Har ju hankat mig fram med Stilnoct på sistone. En full dos på 10 är ju inte som förr om åren, när man om man råkade stå på benen när man hade tatt pillret nästan ramlade omkull av "påverkan". Har jag tur nu så somnar jag vid 4-5-tiden efter en timme. Måste dessutom göra några små kvällsgåenderitualer för att förbreda kroppen -- förutom toalettritualerna tillkommer nu t ex ligga platt på ryggen och slappna av i alla muskler (vilket är skönt, tills man ska upp och saknar en kran), dricka en kopp te eller honungsvatten, massera nacken med Mikaels nackmassageapparat så jag ytterligare slappnar av (tills det kliar för mycket inuti huvudet), och sen läsa lite i en bok, men tyvärr får den inte vara spännande för då frestas jag att hålla på för länge. Hela detta får ta ca ½h, och vid lite per pressat läge lyssnar jag också på musik och tänker på min andningar -- mage in mage ut. Så håller jag en vädjande aftonbön. Detta, tillsammans med 1 Silnoct har funkat rätt OK i ca 2 v.
Set började det dock bli värre förra veckan. Och en god natts sömn på 13 timmar (tog helt självmedikerat dubbel dos för att det redan har börjat gå ner i potens så att säga) räcker inte för att motverka åtminstone tre månader med i princip sömnlöshet. Jag bli bara på så underbart lyckligt humör för att jag sov, och att det var ljuvligt, men jag orkar lik förväskat inte ens slänga sopor och duscha på samma dag.
Och nu med den här sjukan också. Vet inte om jag ska ta det som ett gott tecken -- de allrast sjuka blir aldrig sjuka med annat, men stoppar man nyllet i en sjuk fästmans ansikte så spelar det nog inte så stor roll hur man brukar klara sig från infektioner in the past. Fast jag limmade inte när jag visste att han var sjuk -- till mitt förstvar.
Om jag var trött förut så har jag fått ny insikt om hur trött man egentligen kan vara. Att påklädning av myskläder kan behöva göras i omgånger -- underkläder -- vila -- byxor och jacka -- vila länge med tofflorna på i soffan tills hälarna börjar frysa och jag måste vräka på mig stumpor också. Och så låg jag där i soffan och svettades, frös, mådde illa, och hade ont i bröstet och halsen om vartannat och var less på livet. Johan kom hit med middag, som jag med nöd och näppe orkade bena ur plastbehållarn och värma i mikron.
Sen låg jag i soffan i ca 6 timmar, med visst toabesök emellan. Börjar helt klart bli trött på att ligga i soffan och se på TV. Såsmåningom orkade jag dela på några färdigtinade köttbullar och stoppa dem emellan två såna där runda goda bröd typ vetepärlan. Honungvatten och Alvedon till.
Var dödstrött kl 22. Tror bara M och jag pratade i en halvtimme idag. Gjorde mina rutiner. La mig, skönt, längtanfullt, förhoppningsfullt och tog pillrena kl 00:48. Vaknade igen kl 3:43. Pigg, så jag kunde öppna ögonen och gå upp och göra honungsvatten utan problem. Och pillrena, de DUBBLA, ska fortfarande verka! Jag har inte samma balans och hjärnskärpa som i vaket tillstånd, men det har jag inte nåt särskilt behov av nattetid. Skit i allt, bara jag får sova!!! [GRÅT]
Vill för allt i livet inte att den här Stilnoct-smekmånaden redan ska vara över. Att det ska bli igen som för nån månad sen, när det inte fanns nåt alls att ta till, och då fick jag ligga och gråta och vädja om tre timmars slummer frampå eftermiddagskvisten. Jag har inte hämtat mig nog från det för att kunna klara av det igen. Börjar bli riktigt rädd. Hur ska detta sluta???
Och vad gör jag nu? Lägger mig med en tredje Stilnoct när det inte finns så mycket av de gamla två kvar i systemet? Och sover i två timmar på den också?
Min senaste välsignelse sa tydligt att jag inte ska oroa mig. Men hur låter man bli när jag känner att sömnen både fysiskt och psykiskt makes or breaks me? Jag fatttar inte på fullaste allvar hur jag ska kunna överleva en sån här dust till.
Och så oroar det mig så att jag har överdoserat Stilnocten. Jag är rädd att ta till mig nån knarkares synsätt på piller som mina enda räddare. Just nu känns det som om det är det de är, men om jag tar dem i rätt dos är de snälla typer Börjar jag behöva mer och blir tillvand och ökar maxdosen så är det ingen fortsättningslösning. Fortsätter man ändå blir man väl knarkare så småningom. Jag är rädd.
Den 16 juli sk jag tillbaka till min sömnläkare. Jag har väl bara 15 minuter på mig där hos honom för att kolla mätresultaten, men då MÅSTE jag nog förklara läget -- hur jag nu ska kunna förklara ett 15-årigt intrikat problem på fem minuter och hoppas att han kan göra något för mig. Annars får jag söka mg till Oslos ME-klinik. Frågan är om man får skriva ut medicin mellan ett land till ett annat.
Men inatt då? Hur gör jag nu?
Jag fck bara en liten -om n ljuvlig- respit fårn det här med at ligga vaken på nättena och gråta, och jag ska inte ta ifrn tacksamheten för att jag nu börjar klaga igen, men n uär det surt. Tur i alal falla att jag har botox i hövet och inte får migrän när jag lipar utan bara spänninsguvudvärk. Alltid nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar