Vem är sig själv?

Idag såg jag nån som gjorde miner på tv. Tänkte att det gör jag knappt längre (inte bara pga Botox!!) för att jag inte orkar tala så energiskt och animerat.

Idag lekte jag med hunden i två minuter när jag gick upp. Hon var på lekhumör och jag drogs med och buffade henne vid marken där hon är. Fick sen så ont i knät att jag råkade skrika av smärta en gång när jag glömde av att röra mig försiktigt i soffan.

Blev lite deppig. Det är inte mycket liv kvar, när man inte orkar med mimik eller två minuters minilek (hunden kan stå under hyllan som sitter halvvägs ner på soffbordet, så det är ju inte dragkamp det handlar om precis). Inte nåt kvar, knappt, av det jag alltid sett som jag.

Men sen, Gott folk, så KBT:ade jag mig själv! Inte KBT på det sättet som de tror förbättrar ens ME, utan KBT på det sättet att nu kanske jag kan hantera den här helvetesmanicken som är min sjukdom. Jag tänkte nämligen: jag är lite av en skugga av mitt forna jag. Undrar vad Mikael hade tyckt om han kände mig då (rena barnet gissar jag med tanke på vår tioåriga åldersskillnad). Undrar vad Mikael tycker när jag får rituximab och blir frisk och både gestikulerar och pratat fort. Kommer han att tycka att jag är lite läskig, jag som varit mest lugn, lite entusiastisk de sju år vi varit tillsammans.

Men, och här kommer KBT-tanken in: är det bara du som känner att du inte längre är sig själv? Vilka andra kan ha liknande problem? Min kusin K blev idag serenadbesjungen av en prickig gosse, det var kanske nån sorts höjd på den moderliga karriären. Men jag råkar veta att sagda barn, som kommer före Strindberg, gjorde detta när k satt på toa. Personliga gränser, ha sin bara rumpa och sitt bajsande ifred, och allt det där. Historien är söt för att barnet är sött och prickigt. Men känner hon med underbyxorna vid anklarna, att hon så fullt ut är sitt äkta jag? Kanske mindre rumpa bar, hoppas dock jag på, till att börja med.

Eller min vad blir det, den som är gift med Mikaels son. Jag är väl hennes plastsvärmor. Hon har brutit foten på hundra ställen, när hon nyss bytt jobb från skor och kontor till att göra nåt nyttigt, och hon blev personlig assistent. Men sen totalt belastningsförbud på foten på måååånga veckor. Hur "sig själv" känner hon sig när hon behöver hjälp att gå på toa? Det enda hon kan, tycker hon nog, är att sitta i soffan med benet i vilställning och måla tavlor.

Men det är här vi bedra oss. Ingen har det liv de vill. Det fattas pengar, annars hade folk kört fler dyra tyska bilar. Det fattas kärlek, för aldrig har det funnits så många singelhushåll som nu. Och det fattas verkligen inte elände. Bruten fot, korsbandet av, diabetes, astma, depression och tusen som jag känner med ME. Hur gör vi?

Antingen är vi dumma, oansvariga och tråkiga och surar, ledsnar, gråter. Kan inget annat. Duger inte till nåt annat.

Jodå, jag vet precis vad man duger till!! Igår lärde jag mig när jag har en dålig dag, då förlåter man, man friar hällde än fäller, man uppför sig civilt mot folk oavsett vilken behandling de förtjänar. Det är att vara människa. Att istället vägra förlåta, skapa konflikt i familj eller på arbetsplatsen eller i kön på apoteket, det är där jag känner att vi måste fortsätta bli bättre. För detta jobb, som vardagen består av, det är faktiskt det som ÄR livet. Det är när du nekar någon förlåtelse som du med berått mod krymper sig själv till en fjärt till människa.

Motsatsen visar vänlighet, uppskattning, intresse.

Hur mycket skulle världen förändras om folk kunde leva magnanimously, trots sina egna svårigheter, snarare än petty lives, på grund av sina erfarenheter.

Tävlingen börjar nu! Ingen håller räkningen.

6 kommentarer:

Klarins sa...

Intressanta tankar! När du tycker att du inte har mkt liv kvar så är det i huvudsak yttre handlingar det gäller. Ditt inre liv kan blomstra trots koncentrationssvårigheter och intellektuell tröghet. Glädjen kan bryta fram när som helst i karga omgivningar...
Jag har också kommit fram till att vänlighet och ett förlåtande sinne är nödvändigt för den som vill vara en god medmänniska. Vi är till för att underlätta för varandra, inte försvåra. "En kristen borde aldrig utgöra ett problem för en annan kristen." "Tro för mig är att jag inte är livets medelpunkt utan två andra: Min Gud som frälser mig och min nästa som behöver mig."
Önskar att världen var lite mer sådan.
modren

Sara sa...

Problemet är att det är roligare att kläcka ur sig raljerande saker om puckon (hrrrm, host, fmr)än att förlåta.
I övrigt är jag helt enig. Människokärlek är the shit!

Anja Olergård sa...

Man måste raljera först, få ur sig gallan. Sen kan man välja att inte låta idioter fortsätta styra ens liv.

Monnah sa...

Jag längtar också efter mer medmänsklighet, men har också märkt att när jag själv är mer popen, förlåtande och kärleksfull så möter mig världen på ett helt annat sätt! Även om någons reaktion är precis likadan en bra som en dålig dag så är mitt sätt att bemöta den helt olika, så någonstans är det inte bara andras reaktioner utan också mina egna som jag kan styra genom mitt sätt att vara. (Det där lät lite motsägelsefullt känner jag, men jag kommer inte på något bättre sätt att formulera mig.)

Monnah sa...

Autokorrekt alltså! Jag menar öppen, inte popen!!

Anja Olergård sa...

Jag är med dig, Monnah! Vi läste Ett hjärta som hans (Virginia Pearce) i min gamla bokklubb, och tränade oss verkligen på att ha ett öppet hjärta i alla situationer med andra människor. Det funkar på riktigt, men man behöver träna sig. Man har så mycket annat i huvudet att man ofta reagerar på sitt gamla vanliga sätt, men om man kommer ihåg att öppna sitt hjärta så blir möten med människor annorlunda och positiva.