Tro det den som vill

Vi har en rabatt som min granne Bosse som nu är död planterade och tog hand om. Det var väl typ åtta rosbuskar där som han beskar och rensade ogräs på. Det fattade inte jag, för HSB hade sagt att man inte måste klippa sitt eget gräs mm, då hade jag ju inte kunnat flytta hit. Mina grannar blev sura på mig vid nåt tillfälle, det visade sig att det var andra grannen Krister (som också är död nu) som gjorde det åt mig och jag trodde det var föreningen. Så går det när folk säger saker de inte vet nåt om. Men jag är glad för lägenheten och att den ligger på plan 0, inte ens med halvtrappa, så att jag kan komma in och ut ur mitt hem.

Men den där rabatten, den är förfärligt sorglig. Ljushuvudena som sköter skottningen (samma ljushuvuden som plogade hela gångvägens snö och la den framför ingången till mitt elrullstolsgarage) kör och genar över rabatten så de har dödat de första tre buskarna. Sen är det nån som har självdött och så har vi tre kvar. De är rätt sorgliga, och ännu sorgligare är ogräset. Om man inte visste det och inte hade glasögonen på sig hade man trott att det var gräsmatta hela vägen ut till asfalten. Och idag satt jag ute en stund och skrev förberedelser inför mitt läkarbesök.

Och så tänkte jag att jag skulle dela med mig av årets VA?!?!? Först trodde vi bara att vi hade fått en ny sorts ogräs (det är mest jag som tittar ditåt, Mikael går åt andra hållet till bilen, men jag står och kikar lite genom ytterdörrsfönstret ibland för att "komma ut") men den tog sig mycket mer än de andra. Sen tog den sig ännu mer, och då blev det en sport att se hur mycket den skulle växa. Så mycket!!!

Och jag kan nu meddela er att ogräset var en solros som är typ 1,60 hög! Vi fattar inte vad den kommer ifrån, men det var en tom plats i rabatten i alla fall.

Och den boven, solrosen, tänkte jag idag att jag skulle fota, vilket jag gjorde. Men ogräset är så fult, och jag kan rycka upp bara ett, det går nog bra. Där borde hjärnan sagt stopp, men den sa bara kör bruden! För de senaste tre somrarna har jag provat att rycka upp 2-3 ogräs som inte är maskrosor och växer djupt utan är lättuppdragna. Men även det har jag fått betala dyrt för. Och i år har jag haft min underbara födelsedagsdahlia som jag har försökt vattna några gånger och pulsen går upp i 130 varje gång. Har provat tre gånger, nu gör min hemtjänstperson det. Hon är 15-20 år äldre än jag och nu senast började jag gråta när jag såg hur hon böjde sig ner som om det inte var nåt. Stod nedböjd, pillade på dahlian och skulle bestämma om några blommor var döda och skulle plockas bort. Ja, jag grät för att det var så underbart att se en kropp som kan uppföra sig rätt normalt. Fast hon har också massa sjukdomar, men inte just som begränsar henne på samma vis som jag. Men ibland tänker jag att hon kommer rätt från Gud. Hon blev pensionär men valde att ha kvar mig som enda hemtjänstpatient och så gör hon ledsagning åt några också. Att jag slapp nån dålig, nån som jag behövde förklara saker för, säga ifrån om de inte gjorde rätt (min nacke är ju känslig och även om jag säger det så vet de flesta inte hur de ska tvätta och hålla emot på samma gång). Min person (så har jag inte sagt vad hon heter) är suverän. Hon har sån yrkesskicklighet. Och vet ni, eftersom hon nu är pensionär går hon inte till 16 andra pensionärer varje dag, som kan smitta henne och mig. Hon höll sig ordentligt i karantän, handlade på pensionärstider och träffade inte barnbarnen förrän man kunde träffas ute. Att jag inte har varit rädd för covid varje gång hon ska duscha mig är så fantastiskt så jag knappt kan tro det. Hon har i princip bara träffat mig inne, och jag bara Mikael och lite senare även barnen och först nu i somras mina föräldrar och syskon. Hur välsignat är det? Mikael tror han kan ha haft Corona, den varianten när man undrade "Hostade jag inte lite extra nu sen i förrgår? Ja, men det blev visst inget mer." Och om han inte har smittat mig så tyder det verkligen på att mitt immunförsvar är i overdrive. När jag gjorde pricktest på vc reagerade jag inte som man skulle på kontrollpricken. Låter typiskt mig. Immunförsvaret är inte ett två meter duschdraperi runt folk, utan mitt är en tio meter hög mur med brinnande eldar på toppen. Men om nån släpper ner nån från en helikopter kan jag ju fortfarande bli smittad, men då går det åt skogen, för alla pengarna har gått till försvaret och vi har inget kvar till motgift.

Vad jag pratar. Jag är jättedeppig idag för att jag var så dum och ryckte upp säkert sju ogräs. Känslan måste vara som att bli rejält drogad. Jag var så lycklig för att göra nåt vettigt, nåt värdefullt, nåt kreativt. Jag blev en geleklump efter det, försökte gå upp och hjälpa Mikael med Kinamaten (jag fick biff med chilisås istället för kyckling med cashewnötter!!! Kass!) men kom bara tills hans arbetsstol och ramlade ner där och så fick Mikael göra allt själv. Och jag har varit febrig och geleaktig och har så ont i lymfkörtlarna under vänster arm att jag inte kan nudda dem utan behöver hålla ut armen. Och även om jag böjde mig med ryggen och inte satte mig på huk (med mina två knän som knäpper när jag böjer dem och antagligen har artros där också) så gör knäna så ont!!!! Och idag vaknade jag av smärta när jag lyfte av mig täcket lite. Det var 27° i sovrummet. Vi har dock supertunna sommartäcken som väger mindre än påslakanset, känns det som. Och om jag vaknar för att det gör ont i axeln av att flytta ett überlätt täcke, det är inte normalt. Så jag borde somna fort, nu när medicinerna verkar som mest. Jag ger dem en halvtimme till, då är toppen. Hoppas jag somnar riktigt djupt då.

Jag har panik över läkarbesöket för VC har bestämt, utan att fråga honom (fattade jag det som) för han är på semester, att han ska göra hembesök hos mig. Han gör inte hembesök, det är en egen organisation på VC som gör det, så jag vet inte om han blir sur, helt enkelt inte kommer, eller om han ställer upp.

Sen måste jag vara knivskarp i huvudet och gå igenom alla mediciner jag har så noga att alla recept blir rätt. För första gången på tolv år? Jag orkar inte fel, kolla, ändra, kolla igen, skriva upp bla bla bla.

Och så hemsjukvården. Den är jag livrädd för. För jag är så dålig i huvudet att jag kan inte förklara vad i ME:n son hör att jag måste gå hemsjukvård. ME är som Atlanten och jag sitter utanför Jyllands kust i en jolle och vet att dit kommer jag aldrig. Jag blir ju sämre och sämre kognitivt också så ju sjukare jag blir, desto mindre kan jag också prata för mig. Det gör mig rädd. Hade velat ha Mikael med, men så är det att ha en man som jobbar.

Jag är också nästan knäpp-i-huvudet-vred på VC över deras årlånga o-behandling av mitt ärende. Och istället för att säga Vet du vad, vi har din ansökan med all relevant information, vi har även fått flera påtryckningar och frågor om vi saknar nåt, och det har vi inte svarat på men ojdå, här fick vi visst ändå ett specialistläkarintyg, tack, och du har väntat på detta hur länge sa du? Ojdå, ett år, det är ju pinsamt oacceptabelt, så vet du vad, jag går och pratar med den sköterskan med en gång så fixar vi det här. Nån som röstar på den varianten? Självklart inte, nej, de lade tillbaka bollen på min planhalva. Så nu ska jag få min egen läkare att fatta allt som hänt, vem som gjort vad och när och vem som inte sagt nåt alls, och så ska han gå till ansvarig sköterska och skaffa hemsjukvård åt mig. Om de inte säger ja, vilket är sådär laaaaagom troligt, kommer de att säga Men det är om man har genomgående vårdbehov som insulinspruyor. Då måste jag kontra med deras egen reklam för hemsjukvård som är för den som inte kan ta sig till sin vc, vilket jag inte kan. Jag får puls 130 av att vattna min blomma, tror inte jag åker rullstol dit, där varje sten och ojämnhet märks i kroppen (det funkar bara inomhus), man möter tjugo sjuka, får vänta, sen inte kommer in i doktorns dörr för de är inte handikappanpassade så lite dörrakrap blir det, rätt åt er era funkofober! Men den som tror att jag klarar det när jag får feber av att bli duschad, värma korv och koka snabbmakaroner, ta mina mediciner och klä på mig, var sak på olika dag dessutom, och åker upp i 130 av att vattna blommor. Mätte inte under ogräsrensningen men det var nog lika bra, så jag inte känner mig mer skamsen. 

Men så då ska jag visa IVO:s info om anmälningar när man inte får svar av sin VC och så ska jag be honom anmäla sin egen VC. Om han vägrar, tänker jag göra det. När jag ändå är igång tänker jag även DO-anmäla dem för att de gör sig omöjliga att kontakta skriftligt, och även om jag varje gång tar mig tid att förklara varför jag inte kan ringa om den här saken, så för jag ett glättigt svar "Ring oss." Nu senaste med tillägget "För att vi ska veta mer om sig behöver vi information om dig, så Ring oss." Då svarade jag att det är förfärligt okänsligt att inte tro på mig när jag säger att jag inte kan dra det här ärendet på telefon. Dessutom -- och nu drömmer jag att jag var så här bitsk -- stod det i första meddelandet i tråden, som du säkert tycker det är överkurs att läsa, att sköterskan har fått all information för ett år sedan, ETT ÅR SEDAN, så nej, jag tänker inte ringa er. Puckon. Mitt första mail den senaste omgången, på min födelsedag icke desto mindre, avslutade jag med att ha förklarat mina kognitiva problem och därför bad Be mig inte ringa, och just det bad de mig göra. När får jag be dem fara och flyga?

Ja, så istället för att de själva tar tag i sitt interna problem så ber de att jag ska be nån annan lösa det. Tala om att arbeta precis som Försäkringskassan, Vi tröttar ut dem tills de inte blir vårt problem längre.