Min förlossningshistoria

Man ska visst berätta i sin blogg hur det var att föda barn. Den onda smärtan, ramaskriken man inte nämner, blod och klegg som ingen heller nämner, men sen en välfriserad, leende madonna med barnet lagom situerat för att i de allra flesta fall gömma bröstvårtan på fotot. Jag gillar inte bröstvårtor på bebisbilder.

Allt har gått så bra, antingen tog jag inga droger så ni kan veta att jag är en maskin som kan mörda med tänderna om det behövs, eller jag som tog allt de hade, hade velat ha mer, inte fattar jag att de är så dumma och plågar sig i onödan.

Men min förlossningshistoria är lite annorlunda. Den handlar nämligen om när jag föddes. Mina länder är och förblir tomma.

När jag föddes så hade jag blå ögon och mörkt hår, långa spretiga fingrar och "ooo så långa ögonfransar". Långa fötter också, men vilken flicka vill höra det? "Du kommer att kunna spara in på simfenor..."

Jag tror jag vägde 2245g och var 50 lång, en månad tidigt.

Alltså, hela jag var en mjölförpackning. Hela jag.

På den tiden måste man följa viktkurvan annars tvångsmatas man, och de väckte både mamma och mig för otaliga mellanmål. Som minst vägde jag precis två kilo och doktorn varnade mamma för att låta mig gå ner ett enda gram. _Jag_ måste ha lyssnat noga!

Jag blev alltså utskuren en månad för tidigt. De vågade inte ha kvar mig därinne längre, mamma och jag var allergiska mot varann, eller vad nu det där med rh innebär. Mamma låg på sjukhus i flera månader, sommaren var den varmaste i mannaminne, och hon fick ofta horder av medicinstuderande på besök, förutom chefsläkaren, som -- tror jag -- aldrig sett så höga äggvitetal på Sahlgrenska. Så med 50/50 chans att jag skulle överleva, plockade de till slut ut mig.

Jag har alltid tyckt att det är en självklarhet att jag lever. Jag var ju visserligen med då när det hängde  på en skön tråd, men det fattade aldrig jag såklart. Ibland tänker jag på det. Att jag lika gärna kunde ha dött. Och då inbillar jag mig att Gud ville att jag skulle komma hit och bli mig. Och det kan ju vara spännande att tänka på varför.

Det där med blåa ögon. Tydligen var de blåa i nästan år innan de blev bruna. Håret är fortsatt brunt. Jag identifierar mig med lilla Sybbie i Downton. Det finns så lite ljusbrunhåriga barn i Sverige att jag aldrig kände igen mig bland de andra. Hur måste det då inte kännas att vara svart, lam, dansk. När allt man vill är att vara normal och höra ihop med de andra normala.

Men leve inte likriktningen, leve ett friskt urval! Vi vuxna vill i alla fall vara lagom olika!

2 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Som vän av ordning påpekar jag att vi är rh-positiva båda två, så det var inga problem. Men jag fick en grav toxikos, dvs havandeskapsförgiftning, ovanligt tidigt, därav sommarvistelsen i sängen (fick inte vara uppe) från maj till augusti. Jag hade de näst högsta äggvitevärdena (= dåligt) i Sahlgrenskas historia. Den som hade högre än jag miste sitt barn... Så visst var ditt liv menat!
Och du hade de allra blåaste ögon tills du var åtta månader, då blev ögonen helt plötsligt bruna på ett par dagar. Festligt.
Jag gjorde misstaget att se 1:ans program nyss om barn med hjärtfel. Stackars barn och föräldrar! Oron i deras ögon var svår att se.
Man blir så obarmhärtigt sårbar när man får barn. Man lider med barnen i smått och stort, så länge man lever. Men glädjen är ännu mycket större, annars skulle man väl inte fått fler än ett barn...
Glad att du finns och lärde mig hur det är att vara mamma!
modren

Anja Olergård sa...

<3 Tack, modern, för att jag finns och är rätt så fin :)