Snart klart

Städfirman har städat idag och Mikael har i princip flyttat ur sin lägenhet. Jag säger "i princip" för jag kom på att jag inte har sett hallspegeln nånstans så den kanske är kvar (den är snyggt gustaviansk så den får han inte råka lämna!).

Jag minns inte om jag har skrivit nåt här om min flyttångest, men jag har verkligen inte tyckt om flytten. Kommer från en lagom zigenaraktig familj som nästan flyttar när huset inte luktar nytt längre, så jag har funderat på varför jag har sån ångest. Borde ju vara van. Och det är absolut inte nåt sånt där sentimentalt tjafs om att lämna sitt hem, för bostaden är bara ett skal för ens hem och man får nya lekkamrater osv. Tror att jag plågas för att varje gång man flyttar så kommer man till en punkt när man tror att man snart är klar. Men så hittar man typ massa planscher bakom dörren till arbetsrummet (mammas ord ikväll om sagda ångest, som jag tydligen har gemensamt med henne) och massa skräp som man inte vet vad man ska göra med och som tar mycket längre tid att flytta än man trodde. Jag tror liksom aldrig att det verkligen ska gå, att det blir tomt och rent tills när man ska lämna över nycklarna. Det är ju nämligen i princip omöjligt ju, teoretiskt sett, och man vill gärna bo i igloo plötsligt och bara ha 2 kvm skräp istället för 20 eller 200. Ja, ni märker hur jag kommer igång känslomässigt. Det jag egentligen ville säga är att det är en sån lättnad att det är klart. Visserligen är nu denna lilla lägenhet fylld av kartonger och Fjällrävenjackor och ett matbord utan ben (de saknas inte, de är bara avskruvade), så arbetet är ingalunda klart, men flytten är klar. (Många känslomässiga kursiver idag...) Och Mikael har slitit som ett djur! När han kom hem nu ikväll (idag förbjöd han mig kärleksfullt nog från att hjälpa till och jag hade i ärlighetens namn heller inte orkat nåt -- orkar knappt sitta upp länge nog för att skriva det här, och armarna hänger på sekretären) hade han med sig en meterlång mörkröd ros, som tack för all min hjälp i samband med flytten! Jag tycker ju att jag har hjälpt till som en myra. Alltså inte "flitig som en myra" utan i myrstorlek, och så är han så uppskattande. Sicken karl! Men så hade han rätt i att det är ansträngningarna man ska räkna, inte resultatet. (Och jag har ansträngt mig!) Han ser mig med kärlek och förståelse och det är ett härligt sätt att bli sedd på. Han älskar mig till och med mer än jag gör själv, och det vill inte säga lite :)

Lycka. Flyttångestslut. Ros. Lycka.