Skavanker eller företräden

I en blogg jag läser om stil framför författaren stilexperten åsikten att en stylist viktigaste uppgift är att framhäva. Skavanker har alla, det viktiga är inte att dölja utan att framhäva.

Så frågade hon om vi inte skulle ha lättare att hitta tio skavanker hos oss själva än tio företräden. Jo, men visst skulle man. Här får ni se hur jag tänkte.

SKAVANKER
Mascaran rinner alltid. Och har numera veck att lägga sig i.
Stora fötter
Bred midja
Tjock
Tjock
Tjock
Ryggvalkar
Dubbelhaka
Mörka långa hår på benen
Dragningskraft i kombination med tyngd i brösten
För liten rumpa
För stor över-rumpa
För avlångt ansikte
Hög panna

Det var alldeles för lätt. Räknade inte till tio, men det bara flög skavanker omkring mig och som jag lätt kunde smasha in.

Nu får jag tänka lite mer. Vad synd att det är så!

FÖRETRÄDEN
Långa ben
Fin byst
Leende ögon
Ibland rör jag händerna graciöst
Min hårfärg och inte mycket grått
Alabastervit hy (nåja, har väl önskat mig en fin bränna ett otal gånger men nu gillar jag läget som vitast på stranden, vps.)
Mina färger passar med starka, livfulla färger
Jag kan gå i högklackat, eller kunde i alla fall.
Mjuka, långfingrade händer

Det var mycket svårare. Man borde ge sig själv fyra komplimanger för varje kritik. Så säger man väl i barnuppfostran också. Och ska man inte behandla sig själv lika bra som ett barn?

4 kommentarer:

Klarins sa...

Gör som jag: skippa mascaran så rinner den inte.
Din inneboende vänlighet lyser om dig så man aldrig skulle komma på att se några skavanker. Å andra sidan är jag din mamma...
Allvarligt talat - när du tänker på nån du känner, tänker du då på hur den människan ser ut?! Visst tänker du på hennes egenskaper i stället, och hur du mår i hennes sällskap?!
modren

AL sa...

Visst är det så, att vi blir hemmablinda och inte ser våra kroppar med objektiva ögon, ibland inte ens med snälla ögon. Tyckte om den positiva listan, den var härligt bejakande, även om jag undrar hur stilexperten skulle framhävt händer som stundom rör sig graciöst.

En incurvata på tema kropp.

Jag tänker och tänker och tänker verkligen på det här. Inläggen om kropp och skavanker och vikt. Och om att ha känt sig vacker en enda gång när man var smal som tjugoåring och fick sin första kyss. Om att vara "tjock tjock tjock".

Att självironi och självdistans gör det lättare att överleva dag nio med otvättat hår, det förstår jag. Där har jag varit, den känner jag igen.

Varje människa som blir vuxen måste vid någon punkt acceptera kroppens evolution från ungdomlig till mogen (and beyond...) och de ärr, skador, förfall och sjukdomar som kommer med tiden. Men vad händer med den acceptansens villkor om sjukdom gör militärkupp och tar över den evolutionen helt och hållet?

Sörjer man någonsin färdigt över att sjukdomen tagit över jaget i så hög utsträckning? Kroppen får stå som symbol för längtan tillbaka till ett jag före sjukdomen.

Eller är det en självkritik som är socialt accepterad att uttrycka som kvinna, och att den därför får så mycket mer plats än ilska, aggression och frustration över t.ex. inkompetent vårdpersonal.

Jag ser fram emot det förlösande litterära klimax då vår hjältinna slutar att brottas med sin självbild, känner sig vackrare än sitt 20åriga jag och fortsätter fundera även vad som kommer att trigga det.





Anja Olergård sa...

Mikael och jag pratade om just det här nyss. Att om man inte känner en människa är det utseendet som dömer dem, men sen när man känner folk kan man till och med glömma bort saker om deras utseende som egentligen är rätt uppseendeväckande eftersom då är det människan som syns, inte det yttre.

Du är inne på nåt, AL, när du pratar om att kroppen har svikit en. När jag åtminstone var smal var det lättare att bära att utsidan var det enda som funkade. Nu är fetman det sista sveket, fast också det ultimata självbedrägeriet, eftersom jag äter både gott å blandat och muffins.

Hur som helst så tyckte jag ditt inlägg var det mest intelligenta jag läst på länge.

Monnah sa...

AL - älskade det du skrev här!

Jag har ägnat så mycket tid åt självhat och kroppsfixering att jag inte orkar med. För några år sedan började jag äntligen lära mig att jag är mer än ett utseende som jag aldrig har haft och som jag aldrig kommer att få.

Vackra människor har det lättare i livet, så är det bara. När man accepterar att livet inte är "rättvist" är det lättare att också hantera sin självacceptans.

Jag och min kompis talade om intellektuell kapacitet. Jag påstår att det finns gränser för vad man kan lära sig, hon påstår att om man inte sätter tidsgränser så kan vem som helst lära sig vad som helst. Oavsett vem som har rätt vet jag en sak - "It ain't over 'til it's over"!

I morgon tycker jag att både du och jag ska titta oss i spegeln och säga "idag är jag stark" och mena det. Kram!