Sängtrubbel

Vi har ju gått igenom ett par olika sängrelaterade faser i vårt äktenskap. När Mikael och jag skulle sova här hemma för första gången gick jag ut i förrådet och skulle hämta madrassen som han skulle få sova på (bara det...). Den var inte där. Fadäs #1, eller 2, om man räknar att han skulle få sova på madrass som #1.

Sen köpte vi så småningom en ny säng åt honom på IKEA. Vi ställde hans säng och min säng bredvid varandra, med ben på. Olika fabrikat på sängarna, olika fabrikat på benen. Relativt lika höga, men bara relativt. Min var lite högre än hans, och om man dessutom rörde sig för nära mittkanten åkte sängarna isär. Inte med livsfarlig kraft eller hastighet, men ändå.

Sen skaffade han fram sängramen han hade på vinden. Den vägde bly och han bara tog den på axeln som om han vore Världens starkaste man. Vi ställde huvudgaveln bakom huvudändan av våra sängar och fotändan i vardagsrummet. Så har vi haft det ett tag, eftersom alla muttrar och dylika pluppar var borta.

Så i lördags tog vi vår en meter långa skruv och började såga den i 10,7 cm långa längder (vilket varken hade funnits på Bauhaus eller Claes Ohlson -- så dumma är vi inte att vi sågar om det redan finns färdiga!) och satte ihop sänggavlarna med ena sidan. Så upptäcks det till alla inblandades fasa att de där skruvarna med ett hål igenom var för långa. De var 2 cm, och skulle antagligen bara vara 1,4 cm för att hålet i dutten skulle hamna i mitten av det borrade hålet i sängen. Vi hämtade två olika sorter på IKEA. Bara en sån sak! Puh. Vi har inte provat om de är rätt. Det är som om vi inte vågar.

Fast jag tar inte allt i rätt ordning nu. Bilden nedan visar hur provisoriskt sängen är ihopsatt. Vi har tryckt in sidorna i gavlarna med hjälp av de där träpluggarna. Men alltså inte skruvat fast nåt. Och min säng står bara mellan gavlarna på sina egna ben. Mikaels däremot ligger i sängramen. Och för att gavlarna inte ska åka isär har han alltså knutit fina knopar i snöret som ska hålla ihop sängen. Så fort det hörs ett knakande ljud tänker jag: Nu brakar hela schabraket.


Dessutom har nu Mikael säng hamnat ännu lägre ner än när den stod på benen, så jag ser riktigt ner på honom nu... Skulle tro att det är 1 dm skillnad nu. Sånt där med "glappet i mitten" bryr vi oss inte om längre. Vi ligger bara och håller varandra försiktigt i handen och försöker att inte vända oss om för häftigt.

För det tredje, femte, eller vad jag är på nu, så har Mikael skadat ryggen vid något av momenten i lördags (han tror det var nåt med sängborden) så han har ont. Voltaren-ont. Och så ska han klättra över snöre på väg ner i sin högst instabila säng. Ojojoj. Sänggåendet är förenat med stor kroppslig fara.

Furthermore kan vi meddela att sovrummet är precis lika brett som ett sängbord, en sänggavel och ett sängbord. Det finns verkligen inget wiggle room över. Om man hade haft en liten 160-säng kanske, men inte nu. Vi hade tur, när monteringsarbetet med sängskåpen var klart och de faktiskt fick plats (vilket vi dumt nog bara hade förutsatt med ögonmått och minne). Och om ni från fotot anar er till ett glapp mellan sängskåpet och högerväggen och tror att vi har mer plats än jag låter påskina, kan meddelas att precis bredvid skåpet finns en väggkontakt. Så ja, skåpet står så långt till höger som det är möjligt. Och hans sänglampa kan givetvis inte sitta i den kontakten, utan vi har en förlängningssladd under hela sängen till min sida, där kontakten sitter på ett smartare ställe bredvid fönstret.

Däremot inträffade något i lördags som vi inte hade räknat med. Förutom att jag fick ett stort trähörn med knopp och allt vid fotändan av min säng, vilket gör att mitt mycket lilla utrymme att gå in i min säng minskades och rumpan definitivt slår i krukorna i fönstret, så har naturligtvis Mikael fått ett likadant knoppträhörn i sin fotända. Där brukar sovrumsdörren annars vara. Nu slår dörren i sänghörnet och går inte att öppna.

Fast enligt ryktena hade Karolina och Paul ett ännu mindre sovrum i sin första lägenhet (det fanns inget utrymme alls bredvid sängen så jag antar att de dök från fotändan), men jag känner mig för gammal för trängsel. Det är inte så romantiskt med små ytor när man är nästan 40. Och 50. Man vill gärna kunna gå normalt till sin säng, inte dra in magen och gå på sidan. Bryr mig knappast om designen längre, bara jag får SPACE. Typ såhär:

Källa: Design is mine

Fast kanske kommer det att kännas roligt när vi så småningom kan köpa oss nåt större. Då kan vi bli sentimentala och säga: "Kommer du ihåg hur trångt det var i vår första lägenhet?" Jag antar att det är såna minnen som helt enkelt utgör livet, i efterhand.