Göteborgslabil

Mitt favvokonto Göteborgcom på IG hade en turist som gästvisade fyra foton. Och jag började gråta. Tror det var för att jag alltid försöker se var fotona är tagna. De här såg jag inte på stört, och när jag kom till fjärde bilden blev jag så tagen av att jag varit tveksam på några. Har inget hemma längre. Hemma i lägenheten är jag ju helt och härute i lilla Vh. Men jag hittar inte i Stockholm, har varit där mest på genomfart till barnen eller ute och ätit. Aldrig shoppat, aldrig gått och fikat, gått på bio högst fem gånger. Aldrig åkt nån annan stans än SöS och Erstaterrassen där min Botox/migränneurolog huserar. Åkt färja och sett färjeläget. That's it. Stockholm är fortfarande en främling för mig. Går aldrig på konsert eller spelningar, mässor, föreläsningar, museum, stadsbiblioteket osv. Går inte ens ut och äter eller hänger på ställen. Sånt som är stommen i en stad. Har aldrig picknick i några parker. Köper mina servetter från Svenskt tenn per post. Jag har visserligen åkt Segway i stan en gång, men för över 10 år sen.

Så nej, Stockholm är som att vara gift med en främling. Min kärlek har inget att bygga på förutom att staden är vacker. Men hur liten del av ett äktenskap är utseendet!

Så sorgen är bara delvis för Göteborg. Jag saknar staden och jag saknar framförallt att jag inte hade några hinder där. Jag gjorde vad som föll mig in bara. Och nu måste jag planera i månader om jag ska försöka gå på födelsedagsdejt med min man. Jag har inga ställen som direkt ger mig nån känsla, förutom möjljgen Operan, inte riktiga Operakällaren utan bokstavligen källaren på Operan där man får sallad på lunch när man beställer lunchkonsert. Men det är kl 12 och då kan inte Mikael längre, än mindre jag. Jag känner inte Stockholm så jag har inget hemma här, så känns det.

Så jag saknar Göteborg. Jag vill egentligen bo där. Men det här är vårt hem nu. Och jag älskar att bo med Mikael. Men jag har ingen stad här. Det saknar jag, men har mindre med staden att göra och mer med sjukdomen. Jag kan ju inte känna och älska nån jag inte träffar. Här är alla fall de fyra bilderna som fick mig att gråta. Se om ni känner igen er.

1 kommentar:

Harriet Klarin sa...

Tänk, jag kände bara igen den kära centralstationen. De andra bilderna hade lika gärna kunnat vara från Stockholm...
modren