För den högst otroliga händelse att vi nånsin får magsjuka igen, så ska vi göra såhär.
Mikael (det är ju han som blir smittad, eftersom jag bara träffar honom, men vi kan lämna det öppet i jämställdhetens namn) får flytta hemifrån. Där får han, stackarn, bo i två dagar tills bacillerna inifrån har tagit sig ut i alla relevanta ändar.
Under tiden städar jag varje yta i lägenheten där Mikael kan ha lagt sin hand, förutom det med klorin. Det räcker inte att städa badrummet med klorin. Eller så sänkte jag garden när Mikael trodde att det var måndagens julbord på båt som fått halva kontoret att må illa.
Om jag mot all förmodan ändå får det, så får jag på nåt sätt ta mig igenom de där timmarna i början, och en hel del timmar i mitten, och sen några i slutet som man tror är oförargliga men som faktiskt fortfarande knockar en. Eftersom Mikael nu har återhämtat sig, så får han bära mig till badrummet varje gång jag ska dit. Salle de bain, kommer jag att ropa åt honom, eller snarare så kommer jag att knacka i sänggaveln med något hårt, för jag orkar inte ropa genom dörren, ens viska faktiskt. Och även om jag verkar tuff, så är jag inte så omänsklig att Mikael inte får ha på tv eller musik, bara jag slipper höra det. Idag började jag gråta när han hade dammsugit, fast jag hade suttit vid matbordet med fingrarna i öronen. Ljudet tog så mycket energi, kanske också för att jag hade fått den kloka och helt genomtänkta idén att duscha bort all sjuka. Det är ju inte så jobbigt att duscha och tvätta håret. Jo, men visst. Så, Salle de bain, och så bär han mig. Han kan tilltala mig l'imperatrice, kejsarinnan, på italienska. För han ska vara ödmjuk över att han har orsakat mig denna vånda.
Han har visserligen visat mig stor nåd. Cyklade och köpte cola och remi, men jag fick bara i mig ett råtthörn av remin, det var liksom inte dags än, peristaltiskt sett. Idag värmde han lite risgrynsgröt åt mig, som jag fick lägga mig ner och vila mellan tuggorna på. Och den har jag fått betala för halva natten redan, men det var inte hans fel. Trodde att riskorn var bra, och bara tanken på mat... Ni fattar.
Nu har det rumlat nog här hemma. Om man inte kände vad ljuden i magen betyder kunde det låta ganska trevligt. Igår var fullkomligt olidligt, och jag trodde att jag skulle vara frisk idag. Men så fort går det visst inte.
Jag har åtminstone inte ett barn i knät när jag sitter på toa.
Hejhopp! 12 svartpepparkorn verkar såhär i efterhand som världens intelligentaste idé.
Den som går igenom detta på nån regelbunden basis är värd nåt pris, och nån bot! Skit i ME, bara ni botar vinterkräksjuka! (No pun intended. Really.)
Min kusin som bott i Asien och legat på sjukhus i månader pga magbakterier lärde mig några knep när jag skulle åka till Egypten. Jag skulle åka med en annan odisponerad person, en god vän med whiplash, och det verkade inte vara ett idealscenario att nån av oss fick kräkparoxysmer och toaspring. Man ska inte ta is i drickan (ofta gör de is av kranvatten, inte flaskvatten), ät inga färska sallader (som kan vara sköljde i kranvatten), ta inte i pengar innan du äter utan att tvätta dig ordentligt emellan.
Så var det typ andra dagen där, och jag var stel som en pinne av rädsla för Montezumas hämnd. Tänkte att McDonalds måste ha världsvida hygienregler och inte har råd med dålig publicitet på nationell basis, så jag köpte mig ett egyptiskt meal. Precis när jag hade tagit en klunk cola (det är säkert bra för magen) och veckade ut papperet på hamburgaren och tog ett tryggt bett, insåg jag att jag nu åt sallad sköljd i kranvatten, is kanske från kranvatten, och att jag tog i sedlarna innan jag tog i hamburgaren. Gissa om mitt mod sjönk! Men jag klarade mig!
Den här gången har jag inte haft lika stor tur. Nu är jag så trött att jag mår illa, av me alltså, men det gör inte precis magbubblet bättre.
