Ikväll har jag på förekommen anledning funderat en hel del över skillnaden och likheten mellan oro och otro. Om man oroar sig lite väl mycket -- som jag gör -- så är det kanske ett bevis på att man saknar tro. Tro på att saker och ting ordnar sig, att Gud kommer ihåg en, att folk är snälla, att världen inte går under, att man är älskad trots alla sina fel. Jag tror jag ska sluta både oroa mig och otroa mig. Jag förstår att det är en process men jag tror att min insikt är första steget i processen. Jag gissar att andra steget är att komma ihåg när jag oroar mig att oron speglar otron, och tala om för mig själv varför saken jag oroar mig för inte behöver "förstöra" mitt lugn och min lycka.
Har ni några bra knep för att inte oroa er? Bästa tips får en chokladkaka. På riktigt!
P.S. Min mamma har inte lärt sig hur man kommenterar. Hon är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna i kombination med vanvettig chokladälskare. Får se om hon ber mig lära henne kommentera nu :)
2 kommentarer:
Jag äter inte choklad längre, men jag kommer gärna med tips. Jag är ju också tävlingsmänniska! :) Dessutom har jag funderat mycket på samma sak som du. För mig har detta blivit ett val. Jag har medvetet valt att inte oroa mig över saker och ting, för själva oron gör mig svag, trött, arg, frustrerad, eller vad det nu är, över saker som inte ens har hänt än! Jag har inte förvandlats till en teflonpanna precis, men saker rinner definitivt av mig lättare nu än de gjorde för 20 år sedan. Maken var väldigt inblandad i den positiva utvecklingen, så jag tackar honom för hjälpen. Dr Phil skulle nog fråga vad du/jag får ut av att snurra runt i oron (han påstår att man alltid får ut något av sina beteenden). Kanske är det att du/jag aldrig kan få en bättre medmänniska än du/jag själv eftersom vi förstår oss själva så bra?
Jag har funderat mycket över självbehärskning i sommar. Jag har övat mig på att inte vräka i mig så mycket sött och kommit fram till att det handlar mycket om att jag bestämmer mig för vad jag ska göra och inte (särskilt när väl abstinensen på raffinerat socker avtar). Detta har lett mig till tankar på att jag ju faktiskt kan bestämma över andra beteenden med. Jag behöver inte bli arg per automatik när något triggar mitt humör, jag kan välja att säga nej till den naturliga människan. Jag behöver inte heller oroa mig för saker som skulle kunna hända, jag kan skjuta de tankarna ifrån mig och välja att tänka på nåt vettigare.
Naturligtvis är detta inga nyheter, och jag vill inte påstå att jag kommit särskilt långt i processen med denna självbehärskning - ännu. Men det har ändå varit inspirerade tankar som dröjt kvar hos mig den senaste tiden, och jag ska jobba vidare med dem.
... och detta är inte skrivet med avsikten att vinna den frestande chokladen. Jag tyckte mest att det var en intressant diskussion, eftersom jag själv åxå tänkt mycket i dessa banor.
Skicka en kommentar