Kan de så kan jag

Jag följer ju några kungliga på Instagram för att jag gillar klänningar. Och i dagarna, den 29 april, så hade Kate och William 7-årig bröllopsdag. Jag reagerade på att det så ofta står beundrande om de kungliga att de är så kära, och så visar de nån bild på en öm blick. Det är det såklart inget fel på, snarare tvärtom. Men om man läser annat skvaller, t ex om filmstjärnor istället för kungliga, så handlar det sällan om att de fortfarande är kära efter många års äktenskap.

Jag har nånstans i bakhuvudet att the Dowager Countess, min och typ allas favoritkaraktär i Downton Abbey, diskuterade skilsmässa med sin svärdotter och sa nåt om att det inte är ett alternativ "för vår sort". Nu är jag ju ingen förespråkare av klassamhället, och för den delen inte heller av olyckliga äktenskap, men vad är det för skillnad på deras sort och vår sort? Varför kan inte vi också tänka att skilsmässa inte är nåt för oss? Jag förstår utomordentligt väl att det kan bli så ändå, det gör jag verkligen, det vet alla som känner till min egen och min familjs historia, men varför ska man framhålla som ett sorts lyckligt undantag att folk som varit gifta i sju år fortfarande är kära och lyckliga? Tala om en defeatist syn på det viktigaste ämnet för mänskligheten.

Jag är ingen specialist på äktenskap. Jag får räkna efter men har visst varit gift i 8 år i år, nej, nio. Vi har tioårsjubileum nästa år, så är det. Det är ju inte precis en imponerande siffra i sammanhanget, mina föräldrar firar 50-årig bröllopsdag i augusti. Men kan man inte tänka sig att man förutsätter att man ska hålla ihop? Att man gör det till sin viktigaste uppgift att se till att det blir så? Folk dör, folk ändrar sig, jag vet. Men jag vill så förtvivlat gärna att det inte är en slump om man håller ihop, för i så fall är det också en slump om man inte gör det. Och det tror jag inte på, varken det ena eller det andra. Man har givetvis inte 100% kontroll när det gäller livet. Men om det är en slump så har man 0% kontroll och det tror jag verkligen inte heller på. Det måste löna sig att behandla varandra väl, att berömma, att vara bästa vänner, att ha en känsla av ett vi, att inte vänta tills saker har spårat ur med att försöka fixa dem. Och det är nåt som inte bara är kungligheter förunnat.

P.S. Lite pinsamt, ser jag nu, att jag hade en kategori som hette Bröllop, men ingen som hette Äktenskap. Det åtgärdar jag på stört!

2 kommentarer:

modren sa...

Tror inte på nån slump. Vi har stor frihet att välja själva. "We've got the Power." Inte alltid vad vi råkar ut för, men hur vi väljer att reagera. Frihet och ansvar att göra det bästa av det vi har. Jag låter som en riktig moderat :-)
Kruxet i ett äktenskap är att man är två om det. Därför måste båda vilja hålla ihop, utvecklas åt samma håll, inte titta på andra, men uppoffra sig för den andre, kompromissa, ta i varandra, skratta med varandra, vilja den andres väl. Och inse att ett äktenskap är periodvis nöd och lust för alla. Inte längre jag, utan vi. <3
modren, lyckligt lottad

Anja Olergård sa...

Hear, hear!