Det var flera orsaker till att jag inte kunde somna, förutom det där att insomningsstället i hjärnan var som borttaget. Dels hade jag huvudvärk, som alltid visserligen, men mer än vanligt, och så att det påverkade mig. Man blir trött av smärta. Fast inte sömnig!
Sen hade jag det problematiskt med andningen och det blev inte bättre förrän jag tog astmamedicin. Att hosta med huvudvärk är jobbigt men jag skjuter upp så länge det går att ta medicin, jag tycker jag tar så mycket medicin till att börja med.
Och så hade jag ont i kroppen. Gick till slut upp och tog en Alvedon och en Ipren. När man har ont för att bolstret trycker för mycket på en är det svårt att koncentrera sig på att somna.
Sen var jag hungrig också men orkade inte göra nåt åt det. Men klockan halv sju på morgonen var det ohållbart och jag åt två rostade mackor.
Sen blir jag ledsen för Mikaels skull. Han är äldre än han tänker sig och hans nya jobb tar alla hans krafter. Jag tror han känner sig som jag, trött på att vara trött och stressad över det han inte orkar. Så har ju många det. Men jag känner att jag inte vet hur jag ska peppa honom och det blir en stress i mig istället. Det berör mig djupare än allt annat (förutom hälsan) när jag känner mig otillräcklig i vårt äktenskap. Jag känner mig ju ofta som ett barn mot en vuxen, jag jobbar inte, gör inget hemma, får anfall av känslor. Han får mig aldrig att känna mig som nåt annat än en fantastisk fru, men det är ju mina egna önskningar att hjälpa och vara ett stöd. Och i botten min rädsla för att bli sådär sjuk så jag försvinner och bara min kropp finns kvar i ett annat rum. När han inte har en fru utan ett skal.
Sen ska jag få hjälp med att organisera. Jag är så tacksam att jag gråter när jag tänker på det. Men det är också emotionellt krävande. Jag blir på det klara med att jag inte kan själv. Att ta emot hjälp är också jobbigt när man är driven att vara självständig. Och så tar jag dessutom ut framtiden i förskott och det känns som om jag ska dödsstäda. Jag är ju rädd för försämring och snart finns det ingenstans att ta vägen än rätt in i försämringen. Det där att jag blev så dålig i somras av födelsedagsfirandet och egentligen inte orkade både ta mediciner och äta, absolut inte klä på mig också men det var sommar så jag behövde inga kläder och det är Corona så folk kommer inte förbi oplanerat så jag kunde gå i underkläder, det var väldigt jobbigt att hantera då och jag klarar inte av att tänka att jag kanske blir så nästa gång jag försämras. Och inte kan hämta mig från det. Det tog tre månader, men jag har hämtat mig nu. Men det kommer försämring. Alltid försämring.
Och så blir jag rädd för jul. Surfar som en tok på alla affärers julsortiment på ett mer hysteriskt sätt än nånsin förr och jag vet inte precis vad det betyder men att jag har någon obehaglig känsla i botten som jag försöker döva. Förmodligen är jag rädd redan nu för att jag kommer att göra för mycket och kommer att må dåligt. Och så är jag också rädd att det är sista julen jag kan gå hemifrån. Redan förra julen fick jag avstå julkonsert.
Ja, och så har jag sovit sex timmar i natt.
Igår luktade det först morning breath i sovrummet, avlopp i badrummet (det är nåt fel på vattenlåset i duschen och trots att man bokstavligen duschar ner i hålet så kommer det avloppslukt upp). Och sen luktar en växt så illa, jag vet inte om det är jord och förruttnelse men i söndags fick jag hålla för näsan tills jag orkade gå upp och ställa den i köket istället. Men mitt hem är mitt allt, jag kan inte fly härifrån så det är jobbigt när det luktar mycket. Jag är ju överkänslig, Mikael känner inte hälften av vad jag känner. Men det tar energi att befinna sig i starka dofter.
Men är det nåt jag har lärt mig så är det att man inte ska tro på allt man tänker.
Fast å andra sidan så måste jag ta itu med de saker jag känner så att jag kan bearbeta dem istället för att begrava dem. Känslor uppstår nämligen igen, som zombies, om man inte har gett dem vad de behöver innan man begraver dem.
Mikael och jag pratade om psykologen på Sköndal tidigare i höstas/somras. Två besök har ju fått bli en kvarts telefonsamtal, när jag var för kraschad för att åka dit. Men nu borde jag kunna prioritera det. Fast det kommer att bli så svindyrt att åka dit med sjukresor och hemtjänsten som ledsagare. Och jag är rädd att jag inte lyckas lösa problemen utan står på samma ställe när både plankan och energikontot är tomma. Och då blir det jul. Sen har jag två besök på neurologmottagningen också, så fyra vårdbesök plus ett femte på telefon från nu och fem-sex veckor framöver. Det går inte, men det måste gå. Det stressar mig.
Och egentligen borde jag träffa psykologen två gånger i veckan i ett år. Då kanske jag skulle kunna fixa några saker. Som det är nu är jag så fysiskt förhindrad att träffa honom att varje nytt besök blir som att börja om. Jag vet att det inte är en optimal situation och det skrämmer mig att jag kanske måste sluta gå dit för att det kostar kroppen så mycket att det som psyket vinner, tar kroppen. Jag vet inte.
Jag märker i inlägget att jag har så mycket rädslor att jag smäller av. Kan jag inte bara sluta att vara rädd? Vem gör det någon nytta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar