Igår var det 70 år sen ryssarna befriade Auschwitz. Jag tror jag har varit där, eller så var det Bergen-Belsen, tillsammans med min familj. Det är väl inte barns drömsemester men jag är oerhört glad att ha fått gå på de där gräsbeväxta kullarna och insupa känslan av död som fortfarande är tjock i luften.
De stackars små skolbarnen David Sandum, en konstnär jag känner sen tidiga tonåren, är jude. Man är jude om ens mamma är jude, och även hennes mamma var judinna och överlevde ett koncentrationsläger. Agnes Palm har många efterkomlingar. De här historierna måste betyda mycket för dem.på judiska skolan i Stockholm får inte leka utomhus på rasterna. Vem vill döda små barn?
Jag trodde faktiskt inte de senaste händelserna i Paris hade med judar att göra, utan var muslimska reaktioner mot teckningar. Men fyra judar dödades. Jag kan verkligen inte förstå varför man vill döda judar. Om jag var krigisk muslim kanske jag skulle känna annorlunda, men jag vill inte döda norrmän. De är inte särskilt hemska grannar.
Kanske är skillnaden att kriget har pågått så länge, att det alltid finns nåt man måste hämnas för.
Och min okunnigaste fråga av alla: Varför talas det så mycket om judeförintelsen när det dog fler i Ryssland, massor i forna Jugoslavien och ett helt folk i Rwanda. Är judeförintelsen värst för att den inte är krigisk, det vill säga att man dödar folk med gevär där de bor, eller männen på fronten? Är det så? Att det är så inhumant och fruktligt uttänkt att stoppa judarna i boskapsvagnar men två hinkar vatten, men sen skicka dem åt höger eller åt vänster, så organiserat, så kyligt. De äldre får åka lastbil, ni ses imorgon, var en enkel lögn att säga, antar jag, eftersom det betydde att de höll sig lugna. När de fattade var det ofta försent.
Jag vet inte om man hade särskilda läger vid de andra folkmorden i historien. Vet inte om man gjorde allt effektivt, planerat, med tysk Präsizion. Att man inte bara dödade dem i affekt, utan förnedrade dem först. Varför skulle de sitta nakna och bli rakade på huvudet? För att dehumaniseras kanske. Jag blir lite för ledsen av att tänka på det här.
En jul råkade jag få ett annat smakprov som gjorde mig fullkomligt besatt. En rik familj i Sudettyskland som fick fly hals över huvud. Sydde hastigt in juvelerna i kuddarna. Jag vill så gärna intervjua pappan om det, och skriva en bok. Det måste bli böcker av alla individuella händelser, för annars är de bara historier, inte verklighet, när ingen längre finns kvar.
Men David Sandum, en konstnär jag känner sen tidiga tonåren, är jude. Man är jude om ens mamma är jude, och även hennes mamma var judinna och överlevde ett koncentrationsläger. Agnes Palm har många efterkomlingar. De här historierna måste betyda mycket för dem. Det här är en av Davids målningar från koncentrationslägret. (skärmdump från hans Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar