Bra poäng

En vän på fb sa att han blev lite bekymrad över alla som andades hat och hot mot Norge-bombaren. Rättvisan ska få sitt och det behövs inte mer hat i världen utan kärlek.

Jag tog åt mig. Igår var det jag som skrev om att dra ut hans naglar osv.

Förresten är det kanske en del av en normal sorgeprocess att gå igenom steget ilska. Jag har också varit igenom steget när man inte kan tro att det är sant. Och nu tänker jag bara: stackars familjer.

Och stackars förövarens mamma (om det inte är hon som har fostrat hans hat och är glad och stolt nu). Henne måste det nästan vara mest synd om. Hur kommer man över en sådan sorg? Min son lurar barn och skjuter prick på dem och skrattar.

Stadshuset i Stockholm, idag.