Mitt hjärtas platser

Tittade på Google maps på södra Tyskland, Mikaels son ska ju gifta sig där på midsommar, i en underbar lite stad, Freiburg, där jag varit på besök, en timme från Schweiz. Kollade orten för festen jämfört med vigseln och det såg ut som en kvarts bilväg. Försökte minnas var i Basel flygplatsen ligger, försökte sen hitta den på kartan men såg den inte.

Zoomade dock in på Pratteln, en förort till Basel där jag bott. (Pratteln, uttalas Prattälä, har 16 000 invånare jämfört med Västerhaninges 12 000. Här bor dock 16 000 inv per hektar, där 1 400 invånare per kvkm. En hektar är 10 000 kvadratmeter. Jag har svårt med omvandlingen men får det till att Pratteln är tio gånger så tättbefolkat som Västerhaninge. Kan så väl vara, men inte i vår lägenhet i a f.) Där fanns spårvagnshållplatsen jag stod vid varje dag, coop som låg runt hörnet från lägenheten och där vi ofta handlade mat och Andrea ofta gick för att köpa färskt bröd på lördagsmorgnarna. Jag hoppas verkligen att jag erbjöd mig att göra det också, men jag blev fasligt trögtänkt av att bara försöka förstå vad folk sa, så jag är tveksam. Tror jag var ung och dum dessutom. Dit gick vi i a f med vår återvinning som var 25 år före all återvinning i Sverige. Där låg Migros där jag framkallade kort och där var det där kommunhuset där jag fick ansöka om nåt, eller visa upp nåt arbetstillstånd, jag minns inte så noga. Posten, där jag skulle hämta ut nåt och inte förstod vad Hänn Sie Uuswies betydde. Inte heller förstod jag vad Ausweis betydde, men jag borde ju ha gissat att det betyder leg. Sen när jag skulle hämta nåt en annan dag så var det en kille bakom kassan som mindes vem jag var. Där var tågstationen där jag fick min bästa komplimang. Schweizare pratar nämligen högtyska med utlänningar och jag köpte en tågbiljett med min familj närvarande, dvs personen hörde tydligt att jag var utlänning i o m att jag pratade svenska med familjen, men han fortsatte med schweizertyskan efter att ha hört mig prata med honom. Det var ett bevis på att man kunde prata med mig som en infödd, en stor seger för mig efter att inte ha förstått Har du leg första dagen. Och vi gick på promenad och åt på restaurang och hade picknick och jag gick till kyrkan varje söndag, det blev snabbt vår och promenaden var ljuvlig. Jag vet att det inte är särskilt intressant men här är vägen jag gick till kyrkan. Från röda pilen på St. Jakobstr 4 i Pratteln till kyrkan längst till vänster.

Det gula huset är alltså huset jag bodde i! Tänk vad man kan hitta på Internet nuförtiden. Den rödmarkerade lägenheten är inte min utan en som är för uthyrning nu. Jag bodde på andra våningen i mitten av huset. Så det borde vara den andra balkongen nerifrån såväl som från höger. Jag har aldrig precis varit nån sitta på balkongenmänniska, men där satt jag på måndagsmorgnarna och stornjöt. I fjärran hade man bergen med korna och det var vilsamt att skåda vill jag lova. Jag vet inte om jag minns fel, men jag har för mig att man hörde både kyrkklockor och koskällor.

Jag tror att jag var stolt över mig själv att jag vågade flytta till ett annat land där jag inte kunde språket och inte kände nån. Att jag blev vuxen där. Och att jag gick mycket omkring och såg platser som blev betydelsefulla och representativa för en härlig tid. Det var ju fortfarande så att jag nog var lite av ett ufo, mer som en tonåring än som en vuxen när det gäller hemmet och det är ju lite pinsamt att tänka på nu eftersom jag var inneboende men inte minns att jag dammsög varje vecka. Och jag vet att jag var mycket trögare på jobbet för att det var ett tjockt filter över allt i o m språket. Men att jag blev flytande på tre månader när jag bara på håret läst ikapp ett års gymnasiestudier privat och ändå inte förstod ett ord om de inte pratade högtyska och knappt då heller. Det är jag stolt över. Träffade några schweizare på en resa en gång och de sa Det hörs att du kommer från Basel. Det tog jag som en komplimang vare sig det var menat så eller inte.

Det var väldigt känslosamt att minnas alla platserna. Jag hade mer än gärna tillbringat två veckor där nere med Mikael och visat honom allt. Och att missa T:s bröllop, han är ju inte min son men det närmaste en son jag har kommit, han och J är fantastiska, det är tjejerna också, jag är verkligen lyckligt lottad som har fått en fin familj på köpet, inte bara en man. Jag blev darrig på rösten idag när Mikael och jag pratade om det. Är så fruktlöst ledsen att jag inte kan åka på bröllopet. Först tänkte jag försöka få nån amfetaminmedicin och superstarka sömntabletter som däckar mig på riktigt, och så bara strunta i att jag inte kan. Men vigseln är kl 12. Och jag är inte välkommen i morgonrock tror jag. Det går ju inte, hur mycket tunga droger jag än skulle ta. Och det är dessutom farligt att göra så, risken för permanent försämring är stor av en sån mastodontövertrassering, och det vore inte rätt mot Mikael eller mig själv om jag åkte men aldrig kunde resa mig ur sängen efter det. Sånt händer och det är ett för högt pris att betala. Var på bröllop i Danmark för några år sen, kanske 7, och det gick rätt dåligt fast jag alltså var 7 år friskare då. Vad är väl en bal på slottet?

2 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Å, jag minns också hur fint det var i Prattälä!
Och schweizertyskan är otroligt vacker.
Goda minnen.
modren

Monnah sa...

Hjärta, hjärta, hjärta.