Självmord

Robin Williams tog sitt liv. Han hade alkoholproblem och depression.

Så idag skriver många på fejan inlägg om självmord och depression. Det finns mycket åsikter.

En skrev att självmord aldrig är rätt, inte löser nåt, är själviskt osv. Jag kan i teorin hålla med om det, även om det är dålig och okänslig tajming att säga det just nu eller "till" Robin Williams.

En kvinna kommenterade att hon fortfarande var arg på den familjemedlem som tagit sitt liv för 12 år sedan. Självmord är säkert ett av de svåraste dödssätten att förlika sig med för familjen.

Kvinnan hade barn med depression och hon säger varje dag till dem att happiness is a choice. När jag hör det vill jag att barnen ska omhändertas. Man ger inte en deprimerad skulden över depressionen genom att säga att de kan välja att vara lyckliga. Så fel!!

En kille sa till artikelförfattaren (som verkade ganska okänslig inför folks lidande och tyckte bara att självmord var dåligt, fel, och nåt man skulle välja bort) "Så bra att man bara kan välja bort självmordstankar. Så om jag har kvar några trots att jag väljer lyckan, så är det mitt fel. Depression drivs av skuld, så det är ju perfekt."

Vi med ME har väl kanske som regel snarare än undantag blivit bemötta med den felaktiga ståndpunkten att vi bara ska ta oss samman och sluta känna efter så mycket. Folk förstår inte, har jag förstått. Den som inte vet nåt om depression förstår inte allvaret i det och kan tycka att de också borde välja lyckan bara istället.

Jag tycker självmord är fel val. Det är ju faktiskt ett val, eftersom man måste göra nåt för att dö mer än att bara önska det. Men hur mycket det är ett val eller personens enda tillgängliga utväg är inte nåt som vi kan veta om andra. Jag har själv haft en depression och det som förvånade mig mest var inte djupet av de ledsna känslorna, det hade jag förväntat mig med den sjukdomen, utan hur det kändes som om nån hade bytt ut min hjärna. Jag kände inte igen mig eller mina tankar. Jag visste teoretiskt att jag forfarande trodde på Gud, men jag kunde inte känna hans inflytande eller kärlek i mitt liv. Teoretiskt sett älskar en far sina barn, men jag kunde inte känna det. På samma gång upplevde jag inte att jag längtade efter att få känna så igen, utan det fanns helt enkelt inte. Guds kärlek var helt avskuren från mig. Och det är en stor sak för en troende att inte känna Gud längre.

Många med depression upplever, förutom känslomässig tomhet och djup nedstämdhet, även skuld och värdelöshet. Depression är en psykisk sjukdom, och inbegriper inte bara ledsnad och förlust av livshopp. Lika väl som vissa schizofrena kan uppleva sig förföljda, känner deprimerade sig vid vägs ände. Jag säger inte att depressionen tog Robin Williams eller någons liv, för självmordet måste till syvende och sist väljas. Man blir inte smittad av självmord och döden är oundviklig. Men på samma gång vet vi inte vad de som begår självmord tänker och känner. En frisk person inser att barn behöver sin mamma, även en sjuk sådan. Men en deprimerad kan på fullt allvar tro att hela världen får det bättre utan hen. Tankarna är fel, men personen som är deprimerad kanske inte förmår gå utanför sig själv och bedöma sanningshalten i det de känner och tror.

Jag har aldrig blivit självmordsbenägen på riktigt. Men jag har önskat mig att dö, har åtrått det hett! Detta var för cirka sju år sedan när jag inte hade sömnmediciner som funkade, och jag blev nog faktiskt lite galen på riktigt av att inte sova på lång tid.

Det sägs att deprimerade personer ofta vaknar klockan fyra på natten. Så visst är det en psykisk sjukdom, som också för med sig fysiska symptom och problem.

Jag säger ändå att självmord inte är en bra idé för någon. Men vi kan absolut inte sätta oss till doms över någon som helt och fullt är så desperat efter att få slut på sitt lidande, att de inte kan frammana goda minnen, goda tankar, och tro att de nånsin ska känna så igen.

Ett självmord är säkerligen inget lättvindigt och enkelt beslut. Vi måste få tycka att självmord är något dåligt i teorin, samtidigt som vi absolut inte får tro att de som begår självmord alltid kunde tänka klart och var medvetna om omgivningens reaktioner.

Så ifall depressionen tog hans liv, om han nu har blivit fri, det säger jag inget om. Vi vet inte vad han tyckte och kände. Allt som hans familj förtjänar är kondoleanser och kärlek.

12 kommentarer:

Cecilia summerar sa...

Jag hoppas jag inte hittar den artikeln och kommentarerna. Det skulle ha gjort mig för upprörd att läsa hur människor förringar andras smärta. Och berövar sina barn att ha just de känslor de har. Det låter som en grogrund för ohälsa bara det...
Tack för ett viktigt blogginlägg, och för alla andra. Du är så produktiv! Är det för att du inte ligger under trädet och planerar först? ;-) Nej, jag hoppas bloggandet ger mer glädje och ventiler än det tar kraft. Mitt bloggande har sinat. Så här viktiga inlägg brukade jag skriva en gång i tiden. Bra att andra gör det istället!

Nilla sa...

Mycket bra skrivet. Jag tror vi ska passa oss för att sätta oss till doms över andra människor oavsett vad det gäller.

Har man inte själv på allvar funderat på att ta sitt liv kan man nog aldrig förstå hur den personen känner. Sedan kan man tycka att det är fel och orättvist mot omgivningen hur mycket som helst.

Min dotter drabbades av två stora förluster på grund av självmord på mindre en en vecka för ett par år sedan och här har ältats, gråtits och diskuterats kan ni tro.

Sara Boberg sa...

Så bra skrivet och det berörde mig stark då jag nu är i ett skov av försämring och depressionen har slagit sina klor i mig och jag känner ofta att världen skulle bli bättre utan mig trots att jag har barn och make. Känner så väl igen dessa starka känslor som äter på mig och smärtar starkt. Ingen som har varit där vet hur starkt och verkligt det kan vara. Tack för bra text.

Mireille sa...

Mycket bra skrivet och formulerat. Ofta är tankar på självmord en viktig ventil för den som inte längre står ut. Det är just därför det är så viktigt att det lyfts fram, och inte skuldbeläggs. Att kunna berätta öppet om sådana tankar och planer kan vara en räddning, och vården måste bli bättre på att fråga rakt på sak.
Vi vet ju inte exakt vad som hände i detta specifika fall, hur medicinering eller ickemedicineringen såg ut. När kemin i hjärnan krånglar kan det gå fort, och uppföljning inom vården göras snabbt. Psykvården i Sverige är inte bra på det, överlag.
Tänker också på hur omänskligt det egentligen är att vara så stor stjärna, vilken press och tyngd som ligger på deras axlar. Robin gav nog så oerhört mycket mer än han kunde få tillbaka, och det dränerar ju såklart energi.
Men som ett av hans barn sa så är det nu en tröst för dom att veta att så många sörjer tillsammans med dom, att han var så uppskattad.
Tack för att du lyfte ämnet så fint!❤️

Mireille sa...

❤️❤️❤️

http://naltabblovers.blogspot.se sa...

Tack, tack för ett mycket viktigt och bra inlägg.

Anja Olergård sa...

Jag satt nog bara i sängen och lät tankarna flöda utan så hemskt mycket eftertanke. Men ämnet berör ju så, och det man skriver blir liksom på allvar, äkta.

Jag blev hemskt glad för era goa kommentarer. Det finns inget finare än kontakten mellan människor, när nån säger nåt fint de tänkt till den personen de tänkte det om. Jag tror att det är en av sakerna som väver ihop oss människor och gör att ingen människa är en ö.

Och så vill jag särskilt säga till Sara B att jag hoppas du mår bättre snart. Får du nån hjälp? Jag äter 120 mg.cymbalta, plus saroten och mianserin för sömnen. Har sedan ett par månader också ätit 10 000 IE d-vitamin och det har verkligen höjt mitt humör flera snäpp.

Ni är så fina människor, jag är.glad att vi har varandra.

AL sa...

Ja, det var fina tänkvärda ord både till försvar før en mindre dömande hållning till deprimerade och en respekt før den sjukdom det ær. (Jag får lite taggar av att man slänger orden "omhänderta barnen" kring sig lite hursomhelst bara, har læst det flera gånger på bloggen. Att ett barn måste omhändertas ær en tragedi før alla inblandade, det också.)

Anonym sa...

Tack Anja! Jag mår lite bättre nu angående nedstämdheten, men det är fortfarande väldigt skört. Om jag får någon hjälp? Ja det är lite si och så med det. Har fin kontakt på öppen psykiatrin, särskilt med en sjuksköterska där men ho har gått på mamma ledighet nu. Väntar på remiss till vårdcentralen, men förväntar mig ingen direkt hjälp där, då jag varit där förut men ingen kan ju något om min sjukdom förutom på öppen psykiatrin. Äter ingen medicin då allt jag provat bara förvärrar nedstämdheten. Är otroligt känslig för biverkningar. Försöker hålla mig någorlunda flytande med hjälp av kosten, Inget spannmål eller socker. Men Kraschen kom ändå tydligen. Kan bero på att man gör mer än man egentligen orkar under sommaren plus att jag har mindre av ensamtid/återhämtning. Sömnen fungerar ok utan mediciner. Har också testat olika kosttillskott och vitaminer utan några strålande resultat. Men jag kämpar på och hoppas att denna krasch snart lättar. Tack för din omtanke. <3 Sara Boberg

Anja Olergård sa...

Sara B, skönt att du har hopp om bättring. Och jag vill verkligen upprepa d-vitamin. Ingenting (vitaminer, mineraler osv) hjälper mig men 10000 IE d-vit hqr hjälpt humöret. De har sett d-vitaminbrist hos invandrare från Afrika som plösligt får för lite sol i Sverige, och då blir depressiva. Min första dos var på 1300 IE men det gjorde ingen skillnad alls. Sen gick jag upp rejält i dos till 10 000 ie och då hjälpte det verkligen. Förstår om du får fel reaktion på alla mediciner, det är ju vanligt vid me. Men om jag var du skulle jag prova. Jag brukar inte rekommendera massa dyra tillskott som inte hjälper men d-vit och depression hqr ett kliniskt bevisat samband. Men du gör vad du tycker känns rätt för din hälsa. Lycka till!

Sara Boberg sa...

Tack för ditt svar. Har ätit D-vitamin sporadiskt men aldrig i dina doser. Får ge även det en chans ;-) Vet att enligt alla prover dom tagit så har jag ingen brist av Vitaminet men man kan inte alltid gå efter dessa preferenser. Är det i tablettform du tar D - vitamin? Och vilket märke/sort?
:-)

Anja Olergård sa...

Grr, nu tyckte jag bort svaret... Jo, när jag började med d-vit var det efter provtagning där jag hade brist. Men apotekets 1600 ie har inte gjort nån som helst nytta, så jag testade med en rejäl dos på 10 000 ie som jag ska ta i 120 dagar tills burken är slut, och sen ta nya prover och se om jag behöver en underhållsdos eller om jag fortfarande behöver ta högdos. D-vit lagras i fettvävnad i kroppen, och man kan faktiskt bli förgiftad. Jag vågar alltså inte ge dig några specifika råd, jag är inte läkare. Men om jag vore du skulle jag gå till doktorn, nämna depressionen och att du fått lite sol på sig (om du nu inte har kunnat ligga ute i sommar, det har inte jag) och helt enkelt be om att han ordinerar provtagning. De förgidtningsfall jag läste om hade tagit 30 000 ie om dagen under långa perioder. Så man ska ha respekt för det, men inte så man blir rädd. D-vit är kopplat både till depression och nåt med nerver plus benskörhet, där hängde det ihop med kalcium också, men jag minns inte hur. Det är läggdags för länge sen! Kram och lycka till. Tveka inte att fråga mer.