Klarade det, ungefär

Har haft ångestkänningar i tre nätter nu. Igår natt var det ganska illa och idag försökte jag göra allt för att lugna det.

Vad jag borde ha gjort var att kolla på listan med steg som Monnah och jag skrev ihop. Men jag vet inte varför jag trodde att jag inte behövde det. Men jag lyckades lägga mig strax efter tre. En timme senare än jag borde visserligen. Och sen när jag la mig ner och höll kvällsbön och förklarade vad jag behövde hjälp med från Gud, så tålde jag inte att säga det och fick ångest.

Jag hade bett om hjälp att komma igenom det och inte förbi det, det var klokt sagt av mig för jag kom igenom det. Var helt ångestfri på andra sidan. Men också helt spent.

Helt avslappnad också faktiskt. Låg och väntade på att somna, tills fem i fyra faktiskt. Inredde min drömlägenhet, som brukar vara mina happy thoughts

Men då hade det gått fyra timmar sen jag tog sömnpiller och det är i senaste laget för att försöka somna. Men jag var å andra sidan så genomtrött att jag inte orkade gå upp ur sängen och ta mer. Jag tänkte att jag säkert somnar för att jag är så trött nu. Jag vill inte ha sömnpillren vid sängen för att det blir för lätt att ta ett nytt piller då, istället för att komma igenom ångesten.

Men nu vid 8.56 hade jag fortfarande inte somnat. Då var det bara viljestyrka som fick upp mig ur sängen.

Så alltså måste jag inkorporera i mina sömnregler att jag måste prova att somna efter två timmar, för efter tre timmar är det inte säkert att jag ens somnar. Förut var det fyra men tydligen inte längre. Mina sömnproblem blir ju tyvärr också svårare med tiden.

Det är provocerande på nåt vis att inte ha somnat när klockan är nio. Jag känner mig misslyckad och förtvivlad. Jag vet att sömnen också blir en prestation, och som jag ofta misslyckas med. Jag skulle ju klivit upp vid fyratiden och tagit mer medicin såklart. Då hade jag sovit gott vid det här laget.

Fast nu har jag tagit hit några Stilnoct. 

Denna sömn gör mig så slut. Att jag gör vad jag inte borde gör mig också så utmattad. Och ångest är inte roligt. Så, jobbig natt.

Jag som skulle förbereda inför läkarbesöket i övermorgon,. Nu kommer jag att sova hela dagen.

Det där att vara så trött i kroppen att man inte orkar gå upp och så lurar man sig att man säkert kommer att somna, så trött som man är.

Men trött och sömnig är inte samma sak. Måste komma ihåg det.

Känner mig jätteledsen nu. Det är som om man hade fått ett erbjudande om det man allra helst vill, träffa Greta Thunberg eller Beyoncé eller Dalai Lama, vad man vill, men så blir det inget. Då längtar man i efterhand på ett ledsamt sätt. Varför fick jag inte xxx? Så känner jag för sömnen. Jag älskar sömn mer än nästan nånting på jorden. Men ändå behandlar jag den fel. Vet inte om det är som en tjej som stannar kvar i ett misshandelsförhållande för att hon inte förtjänar bättre. Jag misshandlar mig själv så många gånger genom att inte vara konsekvent. Har man inte somnat efter fyra timmar fast man legat och provat i en timme så ska man gå upp och ta ett piller till. Men inte enligt vården. Jag måste förklara hur det blir, jag är ju inte som andra sömnpillerpatienter. I förrgår låg jag i sängen och kände inte igen mig. Det var som att jag aldrig hade legat i min säng, visserligen hade vi både nya vintertäcken och nytt påslakan, men det vsr mer på ett existentiellt plan. Jag kan inte plocka fram några minnen av att jag somnat i den här sängen och allt känns fel. Ni vet i nåt lekprogram hade de en frigolitfigur som rörde sig mot en över vattnet och som man skulle forma kroppen efter annars flög man ner i vattnet. Så känns det, som att frigolitfiguren jag behöver forma mig till är nåt jag aldrig sett förr och inte hinner räkna ut hur det ska vara. Trots att jag försöker göra saker så likadant som möjligt för att kroppen ska känna igen sig. Jag brukar ju också säga att ibland känns det i hjärnan som om man har tagit bort .exe-filen för somna. Hjärnan vet inte hur man gör. Då får jag bara ligga och blunda och inte få panik och hoppas att sömnpillren gör sitt jobb. Men av nån anledning är det väldigt skrämmande när jag inte känner igen mig när jag ska sova. Eftersom the stakes are so high när det gäller min sömn (blir det för dålig och för kort sömn så blir jag deprimerad, rätt fort numera eftersom marginalerna minskar även där) så känns det så stort och viktigt och då är också känslan av misslyckande så stor när jag inte somnat.

Nu ska jag andas lugna andetag. Läste om 4-7-8 igår. Har provat det förr och jag får det inte att funka. Måste räkna ganska fort för min luft räcker inte. Och då blir det så stressat. Så jag körde 2-3-4 istället (andas in genom näsan i 2 sek -- håll i 3 sek -- andas ut genom munnen på 4 sek.)

Under ångrstanfallet kom jag på att jag hyperventilerar eller vad det kan kallas, andningen hackar för att typ diafragman krampar. Hittar bara på men så känns det. Men vid nåt tillfälle så klarade jag av att fokusera på att bara andas in och då försvann det där hackiga. Bara andas ut. Bara andas in. Vet inte om man behöver ha känt obehaget en stund för stt liksom bli så mottaglig för stt höra nåt åt det, för annars skulle man ju göra så vid första ångestandetaget och så blev det aldrig nåt. Jag vet inte. Men så lätt är det ju inte, då hade ju ingen haft ångest.

Oh well.

Nu ska jag sluta ögonen om sju minuter. 💜

2 kommentarer:

Humlan sa...

Oj, vad tufft det låter😢. Ledsen att du har det så kämpigt nu❤️❤️❤️.
Nej, ångest är verkligen inte roligt 😔, och att inte kunna somna är så himla jobbigt.

Det du beskriver om hur du inte känner igen dig innan du ska somna låter som derealisation. Det är en otäck känsla. Jag vet att covid och postcovid kan ge symtom som derealisation. Jag upplevde det vid min första covidinfektion.
Jag vet inte om det skulle kunna vara relaterat till att du haft covid för dig också? Om du inte har haft den känslan tidigare menar jag.

Min sömn är också helt bananas nu pga postcovid . Om/när jag väl får somna (ibland inte förrän efter lunchtid, så dygnsrytmen är helt störd) så vaknar jag efter 2 timmar och kan inte somna om fastän jag är svintrött. Sen när jag varit uppe/vaken några timmar och lägger mig och vilar kan jag sova 3-4 timmar. Och sen ytterligare 2-3 timmar vid nästa långvila. Helt sjukt upphackat!
Och det hjälper inte med melatonin och sömntabletter.

Men tydligen gör det inget om man inte sover alla timmar i ett sträck läste jag nånstans så jag lugnar mig med det, att det inte är farligt. Och det verkar ju logiskt på sätt och vis . På stenåldern var det väl evolutionärt bättre om man sov i olika tidsperioder och kanske 2 pass. Men det är helt klart jobbigt med sömnstörningar. Jag har gett upp att försöka ha en normal dygnsrytm och tänker att kroppen får bestämma och sova när den vill, även om det blir helt absurda tider ibland.

Jag har massor med tips på saker och verktyg för att hantera ångest och aktivera parasympatiska delen av nervsystemet, säg till om du vill ha länkar etc❤️.

Varma kramar från Humlan 🐝

Anja Olergård sa...

Härom dagen var det att jag inte kände igen mig i sängen rent fysiskt, annars brukar det bara vara att jag inte hittar somna-filen i huvudet och dp känns det som att jag känner igen mig i rummet men ksgchsrbaldrkg somnat här. Och då blir ju sömnen en lite mer vaken sömn.

Tar jättegärna hjälpmaterial. 💙