Norska studien

Monnah frågade i en kommentar om hur det går med den norska studien och jag tyckte det var en bra påminnelse att berätta om det i ett riktigt inlägg.

Alltså, två norska cancerläkare, Fluge och Mella, råkade märka att en av deras cancerpatienter blev av med sina me-symptom när hon fick cellgiftet Rituximab, som även ges vid RA (reumatism). Efter några år och några olika studier görs nu en femhövdad (fem sjukhus är inblandade) fas III-studie. Jag vet tyvärr inte vad fas tre innebär, men de har haft fas två, så större och bättre. Den här studien är dubbelblind och randomiserad, vilket betyder att hälften får medicin och hälften saltvatten med färgmedel i, så att varken hälsopersonal eller patienter ska veta vad de får. Detta gör att resultaten räknas som säkrare, till skillnad från de tidigare studierna, där alla 29 patienter i fas II-studien visste att de fick medicin. Skillnaden mellan de två grupperna blir så förhoppningsvis bara den normala placeboeffekten, som det säkert finns nån siffra för vad den brukar vara.

Studien är i gång, de första patienterna har fått en injektion och ska få en till snart. Man ger dag 0, dag 14, och sen var tredje månad i två år. Typ. Deras fas tvåstudie gick mycket ut på att jämföra vad man fick bäst resultat i längden av, eftersom man vet att en injektion, även om den hjälper, tappar effekt. Så hur mycket och hur ofta ville man veta så mycket som möjligt om.

Maria Gjerpe, läkare och me-patient och som fick rituximab i en tidigare studie, intervjuades igår i norska Aftenposten och använder fortfarande ordet frisk för att beskriva sitt hälsotillstånd. Alltså inte ens bara mycket förbättrad, vilket jag skulle nöja mig med!

Man genomför också flera andra studier på samma gång, som jag inte kommer ihåg vad de var, men de var också intressanta och gick mer ut på att utforska vissa mekanismer på de me-sjuka för att öka förståelsen. Några får också ett annat sorts cellgift, om det nu var så att de inte fått effekt av rituximab eller hur det var. Jag kan absolut inte förklara hur rituximab verkar, men frasen B-cell deplesion har fastnat i huvudet och är vad det går ut på. Cancertypen non-Hodgkins lymfom är något vanligare hos äldre me-patienter, vilket tyder på nån sorts ohälsosam påslagning av b-cellerna. Man kan få rituximab mot non-hodgkins lymfom, så detta hänger ihop på nåt vis.

Den enda dåliga nyheten i sammanhanget är att de extremsjuka, de som är helt sängbundna och inte kan nånting själva, inte verkar få effekt. De har prövat på fyra stycken, och bara två av dem fick ytterst små effekter. Blev såklart nervös för att jag ska hinna bli så sjuk innan medlet får användas mot me i sverige (det används redan för annat, men det är en svindyr medicin som kan och har dödat folk så man kan inte bara börja ge ut det till andra. Infusionerna måste tas på sjukhus under övervakning, så det är inte som att ploppa i sig två alvedon precis.)

Ja, det var väl det. Forskarna har nu med mening valt ut olika sorters patienter efter svårighetsgrad och sjukdomslängd, för att få en mer heterogen patientgrupp. Den förra studien kan ha varit på liknande patienter, eller liknande subgrupper, så man inte får objektiva resultat. Det var också därför som jag var hoppfull när jag anmälde mig till studien i tromsö -- kanske behöver de precis nån som mig. Men nej, de fick mer än nog sökande, även dit.

Jag borde verkligen klistra in några länkar, vi får se om jag klarar det. Mella och Fluges sammanfattning och Maria Gjerpe i AftenpostenPatient i studien. Dock vet hon inte om hon får placebo eller medicin och det tqr i regel veckor eller månader innan symptomen börjar gå tillbaka. Men om hon får effekt ska det bli oerhört spännande att läsa om hur resan går.

2 kommentarer:

Mireille sa...

Tack för bra sammanfattning! <3

Monnah sa...

Så spännande att läsa! Tack Anja. Tänk om!