Läser en välspridd insändare till Läkartidningen om en läkare som haft covid-symptom i ett halvår. Insändaren är vältalig och insiktsfull. Men det är först nu det här med post-infektuösa symptom blir på allvar, när det är läkare i stora grupper som drabbas. Och när vi har internet och alla besvär delas på en sekund i grupper och appar.
För det finns folk som har klagat på precis detta mående i decennier, fast vårt virus inte råkade heta covid. Det är så svårt att inte vara bitter över att så skrämmande få har lyssnat. Bättre sent än aldrig är lätt för den att säga, som inte behövt offra sitt liv åt okunskapen. Och än så länge är det fortfarande mycket snack och lite verkstad.
Jag håller med om det artikelns Ebba skriver, men samtidigt är det så provocerande. Ett halvårs sjukdom och hon kan jobba halvtid. Men har lärt sig att här går gränsen för min ohälsa, "så jag säger nej". Säger nej till vad då? Säger nej till att duscha, till att borsta tänderna, till att klä på sig, sitta upp i sängen, att mikra mat? Behöver hon klippa av håret för att hon inte orkar sitta upp så länge som det tar för hemtjänsten att föna det? Och vad gör man när det är vården man behöver säga stopp till, men de vägrar acceptera att Här. Går. Min. Gräns. För. Ohälsa?
En läkare ojade sig till mig över att hen varit sjuk i covid i sex veckor. Jag ojar tillbaka men det ekar i huvudet hela dagen "26 år. 26 år. 26 år."
2 kommentarer:
Blir otroligt provocerad av att det höjs röster i covidgrupper att man inte ska koppla samman dem med ME. Att de ska få en gräddfil. För de är ju oskyldigt drabbade av en pandemi, eller vaddå?
Verkligen! För de har ju en _riktig_ sjukdom!
Skicka en kommentar