Jag vet ärligt talat inte vad jag trodde skulle hända. Om jag trodde att jag hade makt över tingen.
Men universum skulle genast ta ner mig från de höga hästarna, för jag såg en megastor spindel. Vände bort blicken i ett ögonblick nog långt för att slita åt mig lite toapapper, och sen följde jag den med blicken, tryckte till den så hårt jag vågade och knöcklade ihop papperet så hårt jag kunde och slängde det i toan.
Sen fortsatte jag med mitt.
Men vilken fantasi jag har. Ser plötsligt för mig hur jag inte alls har dödat den och den kryper just nu upp ur toan mot min bara rumpa.
Ja, jag vet att jag är överdramatisk. Det var samma känsla som när jag som barn sett på nåt läskigt som Mio, min Mio och inte vågade gå nära det tomma utrymmet under sängen utan hoppade från mattan rätt upp i sängen. Eller när jag var rädd för att det skulle krypa upp en förrymd orm genom avloppssystemet upp i toan när jag satt och inte såg vad som hände. Seriöst, hur ofta kommer saker upp ur toan? Aldrig?
Men ja. Sån är jag. Kan föreställa mig saker för bra för mitt eget bästa.
Hur var det med den där logiken jag efterfrågade härom dagen?
Vaddå, får man inte vad man ber om, på stört?
Måste dubbelkolla.
En Rolls Royce, tack.
En pappa långben sprakar mot rullgardinen.
Not even close.
P.S. Skulle bett om det runda soffbordet från Svenskt Tenn när jag hade chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar