Så jag!

Större former, djupare ljud men färre i antal så de tar inte över. Och ett cellosolo kan kännas som nån annan dimensions kommunikation. Man blir förhäxad, men inte på båt dåligt vis, utan bara så att alla ens sinnen förhöjs så att man kan ta in allt som cellon är.

Han Hauser ser ibland ljuvlig ut när han spelar, när han inte gör sig till så mycket, men när han sitter med en pinuppa vid pianot som åmar sig, då tröttnar jag på honom. Men ibland hittar han såååååå rätt. Här i Albinonis Adagio:

Här är han och hans kompis i temat från Schindler's list: