Sådan dotter, sådan far

Städgenerna har inte utdelats friskt hos familjen Klarin. Vi är lite nördigt organisatoriska (galgarna måste hänga åt samma håll, strumporna ska vara färgsorterade osv) men ingen gillar särskilt mycket att städa. Just nu är det däremot irriterande att det är så pass fysiskt krävande att städa, för jag tycker verkligen att det behöver städas här hemma!

Hur som helst, något som har upprepats många gånger i mitt barndomshem är att någon av mina föräldrar, men jag säger inte vem -- försöker att inte outa, men det har redan misslyckats i rubriken -- ska städa, men hittar liksom projekt som behöver organiseras. Sen drar man fram alla sina vad det nu är, noter, inredningstidningar, pocketböcker, sladdar, och så har man faktiskt skapat större oreda än det var innan. Fast nu är sladdarna organiserade, men de får bara inte plats i skåpet längre och två av högarna ligger på golvet/skrivbordet/bänken/bokhyllan. Och så brukar nån annan förälder blir lite tålamodsbefriad och klaga över att "det där var ingen förbättring."

Vad hände idag? Jag hade en sekunds anfall av energi som inträffade på samma gång som jag råkade gå förbi ena bokhyllan i vardagsrummet. Någonstans ifrån kom tanken att jag skulle sortera ut något, vet knappt vad, och jag började göra detta. Det blev väldigt raka rader i bokhyllan och en hel del damm bortvippat, och tre högar, eller fyra om man räknar högen med tre böcker som jag la på Mikaels säng, där nu två ligger på golvet, varav den ena är ca en meter hög och ska till tippen/Röda korset. En liten hög med fyra bröllopsböcker ligger på soffbordet.

Och ändå har jag en tydlig prioriteringslista på saker som ska göras här hemma. Först ut står att sälja fotbadet på Blocket.

Men nejdå, helt irrationellt börjar jag städa i bokhyllan och lämna högar efter mig.

Någon här hemma sa: Det här blev faktiskt ingen förbättring.

Jag är min pappa.

Sicken tur då att jag älskar honom!