Gott om blandat

Läste i senaste numret av Tara att man inte ska säga nåt om sig själv som man inte vill ska vara sant. Så klokt, och så svårt!

Jag var lite galen idag och tog kometen till posten på Ica. Köpte en bukett pioner. Finns nog inga vackrare blommor.

Köpte andra saker som jag inte ska nämna, för man ska bara säga sånt man vill ska vara sant.

Mikael ropade hejdå med Klockan halv åtta börjar jag bli orolig. Vi brukar ge varandra rimlig tid när vi är borta, men så att den andre inte behöver oroa sig i onödan. Jag har inte mycket katastroftankar, men jag tänker ibland på att Mikael ska dö. Nån gång. Men det kanske inte blir på hemmet när han är 85, antagligen inte faktiskt. Man behöver inte dö i förtid av diabetes, men man blir i alla fall i regel inte extra gammal. Och Rob "förstörde" det lite, jag kan ju aldrig längre tänka att det händer inte mig. Long story. Jag hade inte koll på klockan och åkte i ultrarapid på hemvägen för att jag var så trött. Mellan Konsum och Interflora kommer han cyklande mot mig. Klockan var kvart i åtta och jag hade dessutom inte svarat i telefonen. Alltså, här hemma låter den som ett brandlarm och väcker upp döda, ute låter den som en fjärt i vinden. Man ska ju inte belöna fel beteende, så jag ska försöka komma ihåg att ha telefonen på loud nästa gång. Fast det var så gulligt och omtänksamt att han åkte och mötte mig. Vi vill inte vara utan varandra längre. Det måste man ta vara på.

Sa jag att vi har pioner hemma! Less is NOT more!!!

När jag mådde så dåligt häromdagen fick jag många kloka råd och mycket kärlek och omtanke, och det kan jag aldrig tacka nog för. Jag tror att mamma sa att jag skulle läsa ett tal av äldste Bednar, (vi har tolv apostlar i kyrkan och han är en av dem), men det glömde jag såklart av.

Men på kvällen kom min kusin J hit med sin man. I kyrkan har vi ett socialt skyddsnät som går ut på att alla medlemmar i församlingen får besök en gång i månaden, i bästa fall, med ett andligt budskap och för att se om det behövs hjälp med nåt. Biskopen är ju församlingens herde, men han kan inte kolla själv att alla fåren mår bra, så han lånar folks ögon, öron, hjärtan och ben. Som sagt, kusin och hennes man J kom. Och Joachim läste ur precis det talet mamma tipsade om! Jag försöker inte pracka på nån min religion, men den här berättelsen kan ha relevans för ateister och vem som helst. Om jag nu kan fatta mig kort...

En man tjatade på sin fru om att köpa en fyrhjulsdriven jeep. Den skulle vara så bra i kriser och skulle komma till nytta för hela familjen. Jomenvisst. Men i det här fallet så "vann" han. En gång när han hade åkt ut för att hämta ved körde han fast. Efter många försök att komma loss, gav han upp och började lasta på ved. Det var det han hade åkt ut för och han kunde lika gärna göra det nu när han var fast. Men när han lastat bilen full med ved, hade bilen fått sån extra tyngd att hjulen fick grepp istället för att slira. Bördan hjälpte honom framåt!

Den historien visste var den satt! När jag inte vill smitta nån läkare med ME eller andra saker jag inte borde skriva om jag inte vill att de ska vara sanna, så kan jag se varför många av världsreligionerna talar om prövningar. I ett högst personligt perspektiv känner jag också att det är lätt att tappa fokus när det går för bra, lite motstånd håller en alert och på banan. Sen är det lättare, tyvärr, att vara innerlig när man ber om nåt jämfört med när man tackar. Och om vi aldrig har behov av Gud, så är kanske inte han den som tvingar på oss en relation med honom. Så att svårigheter förfinar själen, lär oss tålamod och empati, samt för oss närmare Gud, allt det visste jag förr, både med hjärnan och med hjärtat.

Men den där historien om veden visste var den tog! Det behövdes en börda på bilen för att den skulle komma loss och framåt. Och till sitt slutmål.

Jag är fortfarande inte så tokig att jag tackar Gud för mina plågor, men jag kom ett steg närmare att acceptera dem, inte som nåt nödvändigt ont, utan kanske, kanske som ett nödvändigt gott??

Och jag sa ju att jag inte precis var nöjd med passfotot, trots krigsmålningen. Jag sa till Mikael att det inte var kamerans fel, utan mitt, som vill att fotot ska se ut så som jag tycker att jag ser ut, inte som jag faktiskt ser ut.

Men ibland kan det vara bra att se sig själv i ett nytt ljus.

Just nu längtar jag desperat efter att känna mig sömnig, gärna snabbt, men vad som var en tjocksmock mage kom jag till slut på var migrän. Och jag får alltid svårare att somna av triptaner. Skönt att huvudsmärtan inte är så förfärlig utan att det är i magen jag förstår att jag har ett migränanfall. Botox eller Saroten? Vi får se om nån månad vad siffrorna säger.

Imorgon ska vi i alla fall äta tacos. Jag har syndat svårt mot dietguden och köpt tortillabröd. Sen dagen efter är det väl midsommar? Då vill jag ha sill och ägg, grillat kött och små små ugnsstekta färskpotatisar och en slatt bea. Och en rejäl sallad till. Och så jordgubbar. Längtar också efter att göra panna cotta, jag köpte med mig en hel femma grädde för detta ändamål. Och eftersom det som först skulle bli 20 nu ska bli 17 (grader alltså), så längtar jag inte efter ett dopp. Kanske orkar jag en liten tur med bilen. Jag behöver i alla fall inte drömma om min man, för honom har jag på armlängds avstånd varje natt. Men tänk er en krans fullsmockad med pioner! Det är väl det man får ta till om man har högre krav, vill ha en fotomodell eller miljonär eller så. Elitdejting-reklam! Jag baxnar.

Om jag blev frisk skulle jag städa, baka, sy, köpa skor i affär, läsa kopiösa mängder böcker, bada i Medelhavet, skriva böcker. Kanske översätta på halvtid så jag har tid att skriva.  Och så skulle jag gå på Liseberg med nån annan än Mikael, helst någon med lika outveckladt balanssinne som jag och som skrattar på virvelvinden, inte "gnyr å spyr"...

Och så skulle jag hångla med min man, ha fest för massa tjejkompisar, börja bjuda hem folk på middag, sortera ut saker och göra sig av med.

Jag såg en blaffig maskros i roshäcken. Vi får se om jag klarar av att gräva bort den imorgon. Det vore kul.

Livet är inte helt värdelöst ändå. Önskar mig bara lite mer och lite bättre sömn. Och pioner.

PS, man ska inte outa nån, men glassbilen kom när C hämtade Vanna idag. När hon stod i dörren och pratade med Mikael, gick Vanna in till mig i badrummet för C säger att hon är rädd för glassbilen. Lilla Vanna.

3 kommentarer:

Klarins sa...

Härlig läsning!
Apropå att Gud aldrig tvingar sig på oss, så skrev L Tom Perry, en annan av de kloka apostlarna:
"Av respekt för vår handlingsfrihet... talar Herren med mild och stilla röst till oss."
Jag har aldrig tänkt på det så - att Gud respekterar vår frihet och inte inkräktar på vårt liv. Han bara inbjuder. Vi avgör om vi vill lyssna och följa den där stilla, milda rösten.

Så vi klarar oss bättre i livet om vi bär på lite bördor? Får mig att tänka på Nils Ferlin, som jag säkert har citerat förut. Man har sina käpphästar.
Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.

Och utan ett mått av Getsemane skulle vi kanske vara för ytliga och för oempatiska?
modren

Anonym sa...

Håller med, pioner är det ljuvligaste!

Håller absolut med om det där med bördorna. Jag brukar ofta tänka (och hävda! Jag talar, alltså finns jag) att jag visserligen inte tror att det finns ett syfte eller en avsikt med att jag har fått ME, så ond tror jag inte världen är, men att den börda som läggs på en går att utnyttja för nya lärdomar och utveckling och därför skulle jag inte vilja vara utan de erfarenheterna. Däremot kan jag tycka att bördan gärna kunde lätta lite snart. Som omväxling bara ...


/Sara

Mireille sa...

Fint med socialt skyddsnät och fin liknelse/illustration! <3