Läste precis i diverse nättidningar om ... ja, vad ska man kalla det? Norgekatastrofen. 93 döda är det uppe i nu.
Skrollade sedan ner och läste: 43 döda när tåg träffades av blixten. Nånstans i Kina. Långt bort.
Det är klart att Norge är närmare. Vi kan förstå dem utan tolk när de talar. Folk vi känner gifter sig och flyttar dit. De har samma blonda gener som vi (menar inget ariskt!!).
Men inte är jag dubbelt så sorgsen över de 93 döda i Norge som över 43 döda i Kina, om man nu ska räkna sorg per död.
Samma sak med den "gamla" tsunamin, den som drabbade Thailand. Det dog, mig veterligt, fler i Indonesien, men det är ändå Thailand som det är synd om. För att svenskar åker dit.
Förstå mig rätt, jag vill inte förminska någons sorg, varken i Kina, Thailand, Indonesien, Norge eller Oklahoma City. Inte heller de som drabbades av nine eleven. Men jag tycker att det är sorgligt att vissa människor inte får lika mycket omsorg som andra när de dör. Jag bryr mig helt klart mer om familjerna i Norge än familjerna i tågolyckan i Kina. Och de i Kina förtjänar lika mycket av min sorg.
Så ska vi inte tala om de svältande barnen i Afrikas horn. Tala om dålig tajming. Har inte tänkt på dem på flera dagar.
Hur gör man? Vad handlar det här inlägget egentligen om? Att jag vill säga att min ofullkomliga medkänsla inte kan bres så tunt att det räcker till alla, och att jag ber om ursäkt för när nån är för långt bort, för då bryr jag mig inte så mycket som jag önskar? Som de förtjänar?
Jag vet inte. Och ändå är jag rätt smart. Det är inte lätt alla gånger. Tur att jag inte har slutansvaret för den här jorden och vad som sker på den. Jag kan bara göra mitt bästa för mig och min familj. Det får räcka. Det får räcka!
2 kommentarer:
Fredrik Lindström har ett samtalsprogram från 2008 (görbra program) som går i repris sent på söndagkvällar, där han häromsöndagen diskuterade precis just detta dilemma med nån psykolog el dyl. Förstå-sig-påaren sa tröstande nog att det är en försvarsmekanism att vi inte kan sörja all världens elände lika djupt. Vår känslomässiga kapacitet räcker inte till. Jag tycker att det var tröstande. Kolla svt play, kanske finns programmet kvar där?
Jag har tänkt i samma banor som du. Men i just Norgefallet tycker jag det faktiskt är lte annorlunda. Som efterlevande skulle jag nog tycka det kändes värre att min släkting/vän dött livrädd i en hemsk massaker än att ha dött i en olycka t.ex. Att veta att det gick fort och "smärtfritt" brukar ju vara något som kan trösta. Att veta att ens nära var livrädd och kämpade förgäves för sitt liv måste vara fruktansvärt och fyllt med en massa "om bara". Om hon/han gömt sig där eller gjort det där så kanske... Dessutom innebär det faktum att det finns en gärningsman en hel annan aspekt att komma över och att jobba mot förlåtelse som med all säkerhet är galet svårt. Och bara att jobba med sig själv så man inte blir helt uppfylld av hat och inte klarar av att gå vidare med sitt liv. Sen så får man ju följa gärningsmannens rättsprocess och bli bedrövad för att han får för lågt straff och sen kommer ut... osv.
Det är fruktansvärt när alla människor lider och dör, men när de får vara med om ett sådant här fruktansvärt onödigt trauma känns det ju bara så otroligt svårt att acceptera.
Skicka en kommentar