[Kärlek]

Ni som är lite religiösa minns ett tillfälle när Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Till saken hör att sandaler och öken blir en smutsig kombination, så om jag förstår saken rätt hade man alltid nån (tjänare?) som tvättade fötterna när nån kom in. Att Jesus tvättade alla sina lärjungars fötter visade att han inte varför fin för sånt arbete, utan snarare att det var fint att hjälpa andra med vardagliga saker. Kanske nåt att tänka på -- att det är det vardagliga vi bör inrikta oss på, både i vårt eget liv (det kanske är vardagarna som till slut blir livet?) men också att det är den sortens hjälp till andra som betyder mest. Inte att man hjälper en person med en stor sak en gång i livet, utan att man hjälper sina nära många gånger i livet, med många små saker.

Hur som helst. Idag har jag haft två änglar på besök som har tvättat mina fötter. Inte bildligt utan bokstavligt! Att duscha är precis vad jag klarar av när det gäller personlig hygien, så det där att fila fötter brukar tyvärr inte bli nåt med. Armarna skriker stopp redan innan jag hunnit skölja ur balsamet. Och att epilera benen på sommaren går väl sådär. Inomhus, utan stark sol, ser det rätt OK ut för det mesta. Ja, så ni förstår att jag inte tål nån vidare granskning i sömmarna. Så för ett tag sen frågade mina besöksväninnor mig om de kunde göra något för mig. De hade erbjudit sig att tvätta fönstrena (och det behövs också!) men Mikael föreslog att de skulle hjälpa mig med nåt som var för mig, inte för lägenheten. Så efter mycket vånda kunde jag med att be dem fila mina fötter. Och det gjorde de alltså idag.

Och mer därtill! Jag fick också ansiktsmask, fotmask, fotbad, handskrubb och insmörjning. Och dessutom satt de och samtalade om de två senaste månadernas Liahonabudskap.

Jag kanske måste förklara mig: Jag är medlem i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. Vi kallas också mormoner. I kyrkan har vi ett system där alla kvinnor över 18 år blir tilldelade två så kallade besökslärare (jag kallar dem alltid besöksväninnor av nån anledning), som ska besöka en varje månad och dela med sig av ett budskap (samma över hela världen, länken gick till julis Liahona) från kyrkans ledare. Deras uppgift är också att "hålla koll på" personen, om hon mår bra, om hon har problem med något, och hon behöver hjälp. De kan kontakta kyrkans ledare om det är nåt som församlingen behöver ta tag i och hjälpa till med. Men annars har de tystnadsplikt. Jag tycker det är ett suveränt system och det bästa av allt är att ingen blir bortglömd.

Hur som helst, idag har jag i alla fall blivit kungligt behandlad. Nu när jag sitter vid matbordet känner jag golvet med mina fötter. Överallt! Mina fötter är som bebisrumpor. Jag är så lycklig!!!!!!