En ME-kompis skrev "om kriget kommer". Ja, de har ju flyttat några JAS till Gotland så faran är väl överhängande. Och beroende på vad för slags livsåskådning man har så är det väl krig och världens ände som står för dörren. Man vet bara inte om såna exaktheter som "snart" betyder om en kvart, ett kvarts sekel eller fem kvarts ljusår (som jag för övrigt visst vet är en avståndsangivelse, inte tid). Jag är ingen domedagspredikant (förutom om det ligger kläder på golvet, då är personen nära en domedagspredikan fot sure), men jag har ju faktiskt en tro som baseras på de rätt ospecifika tidernas tecken i Bibeln. Jag tror inte man ska haka upp sig så mycket på det där. Försök leva varje dag så gott du kan, och då kommer allt att bli bra. Idag till exempel vaknade jag med migrän, fast utan huvudvärk. Stod och stammade framför medicinskåpet och visste inte vad jag skulle ta. Men hela kvällen sen har jag varit snarstucken, saknat tålamod och bara känt omtänksamhet om vissa utvalda, med andra ord inte min stoltaste dag. Men man kan inte göra mer än det bästa man klarar under de omständigheter man har.
Mikael går på kurs med Civilförsvaret så han kan vara med och rädda Haninge om det blir katastrof. Han har också läst akutsjukvård och älskar scouting så jag känner mig trygg med honom. Såvida han inte får för höga tankar om mig, tror jag klarar mig själv alltså, och ska rädda andra! Det där med att vara förberedd för att bo i skogen eller ens på golvet i ett skyddsrum låter så förfärligt (på fullt allvar kan jag snart inte ligga i soffan, den är för hård. Så betonggolv, nej tack.) att jag nog snarare tänker mig att jag blir här, där jag kan lukta på blommorna. Dessutom skulle väl Mikael och jag behöva en väska för bara våra mediciner. Jag dör inte utan nån av mina, men skulle må pest, men insulin dör man utan, även om man inte äter nåt. Jag är dock osäker på om det går särskilt fort. Så vi sitter nog här, där vi har både brandyxa, luftgevär och nån sorts värja. Förutom nitton mediciner till mig och insulin till Mikael. Den kan han även ta livet av folk med, om det skulle behövas. Försök ta våra konserver ni, om ni vågar!
1 kommentar:
Dä ä ju så spännande med bibelns förutsägelser tycker jag! Men när jag var liten och läste telefonkatalogen var min största fasa att jag inte skulle få sova eller ligga i en skön säng om man hamnade i en bunker, trött som jag var redan då. Och nu är man ju jättevan med att sova/inte kunna sova i 'bunker', som sjukdomen känns som. Men vi lånar gärna Mikael en kortis till Göteborg om det blir lite katastrof : )
Skicka en kommentar