Så lycklig igen!

Var hos psykologen idag och vågade prata om min sovångest. Först började jag gråta, men sen förstod jag några saker intellektuellt och fick goda råd och kunde till slut prata om det helt obehindrat.

Bland annat lärde jag mig att varje gång jag blir rädd för att inte somna och istället för att möta rädslan går upp och gör mina rutiner, t ex går upp och kissar fast jag inte är nödig, för att jag inte ska bli nödig sen och inte kunna somna för det, ja, då förstärker jag rädslan och behovet av att göra något som mildrar ångesten. För varje gång jag går upp och dricker en liten kopp varm choklad när jag inte vågar försöka somna, så bekräftar jag för mig själv att det är läskigt att försöka somna. Folk med OCD som måste tvätta händerna jämt t ex känner ju att ritualen hjälper mot ångesten, det är ju därför de gör den. Men de blir inte fria från rädslan, bara fria från att känna den just då. Nästa gång de tar i nåt är de ju ofria igen och måste dämpa ångesten med en åtgärd. Så känner jag mig nu och tanken på att prata om det, alltså att prata om vad jag ska göra, gjorde mig livrädd, för jag vågar ju inte möta rädslan, det är ju därför jag gör sakerna och därför jag har börjat kalla känslorna för ångest, för de är så stora nu att det inte bara är normala nojor.

Han frågade vad det är jag är rädd för när jag har sovångest, är det att du ska bli galen? Nej, det är att jag inte ska få sova nog länge för då mår jag så mycket sämre och jag mår redan så dåligt att jag egentligen inte orkar, och därför MÅSTE jag bara sova så jag inte får ännu mindre aktivitetsutrymme. Att jag inte kan klä på mig och att jag får migrän är ju direkta följder av sömnbrist och jag vill inte ha det så, jag orkar inte, det känns som om jag torteras med lidande och löfte om värre lidande. Så, mina känslor är naturliga, det inser jag, för jag är ju inte rädd för att dinosaurier ska trampa på mitt hus, utan för en verklig sak som dessutom har hänt många gånger. Kanske har jag lite PTSD inför sömnen. Har så många dåliga erfarenheter som jag blir påmind om och rädd för när det känns likadant, dvs det känns som om jag inte kommer att somna snart. Och så minns jag de gånger innan jag började äta D-vitamin när jag oftast inte somnade förrän 06.00, ibland vid 8 eller 10 och en gång vid 12. Då är man ju ett vrak. Jag har ingen energi över till att känna så. Måste jag bli bättre på att acceptera att jag har sömnproblem?????

Den där natten när det visade sig att jag inte hade tagit sömnpiller blev jag så lättad när jag kom på det. Då var det inte så farligt längre. Då minskade sovångesten från jättehög till rätt liten. Jag var fortfarande rädd för att det skulle ta uppemot 4 timmar att somna och klockan var redan typ 6 på morgonen och jag var så trött att jag inte stod ut med tanken på att inte somna förrän 10, men det slapp jag ju. Jag vet ju att jag förstör för mig själv när jag är hysterisk, man ska ju vara lugn för att somna. Så jag vill verkligen ta itu med det här problemet.

Förra gången sa han att när jag känner oro för sömnen, kan jag låta bli att göra som jag brukar och istället bara observera, nyfiket, som ett barn som aldrig sett fenomenet förr, och säga, jaha, där var den där sovångesten igen. Att berätta om rädslan med ord är lite som att flytta sig från insidan av sig själv, där ångesten sitter, till en reporters roll på utsidan. "Här ser vi Anjas sovångest." Kanske ingen makalös nyhet, men att objektifiera ångesten och nämna den vid namn skapar distans till känslorna. Jag vet ju med mig sen alla år av att vara mig att jag kan gå och älta en sak och inte komma över det, men skriver jag om det så tar det slut. Då får jag closure. Så ord har verkligen makt i mitt liv. Så jag ska använda orden för att rapportera om rädslorna och titta på dem utifrån. Inte behöva springa upp och göra "ritualer" för att få bort dem.

Sen ska jag börja med kissritualen. Jag behöver inte låta bli att gå upp och kissa utan kan börja med att bara skjuta upp det en stund. Då tränar jag mig på att känna rädslan utan att den styr mina handlingar. Till slut kanske jag inser att jag är för trött för att springa på toa i onödan och somnar istället. Men jag ska inte bita av en sån tugga i första bettet, jag börjar försiktigt. Bättre att jag gör nåt litet och lyckas. Sen kan jag sluta gå upp och dricka varm choklad. För varm mjölk och en sockerrush som går över i dåsighet är väl inte nog för att få en person att somna om fyra sömnmediciner inte har lyckats. Så chokladen är för min skull, inte för sömnens skull. Det är ritualen ångestlindring jag vill åt, och nu ska jag möta den på andra sätt.

Och så ska jag skriva sömnregler. Vad jag får och vad jag inte får och vilka tider. För jag får inte ha för roligt när jag ska somna, som kolla på H&M, för då känner jag inte efter när jag är trött. Läsa tidningen är lagom tråkigt. Ja, jag ska skriva några regler och bli mer disciplinerad med att hålla dem.

För nu har jag för tredje eller kanske fjärde gången fått medicininducerad huvudvärk. Och dålig sömn är den enskilt största påverkaren av migrän, och får jag för mycket och för envist migrän, så får jag lätt medicininducerad huvudvärk av pillren jag känner att jag måste ta för att stå ut. Jag tar inga alls när jag kan stå ut, så det är redan svårt, men migrän och sömn hänger ihop som Mikael och Anja :-)

Den _riktigt_ goda nyheten är att jag får komma två gånger i juni, för när de får nya patienter och frågar om de vill träffa en psykolog som snart ska sluta, då säger de flesta nej, och så har han mindre att göra. Så vi kan förhoppningsvis komma en bit på vägen!

Och nu är klockan 10 i 3 och jag borde sluta nu och släcka klockan 3. Det var en upptagen dag med både psykologbesök och underbar picknick med barn och barnbarn, så jag är både mör och trött. Så jag ska prioritera sömnen. Känns så bra att försöka ta tillbaka makten över det jag kan.

2 kommentarer:

Sara sa...

Vad långt du har kommit! Heja dig och vad bra han verkar, heja honom med.

Harriet Klarin sa...

Att människan ska vara så komplicerad! Att livet ska vara så komplicerat! Jag tänker på lille J som har svårt att somna, eftersom han är "livrädd att missa nåt" som hans pappa säger. Du var nog sån också som bebis, ville vara med på allt, hela tiden. Nu är omständigheterna helt andra men du kan fortfarande inte koppla av tillräckligt. Varför finns det något inom oss som kämpar emot, när det enda vi vill är att somna? Den gordiska knuten.
modren