Happy day!

Jag var hemifrån igår. Med min elrulle första gången och varför inte börja med en folksamling. Och nej, jag har inte ens körkort! Började gråta för jag kände mig så ointelligent när vi övningskörde hemma i lägenheten och jag körde som en blind 90-åring! Alltså långsamt, tvekande, men inte över nåns tår i alla fall. Men Mikael, som inte är sådär fantastisk på att trösta bara emotionellt sa på sitt faktiska vis att jag inte borde vara särskilt bra när jag bara har kört i en minut. Men du är ju det, snyftade jag, och syftade på att han räddade mig ur en knivig situation mellan diskmaskinen och matbordet. Han kan stå och köra rullstolen bättre spegelvänt än vad jag kan åt rätt håll när jag sitter i den. Men då sa han Det här är en maskin. Jag har kört maskiner hela mitt liv. Och jag tror till och med att man använder joystick i grävmaskiner, och det har han ju också körkort för. Det som jag inte klarar av är om framhjulen står åt ett håll, jag för joysticken åt det håll jag vill åka, men den åker inte dit utan ännu mer åt fel håll. Då får jag panik och tror det är nåt med att jag måste tänka tvärtom eller så. Men han säger att om hjulen pekar åt nån riktning när jag för joysticken åt ett annat håll, så måste hjulen först vrida sig dit jag vill, och under tiden rör den sig "fel". Så om jag ger den 2-3 sekunder och har låg fart så går den sen åt rätt håll! Och om jag ska svänga så ska jag liksom komma så nära utsidan av svängplatsen som möjligt, för då kan stolen svänga på plats. Det är ett bra tips. När jag skulle parkera mig bredvid Mikael på ett kyrkmöte vi var på fick han säga precis hur jag skulle göra, han pekade snett höger och sa kör hit, sen backa rakt bakåt. Gick hur bra som helst. Men det var emotionellt att känna sig så dum, och läskigt att åka bland folk, dels att folk tittar och om de var i vägen. Men jag körde inte på en enda människa, och folk var så gulliga och öppnade dubbeldörrar åt mig. Det var jätteskönt att Mikael gav mig lite order nu första gången för det är ju jobbigt att tänka. Jag tolkar verkligen inte det som att han tycker att jag inte kan, utan han vill underlätta för mig så jag kan använda hjärnan till att lyssna på talen istället för tänka på att styra en ny elrullstol bland folk.

Och mötet vi var på var underbart. I vår kyrka har vi en profet som leder kyrkan med myndighet från Jesus Kristus själv, samt 12 apostlar, så som han organiserade sin kyrka när han var på jorden. En av de nyare apostlarna heter Dale Renlund och har svenska föräldrar. Han har dessutom bott några år i Göteborg när hans far var byggnadsmissionär och byggde vårt stora fina möteshus i Västra Frölunda. Han gick i kyrkan i mina föräldrars församling på Victoriagatan. Och sen var han här som missionär i två år som 19-20-åring. Alla som har hört amerikanska mormonmissionärer (alla är verkligen inte amerikanska, men det är de som hörs mest) vet att de oftast har en rätt bred brytning. Det märktes att äldste Renlund lärt sig svenska som barn för han lät som en som kunde svenska för 50 år sen, inte en vuxen person som försökte prata ett utrikes språk. Han sa till och med tjex på göteborgska, inte käx. Men nu fastnade jag. Man sände ut mötet till alla församlingar i Sverige, men jag satt alltså på första raden bredvid Mikael och de andra tolkarna. Mikael översatte all svenska under mötet till engelska till folk som inte förstår svenska och lyssnar i lurar, som apostelns fru Ruth, missionspresidentens fru m fl. Mycket koncentrationskrävande för Mikael, och jag hjälpte honom med ett par ord som satt för långt inne. Underbart att jag kunde köra dit rullstolen och sitta bredvid min man i kyrkan. Det är så ovanligt att bara det gjorde mig rörd. Sen var inledningspsalmen Tryggare kan ingen vara, och då började jag nästan gråta igen, för att det är nåt jag saknar mycket, att sjunga psalmer med andra.

Det var ett jättebra möte och helt fantastiskt att det var på kvällen så jag kunde komma. Igår mådde jag helt ok senare på kvällen, idag har jag varit helt normalt trött och lite extra ont i nacken, men jag mår absolut inte som jag "borde". Ju värre man har övertrasserat aktivitetskontot, desto senare kommer kraschen. Så antingen kommer den imorgon eller så har jag klarat mig. Teoretiskt sett kan det komma 72h efteråt, men det brukar aldrig vara mer än 48 för mig, eller max 54 dvs 48 h plus några timmar till som motsvarar tiden då aktiviteten var. Effekten börjar ju inte räknas när man går hemifrån utan när man lägger sig ner efteråt, hemma. Då kan det ta 1-4 h, eller en dag till, eller två dagar till. Och har jag inte fått symptom imorgon vid ett-tiden på natten har jag nog klarat mig för första och enda gången! Kanske Gud ville ge det till mig i gåva -- en apostlavälsignelse. Jag ropar inte hej.

Ruth Renlund, advokat, talade om en dröm i Mormons bok som brukar kallas Lehis dröm. Han ser ett underbart träd, vara frukt är godare än allt de smakat, och trädet representerar Jesus och frukten representerar Jesu Kristi försoning. Men det finns ett stort hus där folk pekar finger och hånar dem som går längs med stigen mot trädet. Hon sa Om ni inte har blivit hånade för er tro så har ni inte varit medlemmar nog länge. Men bry er inte om det. Ni vill till trädet, det vill inte de, så ok. Sen fortsatte hon att tala och kom fram till att vi i kyrkan inte heller är några perfekta varelser och kan också såra varandra. Har du inte blivit förnärmad av någon i kyrkan har du inte varit medlem nog länge. Kloka mellanmänskliga råd. Men det är inte din kyrka, utan lika mycket min, kan man tänka. Jag har lika mycket rätt att gå i kyrkan som folk som fäller dumma kommentarer, så varför låta såna driva iväg en?

Äldste Renlund talade om förhållandet mellan frågor, tvivel och tro. Han sa att frågor har sin plats i kyrkan, men om ens avsikt är att finna fel, då kommer tron att växa sig svagare och tvivlet starkare. Tvivel leder inte till tro. Tvivel är inte fint och eftersträvansvärt, som vi blir uppfostrade i denna tid av att man ska ifrågasätta allt från nyheter till källor till rena citat. Att fråga är bra, att gödsla sina tvivel kommer att leda till att de växer och överskuggar ens tro. För tro är ett val. Det finns inte nån hemlig kunskap, och när man hör den, som en magisk formel i stil med Abrakadbra, så dör alla tvivel och man blir en robot som bara kan tro vare sig man vill eller inte. Nej, tro är ett val. Vill man tro så kan man, vill man inte så låter man bli. Jag citerar inte honom här, det där med robot och abrakadabra var mina utläggningar.

Han rådde oss att tänka efter och komma ihåg var vi kom till insikt, var vi så att säga lärde känna Kristus. Detta är vad vi ska hålla fast vid, minnas och ta fram om vi får frågor som känns svåra.

Ja, det var jättebra i a f och jag var oerhört glad att jag kunde gå och oerhört glad att jag kunde sitta bredvid min man i kyrkan. Och sjunga psalmer tillsammans. Och att jag kunde komma på några ord till hjälp. Jag är lycklig för att jag har haft en normal dag idag och inte en outhärdlig dag!

Hade tänkt ta kometen, som jag ju ska bli av med för att jag fått en mindre elrullstol, och kolla på brasan. Den är ju på tomten bredvid vår, mer eller mindre. Men jag var för trött, så jag tittade på röken genom fönstret, glodde på några folk som redan gick hem 19.20, och öppnade sen balkongdörren för att lukta på röken. Och valborgsfirandet från Vallda Sandö (hur många gånger har jag varit där? Fler än jag minns) gav inte precis mersmak. Så jag nöjde mig med att umgås med Mikael och se sista Homeland, där jag faktiskt fick himla med ögonen ett tag åt det överamerikanska sliskiga. Och hemskt att Carrie inte fick sin medicin på 7 månader. Det är riktigt hemskt.

Hoppas ni hade en trevlig Valborg! Min var precis som jag hade velat.

6 kommentarer:

Nilla sa...

Vilken tur att jag hade en elscooter med styre, det lät alldeles för avancerat med joystick �� Du kommer nog in i det när du får övat lite mer ��

En långvarig förkylning sa...

Va härligt att du kunde vara med!

Harriet Klarin sa...

Det bor en predikant i dig! Du har alltså fått även en del goda arvsanlag.
Predikantarvet kommer förstås från predikar-morfar (alltså min morfar, inte din) och ja, varför inte säga det rent ut: från din mamma :-)
Och jag fick njuta av det fantastiska mötet hemma i sängen med datorn på magen.
What a treat! Den karamellen kan vi suga länge på.
modren

Monnah sa...

Fint att du kunde gå! Det gör mig glad. Må du njuta länge, länge av detta istället för att behöva lida av "baksmälla". Kram!

Helena sa...

Jag såg dig på håll, men tänkte att jag inte ville bli en anledning till att trötta ut din hjärna ännu mer. Så jag höll mig kvar på håll men gladdes desto mer över att du kunde komma. Så glad gör din skull! Och du var en härlig färgklick som lyste upp kvällen! Du har en härlig personlighet.

Anja Olergård sa...

Monnah, jag mår som om jag hade vilat hela helgen! Ett Herrans underverk, säger jag med Kristina från Duvemåla. Imorgon kväll är faran över på riktigt. Men hittills har jag varit TACKSAM!

Helena, söt du är! Vi kanske ses på lördag kväll, mindre folk så man kanske orkar tjingsa lite med folk? Annars kan vi vinka till varandra! <3