst lite mer. För visst lockar den till bladvändning. Men seriöst, här sitter man och läser en bok om ungar i high school i USA och deras mediokra kärleksliv ("Han tittade på mig!!!"). Det är ju bara såååååå tamt!