Insikt

Jag har för länge sedan slutat vädja till Gud att hjälpa mig förstå vad jag ska lära mig av det här så jag kan bli frisk. Numera försöker jag snarare hantera detta så gracefully jag kan, vilket ibland inte är särskilt väl.

Nyss läste jag ett blogginlägg som min "bonus sister Jennifer" hade gillat på facebook. Jen är syster till Beth, som är gift med min bror, och deras enda fel är Atlanten mellan deras hus och mitt. Jens inlägg var från nån stackars mamma till liten pojke med hjärntumör. Hon började med att säga att hon är så trött på att gråta, så trött på att ha en anledning att gråta, trött på att vara stark när man egentligen är svag. Kände så väl igen mig, fast det nog är svårare att ens barn är sjuka än man själv (sorry, gummimamma, det är inte meningen).

Eftersom folk i allmänhet är mer religiösa än vad vi är här, skrev denna kvinna om en vers i Bibeln som jag har tappat bort nu, men kontentan var att det bara är i sin svaghet man kan finna Guds styrka.

Jag är ganska skriftlärd och har dessutom (förlåt, HADE) ett huvud för utantillärning av sånger, dikter, verser ur skrifterna. Men trots att jag vet att jag har hört det förr så var det nytt för mig idag. Jag kom ihåg hur jag som rätt ny volontär för min kyrka i England och sen Sverige lyckades oförskämt bra med mina uppgifter. Typ otroligt bra. Men eftersom jag blev sjuk nästan med en gång och därför inte lade ner den nödvändiga ansträngningen personligen, så såg jag det som att det inte var JAG som hade åstadkommit allt det där. I den situationen var det lätt att se någon annans hand i min framgång, eftersom jag trots sjukdomen i grund och botten fortfarande var stark. För det mesta. I mina egna ögon.

Och jag berättade för min kusin häromsistens om när det kom tjejer från kyrkan med pizza, och hur glad jag blev, och hur glada de såg ut, och hur jag inte är bekväm i rollen som den som tar emot. Redan för tio år sen i Borås var jag tvungen att "betala" tillbaka till dem som hjälpte mig med dammsugning t ex. Minns en gång när jag bad änglajenn och änglajess att torka köksluckor resp duschkakel. De fick massa oriflamegrejer som tack. Vad babblar jag om?

Jo, att jag har svårt att vara behövande. Vill inte ligga Mikael till last, eller samhället. Blev glad när en kvinna i församlingen lagade kycklingmiddag till oss en gång, men det är ju Mikael som lagar mat och egentligen han som fick tjänsten, intalade jag mig. Jag stretar verkligen emot när det börjar verka som om jag är svag. För jag är inte svag, jag är självständig, intelligent, modig och blablabla.

Men jag ska ju ge mig själv till Mikael, det är vad äktenskapet är, och eftersom jag är sjuk och svag ger jag honom även det, fast jag avskyr att behöva erkänna det.

Men Gud då? Enligt skriftstället är det först när jag är svag som jag får del av Guds styrka. Kanske för att den starke inte behöver nån annan. Den starke är ensam och slår sig kanske för bröstet. Den svage behöver Gud, för "själv går jag under".

Kanske Gud har gett mig min svaghet (inte som straff utan i present) för att jag ska bli nödd och tvungen att vända mig till honom. För att jag hade fortsatt vara svag ensam, men att jag tids nog kan bli stark med honom. Och om styrkan sen står i proportion till svagheten nu, så verkar det rätt lovande. Får bara bli bättre på att förbehållslöst bära fram hela mig, med fett otvättat hår, mysbyxor, behå som är skön istället för gör nytta, gråa ringar under ögonen, och be att få den där styrkan du talade om, Gud. Nu vore lagom, men vi kan ta det i din tid, det har gått väldigt bra förr när jag har gjort som du har sagt, när du har sagt.

Ska fundera mer specifikt på hur jag kommer med hela mig till Kristus och låter honom hela mig från min svaghet. Vilken svaghet ska jag börja med? Den där med när jag tycker det är dåligt att vara svag?!

7 kommentarer:

Monnah sa...

När du orkar så lyssna på Lamb of God. Själv så orkar jag inte ens tänka som du. Nej, jag erkänner mig besegrad. Det var någon annan som vann över mig tror jag. Teflonrocken börjar rämna och i stunder känner jag bitterhet (vilket jag HATAR) som jag snabbt bekämpar. Och då har jag ändå en utmärkt hälsa och känner mig välsignad på alla sätt och vis. (Makes no sense, eller hur?) Jag vet vad lycka är och jag vet också att min medicin är att hjälpa andra. Inte bara för att jag kan, utan också för att jag behöver det för att släppa mig själv och det som tynger min själ. Så personer som har samma problematik som du behövs verkligen för personer med samma problematik som jag! Fast jag tycker ändå att det suger att någon överhuvudtaget ska behöva gå igenom det du och dina medsystrar (har inte träffat på några ME-män) gör. En stor, fet lördagskram till dig!

Klarins sa...

Så mycket visdom... Så mycket kamp... Så hög igenkänningsfaktor...
Förlåt för att jag fostrat dig till att det inte duger att vara svag och att det är urrrk att ta emot hjälp.
Den inställningen fick jag av min mamma...
Jag tror att den på nåt sätt går in under rubriken högmod.
Håller med om Lamb of God, den ger frid åt plågade själar.
"Jag sa aldrig att det skulle vara lätt, men att det är värt ansträngningen."
Hur övermäktigt stor den än är.
Jag har ofta funderat på hur vi rent konkret lägger över våra bördor på Kristus, som alltid orkar.
Vi får öva mer på det.
luvv
modren

Sara sa...

Det sitter så i ryggmärgen det där med att det är saligare att giva än att taga. Vi har lärt oss sen barnsben att det är givandet vi ska sträva efter, men kanske kan man se tagandet som en gåva också? Om det inte finns någon som tacksamt böjer sitt huvud så går ju givaren därifrån med en ganska sur eftersmak och det vill vi ju inte bjuda någon på.
Jag har också ofta tänkt att det här med sjukdomen blir vad jag gör det till och att det har gett mig tillfälle att utveckla sidor som jag kanske inte hade brytt mig om annars. Håller med om att det inte är att betrakta som ett straff utan jag tror att det är helt enkelt så livet är. Vi möter olika svårigheter och har ständiga val att göra i hur vi väljer att se svårighheterna. Vi har beretts möjligheten att lära oss att ta emot, att känna tacksamhet, att släppa på prestige, att utveckla tålamod, humor och medkänsla. Tyvärr tror jag inte att vi får sommarlov när vi lärt oss läxan, men det kanske ger lite mening.

Cecilia summerar sa...

Tack för intressanta reflektioner. Det händer då och då att en vän frågar mig nåt i stil med "vad tror du det är du ska lära dig av det här?" Vänner som inte är kristna (utan mer mumbojumboreligiösa enligt min onådiga bedömning ;-) ) ska jag tillägga. Jag har så svårt med det där. För om detta skulle ha sänts mig för att jag skulle lära mig något, innebär det då att alla friska är fullärda och det bara är jag som är naiv och "värd" att drabbas av sjukdom?
Visst lär jag mig saker, men det är det goda som råkar svalla upp ur botten när sjukdomsskeppets kölvatten river upp havet.

Var det 2 Korintierbrevet 12:10 det handlade om?
Jag har svårt att se att jag skulle vara sjuk för Kristi skull. Jo förresten, mitt tydliga nej till läkedom från andra religioner är nog nåt i den riktningen. Men så glad som Paulus är jag inte.

"Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark."

Hur skulle det vara att tänka att du GER genom att klara av att ta emot de gåvor du får? Det gör dig (och mig) till en givande person mitt i mottagandet. Jag lyckas inte än med det, men ska prova...

Sara sa...

Det är inte bara de som är sjuka som möter svårigheter i livet. De som är friska saknar inte möjligheter att växa eller finna anledning till att utveckla sin förtröstan om de har lust. För mig är det en allmänmänsklig egenskap att vara meningsskapande i så måtto att man söker sammanhang, syfte och anledning. En brottas med ekonomiska svårigheter, en annan med relationer, dödsfall, droger eller misshandel. Alla människor möter på svårigheter, kriser, möjligheter, chanser. Inte bara vi med kroniska sjukdomar.
Jag ska inte gå in i någon religiös polemik, utan det jag menar är bara att vem är jag att döma nån som verkar frisk och stark?

Cecilia summerar sa...

Sant. Såklart. Jag förenklade på samma sätt som jag gör när jag blir sårad av att någon som jag vet är frisk vill påskina att sjukdomen är lagd på mig för att jag behöver lära mig något. Alla har sitt, även om en del har mer, att brottas med. Men i de ledsna, mest smärtsmma stunderna orkar jag inte alltid se det. Det var det jag menade med mitt förenklande om friska-sjuka.

Sara sa...

Vi får förlåta oss att vi inte alltid orkar vara så himla kloka och ha tålamod med folk som inte fattar bättre helt enkelt! Det kostar på att ligga på topp! ;-)