Vem är man lik?

Min pappa stod på centralen och pratade med en kollega när Ellen och jag gick fram mot honom. Kollegan flinade och sa: Dem där kan du inte svära dig fri ifrån.

En gång skulle Ellen och jag mötas på Kastrup. Jag sitter och väntar. Då kommer det tre, tror jag, främmande människor och skrattar lite och säger hej. Några sekunder senare kommer Ellen och fnissarna var hennes arbetskamrater, som tyckte jag var väldigt lätt att känna igen.

Och en gång när hon jobbade i Frankfurt, det var kanske första gången jag var och hälsade på, frågade nån mig om jag hade bytt kläder. Men du hade ju kjol nyss. Ja, jo, men det var min syster.

Förra veckan (?) sa Mårdbys att jag var lik Ellen nu när mitt hår är längre. Det tog jag som en komplimang.

Så jag har gått genom livet och tänkt att jag och min syster är lika pappa.

Innanför ytterdörren har vi ett porträtt av mormor som ung. Mycket blond och vacker. Två gånger har min kusins man (men på pappas sida) frågat om det är någon släkting, eftersom han ser släktdrag.

Och varje gång jag ser min kusin C på foto på facebook hajar jag till och känner igen mig själv i hennes utseende. På mammas sida är vi mörkare och mer brunögda, på pappas sida är det mer fräknar och rödblondhet. Så på släktfesten i fredags (hos min kusin på pappas sida, här i vh) kände jag mig inte särskilt lik min faster och mina kusiner. Min bror i USA är däremot en spitting image av farfar.

Ruth, familjens nyaste tillskott, om man inte räknar de senaste tvillingarna, som tekniskt sett kom efter henne, tycker att jag är lik min kusin H, inte bara till utseendet utan också gester och mimik.

Så vem är man? Vem är man lik?

Mikael har ju en dotter som är väldigt lik honom, fast tjejsnygg. Och jag kan se vissa linjer hos hans söner, där någon enstaka kroppsdel ser ut precis som Mikaels, fast i yngre och tunnare upplaga.

Jag har ingen som kommer efter mig. Jag vet att den narcissistiska frågan om ens barn skulle bli lika en, inte är orsak nog. Och trots att jag vet relativt bra vem jag är, så är det så skönt att träffa personer man delar gener med. Och de har nåt som jag också har. Vi är lite samma.

En rimlig förklaring är att jag hittills varit mest lik pappa, men när jag blir äldre så kommer mera mamma fram. Mårdby och Klarin, och så Olergård i hjärtat. Bra blandning.