Jag har ju levt ensam i många år. Det hade sina fördelar (hälften så mycket tvätt, man behöver bara lyssna på sin musik och se på sina TV-program) men såklart sina nackdelar (betala alla räkningar själv, inte ha nån att älska och krama och somna hos). Jag är helt klart förespråkare för tvåsamhet, för äktenskap som varar för evigt.
Men jag har upptäckt att Mikael gör mig svag. Jag kunde (nästan i alla fall) klara mig själv förr, men nu behöver jag honom. Behöver hans åsikter, hans initiativ, hans uppmuntran, hans godhet och kärlek och hans kramar. Och att hålla honom i handen är liksom grundpelaren för min existens.
Jag tror nog att jag skulle kunna driva mig till min första panikångestattack om jag tänkte för mycket på att han dog. Att han inte kom hem idag.
Allt det gör en ... inte svag precis, men sårbar. Om han försvann skulle det bli ett förfärligt stort hål i mitt liv. Innan jag träffade honom hade det inte blivit ett så stort hål om han dog. Såklart. Det känns inte som en nackdel att behöva en annan människa, men det känns lite utsatt. Jag har inte levt med den vanan och känner mig inte riktigt inskolad ännu. Det känns fortfarande lite skrämmande. Han betyder så mycket!
------------------------------------------
Ni som varit gifta längre, är det här nåt man vänjer sig vid? Eller är det alltid lika läskigt om man råkar tänka sig livet utan honom?
2 kommentarer:
Alltid lika läskigt. Definitivt. Faktum är att jag tror det blir värre! Inte för att jag har så jättemånga års erfarenhet, men..
Jag tror också det blir værre...
Skicka en kommentar