Äktenskapets mening

Jag läste nyss en så djup och klok sak på en bra sajt som har äktenskapstips, eller vad man ska kalla det; Simple Marriage. Önskar jag hade varit djup och klok nog att komma på det själv, men...

Marriage is not designed to make us happy.

Marriage is designed for one thing: growth.

Jag har ju kommit på det där att om man inte är lycklig i sig själv/gör sig själv lycklig, så kan ingen annan göra det heller. Men att den mänskliga relationen som är äktenskap inte ens är till för att skapa lycka, det var en självklarhet, egentligen, men osm jag itne hade klätt i ord i mian tankar. Och eftersom jag har varit gift i heeeeeela två månader nu, så har jag ju lärt mig att det är en hel del tillväxt inblandat i processen. M och jag kände ju varandra riktigt bra eftersom vi medvetet hade tagit det lugnt och dessutom helt ofrivilligt (nästan) hade väntat i princip ett år med att gifta oss efter att vi väl förlovade oss (vilket också tog i princip ett år). Men man vet ju inte riktigt hur man fungerar tillsammans förrän man har dåliga dagar, ligger i sängen med migrän och tänker: "Jag tycker det låter som om han ställde sig upp nu, undrar om jag ska be honom komma hit och pussa mig". Och saker som den andre vill och inte vill, gillar eller irriteras av, det lär man ju sig pö om pö och så kan man göra eller undvika dem. Om man kan. Och så blir man ju mer bekant med varandra med tiden och vågar vara både öppen med sina känslor och rentav flatulent (har inte riktigt kommit dit än, men det har han... Vissa områden är män bättre på). Och det lär en hel massa.

Jag känner mig mångordig nu, fast det enda som egentligen behöver sägas är att äktenskapet inte är till för att göra någon lycklig utan för att erbjuda tillfällen för tillväxt. Lyckliga får vi göra oss själva. Det var egentligen bara det jag ville säga.