0 000:- Han vägde nu 320 kg. Han ramlade och kom inte upp. Undersidan av hans fötter såg ut som mögligt bröd. Jag blev så chockad och ledsen för hans skull. Han lades in på sjukhus och sen rehabhem och gick ner 100 kg på två månader. Hundra_kilo_på_två_månader. De skickade hem honom när han hade träffat dietist, psykolog, fysioterapeut och några till, och när han klarade att duscha själv.
Men sen fick han komma hem igen och började äta, blev för tjock för badrummet och då slutade han duscha och klä på sig och hade folk som handlade mat åt honom på olika appar. Han gick upp 128 kg på sex veckor. När han inte kom på återbesök till läkaren hämtade de honom med ambulans. Det var typ sex karlar från brandkåren som fick hämta honom. Det var så chockerande att se, jag säger bara det, TLC är bra på att exploatera människor och få andra att titta på dem och bli chockerade och ledsna. Det är min drog, den och gluten. Men efter två veckor på sjukhus gick han bort. Han var bara lite över 20. Han hade ingenting i sitt liv förutom att sitta hemma och äta. Jag har aldrig sett att nån dör under programmet förr. Då var chocken en omtänksammare sort. Han åt sig till döds, fast han haft hjälp av världens överviktsteam i över tre års tid. Men så fort kan kom hem gick han upp 40 kg på en månad.
Vid ett tillfälle sa psykologen till honom angående att klä på sig varje dag, att om han inte gör det så sänder han budskapet till världen att han inte är beredd att möta den. Så om han agerar på ett sätt så kommer känslorna att följa efter. Jag kände igen hur psykolog Anders på Sköndal pratade med mig. Jag har läst nån bok som han rekommenderade om ACT och som jag kunde läsa fast jag inte klarar att läsa böcker egentligen, dvs den var mycket lättillgänglig och kognitivt vänlig. Tanken stämmer, om man börjar agera som om man ... så blir man snart ... Jag brukar tänka att jag inte ska påpeka för Mikael hur fet jag är för till slut kanske han tror på mig! För det som planteras i huvudet växer.
De frågade också killen vad han ville med sitt liv. Jag förstår varför, för att han genom orden han uttalar skulle känna känslan av att verkligen vilja nåt bättre för sig själv. Han sa till slut att han skulle vilja träffa en tjej och ha ett företag. Men det satt hårt inne.
Dr Now var lite "don't you BS me!" mot killen men jag tror det behövdes, för de visste vem de hade att göra med i o m hans tidigare viktproblem och problem att inte äta skräp hela tiden.
Jag förstår att det är svårt att säga vad man vill med sitt liv när nån frågar en. Jag vill fortfarande bli professor, författare och sångare. Det kan man ju skratta rätt ut åt, och det gör jag också, ska ni veta, blandat med gråt över att jag inte ens kunde prova. Jag är 50 och har en pensionär som duschar mig. Hon är piggare än jag varit på 25 år men hon har en del samma sjukdomar som jag, och då får jag dåligt samvete för att hon ska göra det. Men hon gör det så bra och jag vill inte ha nån annan, tack Gud, Amen.
Hade jag kunnat fortsätta i skolan och inte blivit sjuk hade jag haft barn och karriär och musik och sång som hobby. Och nu i medelåldern när barnen inte kräver lika mycket tid längre skulle jag börja skriva böcker. Vid ett vitt, gustavianskt smäckert, halvmåneformat skrivbord med utsikt över vatten. Jag skulle ta på och av glasögonen som en äkta intellektuell med åldersförsämringar i synen. Det där är verkligen vad jag drömmer om. Och på fritiden skulle jag göra roliga saker med barnbarnen och syskonbarn, lära mig svåra pianostycken, göra fina kort till folks födelsedagar, kanske lära mig spela tvärflöjt eller ta fler cellolektioner, jag är ju helrostig. Men har cellon kvar. Och så skulle jag baka, laga lasagne och cykla på utflykt med Mikael. Och sy, hjälp vad jag skulle sy. Och när coronahotet var över och kyrkorna får öppnas igen så skulle jag engagera mig och kanske fortsätta vara söndagsskollärare för vuxna klassen, för det älskade jag men jag blev för dålig i den vändan och orkade inte stå framför klassen i 45 minuter. Jag kanske skulle få vara med i körer och kvartetter i kyrkan, och här har vi såna resurser att musiken är jättebra. Jag skulle bada, helst i Italien, åka motorcykel med Mikael, bo på Ishotellet utan sömnpiller, åka på små helgresor till intressanta städer i Europa och helt oväntade städer i Sverige som Trosa Stadshotell, bjuda folk på middag, ååå, alla vänner som negligerats så hiskeligt alla år, resa på semester med familj och vänner, skämma bort barnbarnen, eller låta dem ha tråkigt och inget annat än kärlek och gamlingar och en kortlek och solvarma jordgubbar och grädde att roa sig med. Låta Johans barn bo här en sommar och lära sig svenska och uppskatta mer än några vikinghjälmar, och sen några år senare ta hit killarna. Passa J&G så fort de vill gå på dejt på restaurang eller Bauhaus eller Yasuragi. Ta hit E så ofta att T&M börjar längta efter henne. Ha kräftskiva, bokklubb med soppa och smörgås, afternoon tea, julmustprovarkväll, jul å nyår, födelsedagar med hembakat, midsommargalej, raketfest för Thomas, 40-årsfest för Ellen (eller att vi åker iväg med henne till nåt dykställe så kan hon och Mikael dyka medan jag sover. Fast just det, jag är ju frisk. Men då skulle jag nog ändå uppskatta att sola på stranden under parasoll med musik i öronen och en ny bok i händerna varje dag.)
I got carried away. Hur många kan göra allt det där? Många är trötta när de kommer hem vid sju eller halv åtta och deras fru bara har orkat ta fram färdigrätterna och kört i mikron. Folk som är ensamma, ingen att ta med på äventyr, folk som inte har råd, som vänder på slantarna flera gånger, folk som är sjuka. De stackarna!!
Men den stora, sorgliga behållningen av Seans död på TLC var att jag i alla fall fortfarande vågar drömma. Jag vågar tro att jag är förtjänt av goda ting.
Man själv är sin värsta fiende. Och det är förfärligt onödigt, när man lika gärna kan vara sin bästa påhejare.
5 kommentarer:
Tänk, jag ställer mig fortfarande framför spegeln när jag är nyduschad och lockig i håret och säger stolt: Snygg kärring.
Man ska inte göra kroppen till sin fiende, det förtjänar den inte.
modren
Nej, det förtjänar den inte, men hujedamej vad svårt det är att vara både fet och sjuk. Jag får verkligen kämpa för att tåla min kropp och älska den gör jag då rakt inte. Men vi får se. Jag kanske kan bli klokare.
Livet, alltså. Det här inlägget fick mig att börja gråta av flera orsaker. Fast jag har läst så mycket psykologi det senaste året så det står ut ur öronen är det fortfarande lika oförståeligt, det mänskliga sinnet. Har någon brutit benet svårt och det till och med ska opereras kan man följa processen via röntgen och annat. Blir det fel kanske man kan bryta upp och göra om, men det går åtminstone för det mesta att se vad som är fel, vad som orsakar det onda. I psykologin finns det bara en massa teorier och dessa korsbefruktar varandra i verkligheten och skapar outforskad mark. Det är svårt, det där. Hur som helst. Tack för att du delade med dig.
Och ibland är ens rädslor starkare än ens förnuft, logik, kunskap, och så gör man fel fast man vet att det är fel men man kan inte låta bli. Jag har sagt till Mikael nån gång att det är mycket lättare att komma på hur man ska göra än att höra det, och där i glappet är det lätt att bli frustrerad på sig själv. Men glapppet är livet. Att bara tänka ut saker är ingen konst. Grattis igen och igen till ditt mod att börja om och din klokskap som kommer att göra valet så fruktbart.
Så sant, det där med att glappet är livet... Jag har många gånger undrat över vad som verkligen skulle kunna få mig att göra rätt. Det pratas om "grit" som motsats till uppmärksamhetsproblematik som ADD, nudging som ska få en att omedvetet välja rätt eftersom fel val är jobbigare att göra, rensa bort störningsmoment och allt vad det är. Trots all kunskap jag har på flera olika plan väljer jag fel, varje dag, flera gånger. Det är sanningen att säga rätt skönt att jag inte längre mår lika dåligt av dessa felval. Man kan ju tycka att tyder på att jag blivit en sämre människa, men jag ser hur en ödmjukhet gentemot andra människors problem har vuxit fram ur detta. Jaja, det är som det är och det blir som det blir. Vi kämpar vidare! Kram.
Skicka en kommentar