Drömhus

Jag har typ två dussin anslagstavlor på Pinterest och sånär som på musik och böcker så har jag väl täckt de flesta av mina intresseområden.

Min senaste board heter Drömhus. Jag har redan sett ut tomten, har jag sagt det? Bara ett stenkast härifrån, på väg in mot Blåkulla som är ett ridställe, inte en häxboning. Kan inget om tomter och begriper inte hur stor denna är, men den är en ödetomt med massa uppvuxna träd och buskar. Inkilad mellan en y-korsning till Blåkulla på ena sidan och andra ändan av fem nybyggda villor på andra sidan. Typ, det är en perpendicular väg med det nybyggda och sen en motsvarande ett radhus stor tom plätt innan vårt snårområde börjar. Tomten är vad jag vet inte ens till salu och Mikael är inte särskilt intresserad av att bygga en villa som han sen får ta hand om själv.

Men på Pinterest, där drömhuset börjar frodas, är detta en trävilla med glasveranda för frukostar. Köket är ett ljust lantkök med rejält med skåp men bara ett litet runt matbord med plats för 2-4 pers. På nåt sätt är det öppet mot vardagsrummet där det finns ett massivt bord med plats för fyra på varje långsida, och två på kortsidorna om det kniper. Inga barn väger nu över 100 kg vilket är maxvikten på fällstolarna vi har som reserv, men det vore trevligare med riktig sittplats till alla.

Sen står det två ljusa Oxford-soffor mitt emot varandra samt två plus två fåtöljer på andra ledden. Ett fyrkantigt, lågt bord står i mitten. På väggen bakom de ena fåtöljerna hänger en TV. Nånstans finns bokhyllor som inte är smockfulla utan vackert fyllda, kanske också med nån och annan snygg pryl. Piano gör jag mig inte längre några fantasier om att ha och använda. Om Mikael vill (jag hörde honom spela härom dagen men det var första gången på nåt år) så visst.

Glasverandan kan med fördel vara samma som sittplatsen i köket. Men inte långt att gå med dukning.

Sen ska vi ha ett sovrum där man kan gå bredvid sin säng framifrån och inte bara vänd åt sidan. Vi har inte planerat att växa, men redan nu är våra rumpor generösare tilltagna än sovrummet, om man har en enååttisäng, vilket vi har. Det får gärna finnas plats för en skön läsfåtölj och en bokhylla. Tvekar om TV. Det vore lyxigt med två, men vi krockar sällan med programkraven.

Sen ska vi bara ha ett badrum på 40 kvadrat också. Dusch med glasvägg så man inte anfalls av kallt, blött, plastigt duschdraperi. Räcker med ett handfat, vi har så olika tider. En bidé vore kul. Sen ett rejält badkar med strålning så man kan bli masserad hemma. Och tjocka handdukar som alltid matchar. Och grymt med förvaring.

Sen en tvättavdelning med tvättmaskin, torktumlare, strykbräda och plats att hänga saker i midjehöjd. Dessutom en stång med galgar för tork av skjortor mm. Det ska finnas ett väggsystem med kuber, kanske sex st med två i höjd men bara till bekväm nåhöjd, där det ska stå markerat på varje utdragbar kub t ex vit 40. Ni hajar, här ska smutstvätten slängas bland sina gelikar direkt.

Och bredvid tvättdelen finns garderobsdelen. Så att man kan stoppa in kläderna i sina hyllor redan i tvättrummet! Ordentligt med plats för vikta plagg, för hängande, för skor, för scarfar, slipsar, smycken, handväskor. Och detta bredvid sovrummet.

Kanske kan man ha en gästtoa vid entrén också. Där ska det finnas en stol att sitta på när man skör skor, samt garderobsplats för övriga årstiders ytterkläder, och en byrå för halsdukar å vantar.

Sen hade jag egentligen varit nöjd så, om jag var tvungen. Men det är jag ju inte. Så då vill jag ha två rum till, varsitt arbetsrum eller om mitt rum ska kallas bibliotek. Fast jag vill ha arbetsyta för symaskin och korttillverkning också, och förvaring för attiraljer som hör till. Jag drömmer om att orka sy och pyssla lite, men bara om grejerna redan står framme.

Vi kanske kan ha ett rum med bokhyllor på hjul som på Universitetsbiblioteket. Där kan vi förvara sånt vi vill ha kvar men inte titta på jämt, och så kan man komma åt rätt hylla genom att rulla undan de bredvid. Och så stänger man bara dörren sen, så man slipper se det, även om det såklart ska vara ordning där. Men hur snyggt är det med gamla fotoalbum och Mikaels jobbpärmar som jag tror han måste spara i tio år.

Det var inomhus. Jag är inte säker på om jag kommer att orka med färger eller om det som nu bara blir vitt med beige och grå och naturmaterial. Vill gärna ha feta lister och kristallkronor i alla fall.

Sen kan jag tänka mig att ha en friggebod att förvara resväskor och sovsäckar i. Och inne i huset ska det finnas bra med plats åt glödlampor, batterier, tidningar, tomflaskor. Ett walk-in skafferi vore suveränt.

Utomhus ska det finnas en hammock, vilstolar med parasoll och gräsplan för kubb. Jag tror jag helst äter inomhus med tanke på flygfän, så kanske inte nån stor matplatsgrupp. Däremot en pool. Och det behöver bara vara en modell stor uppblåsbar.

Givetvis vore det fantastiskt med ett grönsaksland, bärodling, örter. Syrener. Rhododendron. Fläder! Rabatter. Men natur snarare än arkitektur om ni fattar. Inte en förfallen trädgårdstomt utan en äkta naturtomt, delvis i alla fall. Och med en gunga och en flaggstång och vackra stilleben på stubbar.

Det blir fina grejer, det! Välkomna. Förresten vore det trevligt med gästrum också, en nättare dubbelsäng, byrå, klädskåp, liten hylla med lektyr, och ett handdukspaket omknutet med sidenband. Och ett litet kit med handgjord tvål och små miniflaskor med schampoo och cremer. Mmm. Men det får nog bli kombinerat med gästtoan, för 2 1/2 badrum i ett hus för två personer känns lite väl ... amerikanskt överdrivet.

Man kan köpa en tomt på Muskö för 500 000:-. Men då tillkommer kostnad för brunn å sånt. Och själva huset. Och så ligger det så grymt fel till om det ligger på Muskö jämfört med "min" tomt med gångavstånd/elmopedavstånd till det mesta nödvändiga. På Muskö finns det nog bara tystnad tror jag, och även om det visserligen är åtråvärd valuta i min plånbok så räcker det inte.

Men ni är hur som helst hjärtligt välkomna när som.

Samma rubrik som alltid?

Vickans avslöjande outfit i St Tropez

Det är Sofis mode på Aftonbladet som kommer med denna sensationella rubrik.

Och jag frågar mig om det nånsin har funnits en annan rubrik som involverar den så kallade Vickan? Är inte det enda hon är känd för att visa sig i bikini på stranden i franska Rivieran? Ofta under Cannesfestivalen men tydligen också i miniklänning i Troppan på väg till en yacht?


Fattar inte varför jag läser skräpet, och varför jag upprörs. Ifall man stör sig på nåt ska man ignorera det.

[Kniper igen munnen]

Stripper heels

I bloggen Fashionista (och jag ber om ursäkt om länken inte stämmer, jag hittade på en trolig adress bara...) stod det att Helen Mirren hade på sig stripper heels. Jag blev så glad för det ordet. Jag har saknat det i tjugo år! Kallade det för prostitutionsskor en gång men det rullar inte så bra på tungan.

Tro nu inte att jag är emot högklackat. Nej, jag älskar höga, smäckra klackar och har tio par i garderoben. Tio par som jag inte har använt på 1-2 år (förutom mina läckra lacksandaler i den där mörkcerisa älsklingsfärgen jag hade på bröllopet. Dem har jag haft en gång i år och det gick illa) men inte har hjärta att skiljas från. Ska sälja dem på tradera, de förtjänar att få nya ägare som behandlar dem väl. Är så grymt sugen på att ha mina smalremmade bruna wedgesandaler på mig när M ska ta mig ut på födelsedagsmiddag. Jag besinnar mig nog. Idag har jag fått ont i benen av att sitta i soffan istället för ligga, så jag hoppas jag minns det sen. Förresten hade jag högklackat när vi firade min 40-årsdag på Sundby gård. Nån hade stängt grinden för bilar så vi fick gå sista biten. På den tiden kunde jag gå lite, fast en promenad i klackar var inte angenämt. När jag tittade på fötterna efter roddturen (och ja, se mig framför er i kjol och hjärntrött och med fotsulor som var helt uppsvullna i de stackars klackarna, så ser ni ett stort underverk att jag inte stod i spagat när jag klev i och ur båten). Var var jag? Uppsvullna trampdynor ja, så illa har jag aldrig haft det, och då har jag ändå varit storfotad och fåfäng sedan jag var 14. Så det blir nog plattfot på dejten.

Och det jag skulle säga är att det är en tunn linje mellan högklackat och fnaskklackat, om man säger så.

Aint nobody got time for dat

Källa: Martha Stewart

Jag har nåt på g

Ni vet när man var tio och fick kedjebrev som man skulle skriva av och ge till tio kompisar. Ja, nuförtiden finns de också, men handlar om ... ja, de orden kanske jag inte ska skriva här så min blogg förknippas med hängbuk fast en annan kroppsdel.

Hur som helst, jag är liksom inne på nåt känner jag, ni vet sådär som man vet när man håller på med nåt riktigt bra, snudd på genialiskt. Det är nåt med kedjebrev, fast med riktiga grejer i breven. Typ att man skickar en barnvakt (är inte jätteintresserad av just det), en tusing, en burk smärtstillande, en diamant eller så. En bok funkar inte, jag skickade en och fick bara en tillbaka.

Men jag känner verkligen att jag har nåt här, jag är på randen av mitt genombrott. Det luktar succé lång väg!

Dagens näst bästa tidningsrubrik

George Clooney singel -- igen

Jag tar honom gärna, fast kanske mest i 2D. Han är säkert hemskt stroppig och inte intresserad av en 43-årig styvmormor med dubbelhaka och elmoped. Och ifall han inte vill ha mig, vill jag inte ha honom.

Tur att jag inte vill byta ut den modellen jag har.

Dagens bästa tidningsrubrik

Läst nyss på Aftonbladet:

"Justin Bieber har fastnat i vinkelvolten."

Sug på den, SFI-lärare!

Livsinställning

Jag har alltid varit positiv, glad, optimistisk, förtröstansfull. Att viktiga saker kan gå ordentligt åt skogen och göra människor riktigt riktigt olyckliga var inte nåt som fanns i min världsbild förrän jag blev sjuk och inte blev frisk, och när min brors äktenskap rasade. Sen rasade ett till, för en annan familjemedlem, sen dog min systers man. Nu är jag akut medveten om att minsta lilla lycka kan vara borta imorgon. Man kan och ska inte ta nåt för givet. Pussas som om varje var den sista...

Men att snarare vänta sig att inget ska gå bra, med förklaringen att då blir besvikelsen i alla fall ingen överraskning, det tror jag inte på. Jag tar hellre ut glädjen i förskott, och blev det inget så har jag ändå fått njuta det en gång. Det är därför jag börjar med födelsedagspresenter en månad i förväg, eftersom att se fram emot är lika viktigt för mig som att få det. Det där knappa året vi var förlovade var just så, en present jag visste att jag skulle få och som jag såg fram mot. Men jag var faktiskt också nöjd med att längta, i alla fall nu när jag beskriver det i efterhand...

Min optimism har fått sina törnar. Till exempel vet jag inte om jag ska tro att jag kommer sluta bli sämre och istället bättre. Därför tror jag snarare på nån ny medicin de inte har haft förut. Men man kan ju aldrig veta. Jag är försiktigt hoppfull vad gäller ME:n.

Beviset på min ibland av livet manglade men ändock sanna natur kommer här:

Vi hade älsklingsjonte här. Så trevlig och go. Alla vill ha grädde till glassen med hallonsås. Ingen orkar vispa. Jag reser mig i kärleksattest och tar fram visp, vispar, bytta. Grädde. Utgångsdatum 27 juni. Men det var väl inte så längesen? Och förpackningen är ju oöppnad. Men nej, den hade avvikit, om man kallar det så.

Men vi har ju resurser, så jag öppnade den andra grädden, 28:e, bättre i a f. Skruvkork, dem har jag respekt för. Luktade, inget, smakade, liten liten hint av surt bara.

Men...

Där åkte även den andra grädden i slasken. Vad säger detta? Att vi hemmmmskt gärna ville ha grädde (det var så lite glass, särskilt när jag tappat en del på golvet)? Kanske. Men framförallt att jag inte bara tittar på datumen och slänger saker utan in i det sista, förbi tio deciliter utgångna mejeriprodukter, på fullt allvar tror att vi kan få lite grädde ändå. Den var inte så gammal.

Min man brukar ropa överfall och mord när jag röjer i matlagningen med utgångna varor. Jag använder näsan och ögonen som datum. Han har jobbat i vården och är lite striktare med att inte stoppa gamla giftiga saker i folk. Så när jag tar nån gammal creme fraiche som är öppnad,  mögelfri, smakar gott och Mikael inte ser burken, då går det fint.

Men idag var inte ens min sedvanliga mejeripositivitet nog. En liter down the drainň. Det är för att jag inte vågat äta pannkakor (ägg) så då går inte grädden åt. Vi får se hur det går med den här olidligt spännande romanen. Jag skulle gärna hyra din skrivstuga, Sara! Eller är kruxet att man bara kan skriva tills laptopens batteri dör?

Mitt krux och det behöver inte påpekas ofta, är en viss kognitiv svikt. Idag har jag vid flera tillfällen inte förstått frågor som folk ställt mig. Men här sitter -- ligger jag i min ensamhet -- tillsammans med min sovande man, blev nåt alls ens rätt där eller?? Och då förstår jag i alla fall ibland vad jag säger. Gott så.

Kramar, alla!

Sammanhållning

Jag har träffat min brors tvillingflickor när de var sex månader. Det var för fyra år sen. Det är skandalöst dåligt. Men mina syskon och pappa har varit och hälsat på dem flera gånger. Sånt kan inte mamma och jag göra, jag orkar ju knappt åka så långt som till Ica Maxi. Därför var jag såååå glad när senaste barnbarnet kom hit och jag fick träffa henne och hela hennes trevliga familj. Men ni fattar att jag ser nåt så vaaaaansinnigt mycket fram mot att träffa brorsan, Bella och Mia. Är jag lite känslig en dag börjar jag gråta av det. Jag är så rädd att de ska tycka om mig minst, för att jag kommer att orka leka med dem minst. Och de känner redan de andra. Jag tränar mig redan nu på att inte ta det personligt.

Men så tänker jag på barnbarnsbesöket. Sötis somnade i min famn. Och Neo ville både kasta boll och leka affär och hundra fler lekar. Han tyckte inte mindre om mig för att jag inte har hälsat på hemma hos honom, eller att jag måste gå in efter två minuter. Han tar inte min sjukdom som nåt som har med min kärlek för honom att göra. På samma sätt har han inte en särskild känsla som gäller mig som är sjuk. Han bara gillar mig. Varför är jag så rädd att inte duga? Man blir inte omtyckt för det man gör eller köper, utan för den man är. Kanske kommer tvillingarna att tycka om mig också, fast jag inte hälsat på dem hemma och bara orkar leka två minuter. Barn kanske är såna, att man duger som man är. Innan vi har lärt dem vår vuxna skit. Usch. Tänk om jag alltid var såhär klok!

En bra dag, considering

Idag har jag varken vält nåt, krossat nåt eller förstört nåt. Fast när jag tappade en skiva lagomsmält glass (vad konstigt det låter, men det är väl skivor man skär ett halvliterspaket i??) på golvet, splatt,  fick jag inte vara med och hjälpa till längre. Klokt så.

Det här är min deckarvecka. Allt jag gör lämnar spännande dropplika spår.

Dagens uppmuntran...

...kom från Facebook:

DU ÄR VACKER!
Gå ner 4 kg i veckan med ...

Nästan osannolikt.

Fast dagens allra bästa uppmuntran på det planet är när pappas kommentar från förra veckan börjar sjunka in. Han frågade om jag gått ner i vikt och fick helt oförtjänat ett gapskratt till svar. Men nu börjar jag misstänka att han hade lite rätt. Jag känner nämligen midjan när jag sätter händerna i midjan sådär som tonåringar gör. Fast jag himlar inte med ögonen på samma gång och säger inte Meh! Nej, jag garvar bara min farsa i ansiktet när han ger mig en äkta komplimang. Ska försöka komma ihåg att be om ursäkt för det och istället tacka honom.

Smart idé

Tänk att köpa några random grejer på loppis, gärna saker man gillar att använda (älskar den gamla kameran!), och spraymåla dem i en gemensam nyans och använda i inredningen. Nu har vi ju fler böcker än vad som får plats i våra bokhyllor, men jag har en känsla av att det kunde bli jättecoolt.

http://www.babble.com/crafts-activities/21-budget-spray-paint-ideas/colorful-tsotchkes/

Folk! Mållös.

http://lilluna.com/wp-content/uploads/2014/05/Out-of-this-world-White-Chocolate-Lemon-Bread-Recipe-bread.jpg

Såg en god citronsockerkaka på pinterest. Med vit choklad. Skulle kolla receptet innan jag pinnade den. Är så irriterande nämligen när folk pinnar tomma länkar.

Jag trodde jag skulle hitta ett vanligt kakrecept med citron i, vita chocolate chips i och glasyr på (vi talar ju jänkare, så glasyr är ett måste). Men nejdå. Jag hittar en lång harang om att personen inte kan baka med jäst (vilken sockerkaka har jäst i?!) men att mamman nu äntligen hittat ett recept utan jäst. Det är makens favorite bread. Hoppas inte de menar att de äter det till frukost bara för att de kallar det för bread och/eller loaf...

Men så skrollar jag ner till receptet och de första ingredienserna är 1) citronkakemix, och 2) vit chokladpuddingmix.

Kallas det verkligen att baka?!

P.S. På Martha Stewart finns det recept på vispad grädde.

Ifall ni vill ha till er hembakade kaka.

Det var det det!

Har idag bara vält ner en kruka som gick i bitar.

Men det finns tid kvar.

Påverkad. Bestämma själv!

Sovit dåligt två nätter i rad. För kort, jobbiga drömmar, mycket vakentid. Jag blir så trött och sur då.

Att jämföra med två nätter tidigare i veckan, när jag sov närmare tolv timmars drömångestfri sömn. Var på supergott humör, tänkte ut små saker att göra hemma, som jag orkade.

Nu ligger jag och är småsur i sängen, barnljud utanför irriterar och stör mig, tv-ljudet överfaller mig fast M har låååågt, kroppen gör ont, huvudet dunkar, jag orkar med nöd och näppe hålla telefonen och slösurfa.

Det värsta är att jag känner mig så maktlös. Vill vara söt och glad, inte sur och överkänslighet. Men det är övermäktigt om jag inte sover. Och HUVUDVÄRKEN!

En del säger att deras sömn blir bättre med LDN (medicinen jag hoppas att specialisten i Mjölby skriver ut när jag ska dit 31 juli) så jag hoooooooooppas. Men det är farligt att hoppas. Jag vill inte bli ledsen och besviken.

Vi får se. Antagligen kommer jag att känna mig utvilad efter galloperationen i a f, även om att sova en natt på sjukhus efteråt INTE lockar mig alls. Kan knappt sova på tyst och bekvämt hotellrum med Mikael bredvid mig. Ett fyrabäddsrum med personal och provtagningar låter förfärligt, ärligt talat. Önskar jag fick komma hem med en gång. Det kanske går att diskutera.

Fast just idag ska inget diskuteras. Idag är allt pest. Ge mig lite tiopental!!

Rent golv i a f

Tur att jag hade spillt massa vatten på golvet när jag stoppade in fem saker i diskmaskinen. För då var golvet både torrt och rent på det stället jag tappade mackan en minut senare.

Vet knappt om jag vågar anförtro mig med nåt flytande. Det finns både mobiltelefoner och fjärrkontroller inom en meters avstånd från min kopp kvällschoklad.

I'm such a rebel.

Okej, en bra sak

Igår såg jag ett visitkort på Mikaels säng. Det var från Aleris fysiologlab. Visitkortet såg gammalt ut och jag frågade honom om han kom ihåg var det gällde. Det stod Riddargatan, men det säger såklart inte mig nåt. Men han minns att jag både gjort sömnapnetest och ultraljud av hjärtat hos dem.

Grejen är att Danderyd inte vill bekräfta min ME-diagnos utan sömnapneresultatet (hur knäppt det är orkar jag kanske skriva sen), men jag har inte några uppgifter om var jag gjorde det, mer än att läkaren hette Gunnar Unge, och han är pensionerad nu, det har jag redan googlat fram. Men så ligger visitkortet på Mikaels säng, inklusive mailadress och allt. Jag som har telefonfobi och inkompatibel dygnsrytm är hemskt glad att kunna maila om det på min eftermiddagstid, dvs nyss.

What are the odds?

Jag tror på de små tingens Gud.

Inte på att det måste ha varit han som tog fram visitkortet. Helt absolut säkert är det nämligen att Gud inte har varit här hemma det senaste dygnet. Det troliga är att visitkortet har valsat runt bland min käre makes pappershögar, och igår låg det underst i en hög som han la på sängen när vi fick besök, och att han sen tog med sig nästan hela högen tillbaka till matbordet och det blev kvar. Han har dessutom röjt i gamla högar den senaste veckan, så det är ju naturligt att det är så det har gått till. Men jag väljer att sända ett tack till Gud för att Saker Råkade Bli precis som jag behövde. Det känns trevligare att tacka Gud än Ödet. Vem är ödet?! Jag tror på Gud och regeringen. Nästan i alla fall. So sue me.

Känner mig dum

Inte nog med att det är en rosa fläck på skjortan, det är en större "fläck" runt den på det området där jag använt Klorin. Känner mig klantig och korkad.

Idag lagade jag middag och tappade grytan. Som väl var var det efter middagen så det mesta var uppätet. Dessutom landade den på bänken och inte på golvet, så det räddade ju en del spill. Och det blev bara lite snygga skvättprickar på en av köksluckorna, sådär så kriminalteknikerna hade kunnat avgöra riktning och hastighet och allt sånt. Två sprut med kökssprutflaskan och en kvadratmeters avtorkning var allt det krävdes. Så jag hade tur. Precis som när nagellacksflaskan spillde på parketten. Vi kunde haft heltäckningsmatta eller nagellack över hela soffan.

Men det är inte alltid det där positiva tänkandet fungerar. Ibland är man sur för att man klantar sig, inte glad för att man inte klantar sig ännu mer.

Mikael är i alla fall en bra man. När han hörde kastrullbraket sa han glatt Spillde du nagellack?

Som vanligt lovar jag att inte utföra någon känslig kirurgi när jag är sån här. Och för den delen så låter jag nog också bli att sy igen hålet i ugnsvanten ikväll. No sharp objects. Kan ni se mig för er, med tummen fastsydd i vanten :)

Men det är svårt med självkänslan. Duglig, presterande, kvick, rolig, smal, till tjock trögfattad klantskalle? Man får omvärdera hela sig själv från görare till vilare till förstörare. Inte helt enkelt. Jag ska i alla fall inte tröstäta...

Rak

Min man är vad man brukar kalla rak. Ibland är han nästan burdus, men oftast märker man att han är snäll och inte menar saker så som de kanske låter. Han kan dock svara rätt på frågan om jag ser tjock ut i den här...

Ibland önskar jag att jag vågade vara lite mer rak. Man behöver inte låta tyken utan kan vänligt säga till telefonförsäljaren som vägrar lyssna när man sagt nej: Jag tror du förstod mig nyss när jag sa nej.

Hörde om nån som på telefon fick frågan om han prenumererade på en viss tidning. Han svarade: Vad har du med det att göra? Försäljaren stammade fram några ööööö och la sen på. Jag är alltid för artig och har först på senare år kommit på att säga i alla fall en del saker rent ut. Ett nej tack, jag är inte intresserad, kan inte såra nån. Om det inte är svaret på ett frieri förstås...

Jag läste en gång om hur man kan göra när folk frågar saker som de inte har med att göra. Och då pratar vi inte telefonförsäljare utan när folk blandar sig i personliga angelägenheter.

1. Upprepa frågan med klädsam förvåning, "ska VI ha barn?!" utan att svara, så kanske personen kommer på att man inte kan fråga vemsomhelst en sån sak.

2. Om det inte går in, säg tydligt: DU vill alltså veta ifall MIN MAN OCH JAG ska ha barn? Andra gångens övertydlighet brukar räcka. Men annars:

3. Var rak, säg som det är, men snällt: Nu frågar du om en väldigt personlig sak. Jag vill gärna välja själv när och med vem jag pratar om det som rör bara mig.

Jag försökte det en gång, men personen blev mycket märkbart sårad, upprörd och kanske också konfys, för jag hoppade direkt till nummer tre som svar på en fråga som inte rörde henne. Det kanske bara funkar om man går via ett och två först.

Men jag anser att vi inte har rätt att lägga oss i andras liv, att fråga vad folk tjänar, varför de inte har fler barn, få veta folks förhållandestatus medan det kanske inte ens är helt klart för de två inblandade ännu, osv osv. Det visar inte på omtanke om andra. Det visar på dålig uppfostran och sen en liten hjärna som inte kan förstå att information ska ges, inte tas. Att visa omtanke är att undra hur personen mår och har det, att kanske erbjuda en viss tjänst: Ska jag ta med nåt till dig när jag handlar nästa gång? Inte att fråga ut dem av egen nyfikenhets skull.

Ja, ni märker att det här är en brandfackla för mig. Men med mig i det dåliga skick jag är och Mikaels yngsta barn fyller 21 nästa månad, så frågar folk åtminstone inte om vi ska ha barn. Ifall nån frågar kanske jag svarar att det vore trist för den stackars studenten att ha festen på långvården...

Och man ska väl inte bli morfar först och sen pappa igen. Så gör de bara i Hollywood.

Det bästa svaret på den personliga frågan Ska inte ni ha fler barn kom nog från mer sydländska grader, för hon svarade den äldre mannen: vet du vad, nästa gång min man och jag har sex, och jag känner att det tog, då ska jag ringa dig först av alla.

Dock vet jag inte om något av det egentliga svaret: "Du har inte med varken mitt sexliv eller våra familjeplaner att göra" gick fram. Synd om en sån praktsarkasm gick förlorad.

Eller om nån frågar och man börjar störtlipa och säger tack för att du frågade. Jag har precis fått mitt tredje missfall och vi har det jättekämpigt. Så du erbjöd dig verkligen i rättan tid. Jag kommer förbi med barnen imorgon bitti så kan du väl ge dem lunch och lämna av dem hemma igen vid halv sjutiden? Tack, verkligen, för att du frågade!

That'll teach them. En fråga är menad att vara omtanke, om man är fostrad rätt. Är den inte det så kanske nån nappar på erbjudandet som borde varit...

Nu ska jag sluta ondgöra mig över folk. Bryr jag mig så mycket?!

Nya kompisar

Hade ytterdörren och balkongdörren öppna idag som vanligt. Det kom grannbarn medan jag pratade med M i telefon. Och jag hade ingen kjol på mig, så jag ursäktade mig och tog på mig. Vid dörren stod fyra söta tjejer, två som bor i huset bredvid och två jag inte känner igen. En av dem hade bara badrock på sig, luvan uppfälld över det blöta håret men för övrigt helt öppen. Vad fin du är, sa hon andäktigt till mig. Jag hade cerise blus och vippig kjol med blommönster i fina färger. Småflicksfin, bästa sorten. Var är din man, undrade de. Gulligt. Han är på jobbet, men han kommer snart hem med pizza, sa jag, men de var för små för att imponeras av en Hawaii. Har ni en hund, frågade de sedan. Jag förklarade att vi lånar en hund på dagarna när hon som äger den är i skolan. Pekade ut hennes lägenhet. Vi har klappat den hunden. Jaha. Sen sprang de och hämtade en vacker pinne som de hade fått av hon som har tre små hundar och bor dääär. Hunden hade bitit på pinnen och tjejen visade bitmärkena. Då gick jag och  hämtade Neos bräda, men den var ju inte lika fin. Får förklara nästa gång att den faktiskt är från bygget. Men jag betvivlar att ett gäng tjejer skulle smälta av det. Sen sprang de, och hon med badrocken hämtade sin gåcykel, satte sig och småsprang. Badrocken öppen och fladdrande.

Jag gick in och var alldeles fnissig. De var så underbara, så knäppa som bara barn är. Om jag blir bättre ska jag erbjuda mig att passa dem. Yeah, dream on.

Bara lite nagellack

Tog sömnpiller och insåg sen att jag bara ätit en gång idag. Så jag fick en av mina smarta idéer och kokade snabbmakaroner mitt i natten. Som jag tänkte måla tånaglarna medan jag åt. "Stilnoct" betyder "inga varningsklockor ringer, nånsin". Men jag åt lite makaroner med köttbullar, bearnaisesås och ketchup. Målade vänstra foten, o, så fint. Så var det nåt med locket. Jag skulle bara ta några tuggor - oj, jag har lämnat makaroner i kastrullen, stapplar med nymålade tår och hämtar resten, tar ett par stora tuggor. Det här går ju bra. Ska börja måla höger. Tar flaskan, som inte sitter ihop, hjälp, locket är löst. Grattis. Modern konst på parketten. Och på händerna, där jag fångat flaskan i flykten. In på toa, ta bort med aceton eller vad det nu är i flaskan. Löjligt små bomullstussar. Fipplar, en av aceton och nagellack genomdränkt tuss flyger mig ur händerna, landar på Mikaels nya skjorta som ska tvättas första gången. Tar bort dutten, men det är aceton och nagellack på skjortan. Försöker suga upp det, går inte. Sköljer bort med vatten för att ta klorin. Stinker, hjälper inte. Stoppar in den i tvättmaskinen, ber en stilla bön. Hans nyaste skjorta, använd en gång. Och parketten. Jag lägger inte ens bildligt talat undan knivarna, jag törs inte peta på dem. Och golvet får vara som det är, så tar jag spisskrapan imorgon och hoppas att det går bort.

Jag stinker klorin, aceton, nagellack och bearnaisesås.

Och bredvid mig ligger en synål. Jag går genast och lägger mig innan den hoppar på mig. (Synålen sitter på en trådrulle i en påse, jag är inte hur vårdslös som helst, fast man skulle kunna tro det).

Kör försiktigt, folkens!

Lite roligt

"Your Mom Lives Under a Rock, Apparently" http://feedly.com/k/16JLmin

Zebrarisk

Skulle lägga in ett hårspänne i skåpet i badrummet, och där ser jag förra säsongens brun utan sol. Eller antagligen många säsonger sen, den är nämligen från Oriflame och där har inte Ellen jobbat på många år. Hur som helst tyckte jag plötsligt att det vore en bra idé att smörja in det i ansiktet. Jag är lite för optimistiskt för mitt eget bästa, för jag får ofta idéer som jag tycker är fantastiska. Medan Mikael och jag har tittat på film har jag känt hur jag ligger här i soffan och luktar BUS.

Jag kan se ut som en zebra nu, jag vågar knappt gå och kolla.

100 saker, var det så?

Såg härom dagen nåns tanke om att under ett år sälja 100 saker man har hemma -- böcker, skor, väskor, kläder, vad man nu har samlat på sig. Sedan skulle man göra nåt roligt för pengarna. Fördelarna med det här var tre:

1) Om man går igenom sina saker och gör sig av med de minst älskade sakerna, blir de man sparar viktigare.

2) Att rensa bland sakerna gör att vi får utrymme för tankar, känslor, planer, drömmar. Saker kan tynga oss.

3) Att ha pengar uppbundna i saker gör oss ofria. Att göra något roligt för pengarna, tillsammans med människor som är viktiga för oss, gör att man flyttar det ekonomiska värdet från saker till människor och upplevelser. Bara vinster!

Det finns en bok om en man som skalade av sitt ägande så att det bara blev hundra saker kvar. Det tycker jag låter lite extremt för mig, särskilt om femton av dem redan är nagellack...

Det här hette vist #crop100 och går förvisso ut på att sälja/göra sig av med 100 saker på ett år.

En vinst förutom de tre ovan skulle också vara att om man inte har så många kostymer att välja mellan blir det enklare att välja och man kan använda den energin till riktigt viktiga beslut, sa visst Barack Obama.


Källa

Vad är framgång?

Om man måste säga att man är framgångsrik, då är man inte det. Det är som att behöva förklara för nån att man är snygg.

Men framgång är så viktigt i samhället, och jag har knappt några av de normala framgångarna avprickade på min lista. Jag är lyckligt gift, det är väl den största och viktigaste. Jag har ingen vidare hälsa att tala om, även om det kunde vara värre både för mig och Mikael. Vi är inte rika med svenska mått mätt, men har allt vad vi behöver och det är mer än de flesta i världen. Jag har till och med nagellack, smink och örhängen. Och fler böcker än jag kan läsa.

Egentligen gillar jag nog inte framgång. Det känns som fel prioritering, fel sätt att mäta sitt liv. Jag tror att jag tycker att livet ska mätas i lycka, i nöjdhet.

Jag såg nån reklam om det dyraste hemmet på blocket, en stor vacker lägenhet för 31 miljoner. Jag är ju oerhört svag för takrosetter och sånt. Men jag skulle inte vakna lyckligare i den lägenheten än jag gör här. Det vore häftigt ett tag, men inte på riktigt.

Och apropå detta, så har Mikael rensat i förrådet idag. Han hittade några av mina sparade tyger. Josef Franck-aktigt från Borås wäfveri och Laura Ashley. Jag ville hemskt gärna behålla dem. Men jag har inte använt dem på 7 år, och jag älskar Mikael mer än mina tyger. Vill hellre att vi ska ha rum för det som är vårt, än att jag ska ha rum för mitt. Både bokstavligt och bildligt.

Dagens klokord


Idag

Idag var jag hos kirurg. Ska på magnetröntgen så de vet var alla stenar sitter och hur gallgångarna ser ut. Mera väntetider och fler besök, men jag får se det som dejter. Dinner and a movie blir hos oss doktorn och mcd. Som bonus kan jag medan Mikael handlar på ica glo lite på nagellack och cc creams. (Vad ÄR det egentligen?) Provade bara ett läppstift och det var lika neonrosa som min blus.

Mamma har skrämt mig med att hon fick dricka 2 liter kontrastvätska före sin MR. Jag som minst sagt sällan är törstig tycker det låter värdelöst. Men jag förbereder mig mentalt och ska leta fram feta sugrör.

Annars är dagens viktiga åtgärd att presentera två av mina vänner för varandra. Sara är ME-tvilling och lika käck som jag. För er som inte förstår göteborgska betyder käck trevlig, eller - givetvis i det här fallet - underbar, rolig, ödmjuk, småtokig och med en mikroskopisk men existerande dos självdistans. Det var jag alltså, Sara är mycket normalare.

Sara är geniet som sa att om jag ska vara avundsjuk på nån så borde det inte vara killen med gallstensanfall på akuten utan någon med tårna i vattnet på Seychellerna. Vi kan kalla henne min bättre hälft. Käkar tång, har hönor, bor i Stockholm. Men eftersom vi aldrig pratat hör jag göteborgska ur hennes fiktiva mun. Hoppas det är OK, det är faktiskt en komplimang. Sch, lyssna inte på Mikael.

Tyvärr är jag i såpass patetiskt skick att det behövs fler hälfter för att få mig normal. -aktig... Till min hjälp har vi för detta ändamål min syster Anna Linda. Vi har inte heller träffats, fast jag visste vem du var och hade gärna hälsat på dig på Bautistas konsert. Men villervalla. Vi är också tvillingar och separerade vid födseln, min alltså, eftersom jag är äldre. Hon har inte ME men har ett visst mått av permanent och tillfälligt lidande hemmavid, så hon har förtjänat privilegiet att rätta mig när jag är dum. Sen får vi gåshud av samma lussebullar och ljusstakar från svenskt tenn (fast jag är bara en wannabe, hon är en riktig spice girl). Och av samma svenska molliga visor. Hennes mamma beundrade visst mig när jag var barn, tror inte det var för min skönhet dock.. Så we go way back. Hennes mosters man var min pappas bästis när midjan satt högre upp än nu. Hon är annars precis som Sara den kloka sidan av mig. Sara, Anna Linda, ni har råkats i kommentarfältet. Hoppas ni inte längre är främlingar.

Thanks for all the fish.

Just det, AL bor i Tromsö.

Såg att en person på fejan har varit fem timmar på akuten med misstänkt gallstensanfall. Ska ligga kvar över natten och ta fler prover imorgon bitti.

Själv ska jag till kirurgen imorgon men inte för själva operationen.

Kan inte låta bli att bli lite sur över att jag själv efter sex timmar på akuten fortfarande inte hade fått träffa läkare och att jag pga min ME inte orkade vara kvar längre, i korridoren... Hade den dagen inte råkat vara så kaotiskt full på stadens akuter hade jag kanske varit av med gallan för tio veckor sen och sluppit ett antal anfall och den försämring i mitt allmäntillstånd som de har fört med sig.

Bitter klär mig inte, och inte avundsjuk heller. Men de smyger sig på en.

Jag tror mest jag fick helt slut på ork nyss och då blir allt så jobbigt. Till och med tanken på att tvätta håret imorgon. Och bestämma vad jag ska ha på mig. Inte så att jag ska klä upp mig nåt vidare, men jag har bara så vanvettssvårt nuförtiden att tänka klart och fatta några som helst beslut. Och så har jag fyllt i papper inför imorgon och försökt formulera argument för varför jag inte ska hamna i nån kö och vänta tre månader på operation eller så. Så jag är helt tom i bollen alltså. Och rädd för imorgon, att jag inte ska orka ta mig samman och prata för mig, plus att beskedet ska bli att jag får vänta tre månader, som vårdgarantin säger. Och så blir jag avundsjuk om XX blir av med sin blåsa imorgon redan.

Dessutom har jag fått ett besked idag som jag har väntat ivrigt på, och hade hoppats på annorlunda utfall, och så blir man lite besviken. Känslor.

Och sånt är livet.

Feedly, rapport efter några dagars användning

Är absolut inte så nöjd med Feedly som med Google Reader. Till exempel för att:

* den laddar långsammare.
* den säger sig vara nätbaserad och synka ens lästa inlägg, men de inläggen jag läste i telefonen förut idag är olästa på datorn nu ikväll.
* den vägrar låta mig kommentera! Kanske det är appen i telefonen som inte är helt kompatibel med min gamla telefon, men jag får upp kommentarsfältet men inga bokstäver.

Sen har jag inte provat att ta bort feeds, lägga till, byta namn eller så, så det har jag ingen åsikt om ännu ifall det är lätt eller svårt.

Däremot är den rätt snygg (vilket jag faktiskt inte bryr mig om).

Den funkar också precis som Reader vad gäller ens kategorier och att det står hur många per kategori som är olästa, samt att man kan gå in och välja att läsa en viss blogg ur en kategori. Och allt sånt.

Ett plus var också att det var lätt att byta från Reader till Feedly. Klickar på en knapp.

Dagens roligaste

Vi "har" ju en hund. Pytteliten, kelig, inte jätteintellektuell om man säger så, vickar lite på rumpan när hon går, en typisk liten tjej. Bryr sig inte om saker som händer runt henne, möjligtvis med undantag för hundkiss och Mikael. Skulle inte rymma för hon är bara en liten kelhund.

Och nu kommer det roliga.

Mikael kallar henne för Baskervilles hund.

Det är så precis min humor!!

Lukta gott?

Jag tänkte avsluta dagen med nåt lite fett, eftersom jag var småhungrig efter micromiddagen. Mosa en avocado, citron, vitlök, chili, tacosås i, krossa ett par mysko chips med ostsmak (jäpp, lite som gamla gympastrumpor) och ät så fort att dessa avgrundssmaker inte hinner fastna i munnen.

Kan väl meddela att Mikael vaknade strax efter att jag la mig. Jag visste nog att ingen tandborstning kunde rå på den blandningen. Myggorna segnar ner, den ivriga lilla nattfjärilen flög berusat rätt in i rutan. Vitlök och gympasockar är den osynliga fågelskrämman.

Varsågod för tipset. Den här bloggen är ju annars lite av en husmorsblogg, med goda tips och så. Mm.

Och vad gäller tips så har jag mentalt lämnat google reader för ett par dagar sen och idag på riktigt.

Ville ha en rss-läsare som
*Är webbaserad så man kan läsa sin aktuella feed på olika apparater.
*Hämtar ens gamla feed själv från google, även om det var rätt lätt när jag ett tag trodde jag ville ha The old reader och gjorde det själv.
*Behåller ens uppdelningar i kategorier, är lätt att ändra vy på (se första raden, se snippets, se hela inlägget osv.

Förut fick jag det inte att funka på både telefonen och datorn, men jag gjorde och gjorde om på några sätt och nu har jag tagit bort google reader och kör bara på feedly. Den har varit lite långsam, men jag vänjer väl mig. Såg alltid hela inlägg, kanske får ändra till snippets om det blir för långsamt.

Jag är i alla fall ute flera dar i förväg. Men jag är verkligen sur på google. Lägger de ner Mail också så är mitt liv slut.

En härlig dag

Efter en heltokig vecka med tre dagar utanför dörren (klippning, VC och nåt mer som jag glömt) och en natt med måååånga timmars sömn är jag nu snart människa igen. Var frestad av massa saker, som att åka till Hemköp och köpa sallad ur deras salladsbar till middag, äta på Kinarestaurangen med Mikael, åka på bilutflykt nånstans och se nåt. Men vi pratade bara om frestelserna och så sa jag att jag ska vila idag.

Eller rättare sagt så har jag duschat idag, inte precis vila, men det var skönt! Medelhavskänsla. Fast jag undrade när jag hade stoppat det lilla lättvättade håret i handduksturban varför det inte luktade så gott som det brukar. Insåg att jag bara tvättat håret och inte tvålat in mig. På med kranen igen, och sen luktade det gott! Tog fram en ny burk kropps-in-smeta-sig också, och hade orkat röja lite med sån där parmesanrivare på hälarna. Så jag känner mig riktigt fräsch!

Och för skojs skull satte jag mig ute ett par minuter och viftade sporadiskt med händerna i håret. Tog sen fram fönen och blåste lite lojt, en halvminut eller så. Och så var håret torrt. Så ska det vara!!!

Dessutom har jag tagit av de gamla lakanen och ska nu lägga mig ner för att samla kraft till att sätta på de nya. Mikael gör en sömn-app till mig (där jag kan registrera sömnen i telefonen), så jag ska faktiskt inte störa honom. Men som sagt, jag vilar mig en stund först.

Fattar ni vilken bra dag, både nyduschad och rena lakan? Och det har varit knäpptyst i hela området idag. Alla har bakfylla eller är bortresta, underbart!

Faktiskt inte bara elände och lip

Idag har jag klippt mig. De två första kommentarerna från två olika personer var: Är du nöjd? Undrar om jag inte borde vara det... Mrn mikael tycker det ser tjockare ut, och feminint. Och om jag inte stoppar för mycket goja i håret kan jag nog få det att glänsa i solen. Hon klippte nu en page som ser ut som en frisyr även om man inte orkar fixa med den. Det blir bra över sommaren. Men till bröllopet klipper jag det som jag egentligen vill ha det, så som Ellen hade på mitt bröllop, lite mer uppklippt och rundat.

Jag är visst så van att klaga här att jag har glömt bort hur man är trevlig.

Öööö, jag kommer faktiskt inte på nåt! Om man börjar med Lycka är ... kanske det kommer nåt?
Lycka är att inte ha haft gallstensanfall på tio dar.
Lycka är att kunna äta sallad med babyspenat och ändå inte få gallstensanfall.
Lycka är möjligtvis att hunden ska vara här imorgon.
Lycka är när nån gillar ens kommentar på fejan. Eller när flera gör det, så man fattar att den man sa det till inte bara tryckte gilla för att vara artig.
Lycka är nog när man är dum åt det naiva, glada, tacksamma hållet istället för det misstänksamma.
Lycka är att bli kallad nåns tvillingsyater.
Lycka är när hjärnan funkar, om än långsamt, och ett ljus går upp för en när man gör kopplingen.
Lycka är att jag aldrig spyr.
Lycka är att Mikael är söt när han sover.
Lycka är när jag får vila efter den här vansinnesveckan. Önskar mig bara byte av lakan och en halvsnabb dusch också.
Lycka är att ha luft i nacken på sommaren. Jag är helt enkelt inte en långhårig tjej. Dessutom har mitt hår blivit så tunt.
Lycka är när nån bryr sig om en.
Lycka är när lillprinsessan somnar på min axel. Att hon gillar stället nog för att somna gör mig barnsligt stolt och lycklig.
Och att jag ska få träffa tvillingarna i sommar!! Jippi. Johan och tjejerna kommer, medan Beth inte får flyga med de nya tvillingarna i magen. Undra vilka de är???
Lycka är mycket.
Lycka är ofta a matter of looking for it, försöka komma ihåg det, så dräller det fram lyckor ur minnesförrådet. Kanske inte så att det är rosenrött och underbart att vara allvarligt sjuk, men att det gråa matchas väldigt väl av det gammalrosa, det askrosa och de rosa pionerna. Oj, vad livet är vackert om man kallar det för blombukett!

Glad midsommar, kära alla.

Och ta det lugnt med sillen, hörni.

Mera elände

Trodde jag var färdigledsnad igår. Men idag har jag läst 33 sidor journaler från vårdcentralen. Min ordinarieläkare har skrivit överviktig på allmäntillstånd på varje besök. Jättekul att läsa det om och om igen. Att jag en gång bad att få Mianserin utskrivet för sömnen och hon vägrade för hon kände inte till det, det hade jag däremot velat ha i skrift. Att en annan läkare skrev ut det tre dar senare, finns dessutom inte heller med. Lägligt.

Dessutom har sjukgymnasten, även den jag trodde förstod, sagt att jag har rörelserädsla, när jag har försökt förklara att jag blir sämre om jag gör för mycket. Den andra ville skicka mig till kurator för att bearbeta denna rädsla. Sambandet framgick tydligare i skrift. Jag påstås också ha sagt att ingen försämring har skett i min ME de senaste åren, när verkligheten och sanningen är att jag blivit avsevärt sämre, både de senaste åren, liksom de ARTON ÅREN före det. Det var mer, men jag orkar inte med mera nu.

Den enda goda nyheten var att ultraljudssvaret sa att min gallblåsa är full till brädden med stenar. Inte med de orden, men knöfull hur som helst. Det är så vaaaaaaaaansinnigt befriande att ha nåt som ingen förnekar eller förminskar.

Lipsill

Det är skillnad på att gråta för att man har ont och gråta för att man är ledsen. Vet inte vilket jag föredrar, men det ena är i alla fall mycket mer okomplicerat än det andra. Smärta behöver man bara stå ut med, ledsnad måste man bearbeta, komma över, bla bla bla. Blä blä blä.

Inför mitt besök hos en av få läkare i Sverige som är van vid ME-patienter, inte bara medicinsk litteratur om ME (känga till Danderyd...), i slutet av juli, har jag börjat efterfråga journalkopior. Jag har aldrig begärt journalkopior i efterhand. Har varit naiv och trott att de skriver vad vi pratade om. Och en inte förstått vad jag skulle med dem till, jag hade ju resultatet muntligt. Men nu ska man tydligen kunna bevisa allt man säger också.

Jag ser att de hittar på lite som passar. En skrev att jag dricker måttligt med alkohol. Hade hon ens ställt frågan hade hon fått ett svar som över huvud taget stämmer med verkligheten. Om det inte spelar nån roll, ta inte med det då, men skriv för sjutton inte bara ett eget antagande. Vad antar de mer som inte är sant? I'm ranting.

Chocken är att Gottfries, som jag gick till efter remiss från min duktiga och långvariga specialistläkare, och som jag förväntade mig var en formsak för att jag skulle få en ME-diagnos från Sveriges enda ME-klinik. De ME-diagnoser (två stycken samt en misstanke om det redan i England) jag hade var från läkare kvalificerade att sätta den diagnosen, men jag ville ändå ha det på papper av dem som mitt landsting kallade specialister.

Och nu visar det sig att Zachrisson har skrivit fel kod, inte G 93.3 som är ME/CFS eller kroniskt trötthetssyndrom (som han hela tiden kallar det i journalen) utan F 48.0 som alltså är neurasteni, en neurotisk sjukdom, inte en neurologisk. Jag skrev precis en fråga på några ME-forum på fejan som jag hoppas att nån med erfarenhet av liknande kan kommentera på och lugna mig. Men jag har svårt att tro att man skriver helt fel kod. Man skriver nog den man tycker är rätt. Och då har jag inte ME, jag är "nervsvag". Ju mer jag tänker på det, desto mer kränkt blir jag. Och jag tål ändå inte när folk blir kränkta av allt och inget, gärna i media, så jag blir sällan kränkt. Det är så dumt att bry sig.

Men nu, tycker OZ alltså att jag är psyksjuk?

Måste man göra sömnapnéutredning för att se om jag har ME eftersom jag är tjock? (Att jag inte blev tjock förrän efter 10 år av ME med BMI på 18, verkar inte vara förklaring nog till att jag hade något i TIO ÅR innan jag ens blev tjock!) Och att jag får diagnosen nervsvag, som ska innehålla ångest och depression, det är också underligt eftersom jag inte började äta antidepressiva förrän kanske åtta-10 år efter insjuknandet. Min livssituation hade dessutom förbättrats strax innan jag blev sjuk, bättre arbetsuppgifter, mindre tidspress, trevligare kolleger, jämfört med en chef jag försökte låta bli att förakta. Inte blir man utbränd (om det är det han menar) när livet går ännu bättre än förut?

Säger han egentligen att jag inte är sjuk, utan ska ta mig samman? Vila lite bara, gå på KBT lite, skärpa mig? För neurastenipatienter ger man inte Rituximab, dem ska man klappa på huvudet och säga There, there till.

Jag vet att jag är lite chockad och ledsen, och förnärmad över hela grejen.

Nej, nu rinner gråtsnoret från näsan. Måste lugna mig så jag kan sova. Måste sätta klockan och gå upp för att ta prover imorgon, jag försökte idag men kroppen var inte samarbetsvillig, och sen kommer våra söta missionärer på middag och språklektion. Jag önskar mig spaghetti och köttfärssås, men jag vågar inte säga det till Mikael, för han avskyr pasta. Men jag vill ha tröstmat... Han måste inte själv laga nåt han tycker är äckligt, fast man inte får säga äckligt om mat.

Och så ska jag klippa mig på torsdag.

Kan nån gissa om jag har tagit i lite för mycket den här veckan? Idag lagade jag laxmiddag och åkte ända till Ica med kometen för att hämta ett rek. Det är för mycket även för en bra dag.

Att efter snart 19 års högst ofrivillig nära bekantskap med ME bli kallad nervsvag, det var inte kul. Jag trodde att jag hade nån sorts senioritet och slapp sånt tjafs. Kan strö ME-diagnoser kring mig som en fet rik rappare strör dollarsedlar. Men tydligen inte. Blä.

Barf Vader

http://feedproxy.google.com/~r/failblog/~3/VUcvav7wtbM/7558571008

Dagens inredningstips

Klev ur sängen till tonerna av mitt eget gapskratt. Min man hade hittat ett rätt fint ställe för de nytvättade bysthållarna som jag hängt över duschstången. Det här skulle passa i vilken inredningstidning som helst. Böjarna är som gjorda för att ha nåt hängande i sig. Way to go, Mike.

Gallsten, ett kvasivetenskapligt inlägg

Efter sju anfall på ungefär lika många veckor börjar jag tröttna på det där med gallsten.

Men det som förvärrar allt är att min läkare säger att jag måste äta mer järnrik föda (rött kött, spenat) samt mer frukt (har lågt kalium).

Dessyttermera har jag på senaste tiden fått starkare matallergier och tål inte broccoli, svamp, tomater, ris, nektariner, jordgubbar.

Lydig mot läkaren åt jag två bananer och fick gallstensanfall. Rädd om min magflora och med tanke på allergierna åt jag små yoghurtar med bifidus (och citronsmak) och fick gallstensanfall.

Vill inte bara leva på mackor (det tål jag bra), så nu har jag undersökt saken lite närmare. Jag har hittat att följande inte är bra för gallstensanfall:

Gröna äpplen, färska (lagade och juice lär ska gå bra)
Päron
Apelsiner
Banan
Jordgubbar
Hjortron (särskilt kärnorna)
Mörkgröna grönsaker: Ärtor, spenat, broccoli, grönkål, grön paprika, skalet på gurka
Sur mat (ex citron)
Ägg
Fet mat,  t ex lax, makrill
Majonnäs
Friterad mat
Lök
Vitlök
Rökt mat som salami, rökt fisk
Rött kött
Mjölkprodukter
Sånt man är allergisk mot

För järnet SKA jag äta rött kött och spenat. Men inte för gallstenarna.
För kaliumet SKA jag äta bananer och övrig frukt och bär. Men inte för gallstenarna. Avocado kan jag äta men tycker rätt illa om. Är vindruvor surt t ex? Har ingen lust att experimentera med saker för att jag borde få upp kaliumnivåerna i blodet. Då tar jag hellre tillskott tills gallan är borta.

Däremot har jag lärt mig att en för fettsnål kost kan leda till problem med gallsten, eftersom gallan sköljs ut ordentligt just när man äter fett. Efter gastric bypass t ex så ökar risken att behöva operera bort gallan med 5,5. Har till och med hittat ett "botemedel" vid gallsten, som går ut på att man ska fasta 3-4 dagar och sen dricka en halvliter olivolja på kvällen. Under natten sköljer fettet då ur gallan och tar med sig stenarna och sen är problemen borta, om man fortsätter att äta mycket fett. Är inte helt säker på att jag vågar göra nåt sånt. Det låter lite väl häxkonstaktigt.

Däremot verkar jag tåla fett i små doser nu och även pommes frites har gått bra. Men nu har jag gjort en ordentlig forskning på vad folk påstår ger dem gallbesvär. Och så har jag bestämt mig för att skriva exakt matdagbok. Jaja, har man inget att göra så skaffar man sig.




Årets julkort?

Garvar ihjäl mig. Tänk er Mikael och mig utklädda till indianer och cowboys, eller i singular då förstås.

Fast det är roligare när det är fler på kortet. Tror dock inte att nån annan än jag tycker det där med utklädning är en särskilt käck idé. Förutom familjen Fö... som vann Århundradets Coolaste Julkort förra året, minst sagt.

 
Förutom att de söta människorna jag inte alls menar att skratta ihjäl mig åt på bilden inte alls har klätt ut sig för att vara roliga, utan tar sitt amerikanska nybyggararv på allvar. Jag borde skämmas lite.
 
Men det gör jag inte.
 
Utklädning is da bomb.

Kampen om tiden

Man vet att man är stressad när man tycker naglarna växer så fort att man måste klippa dem så ofta att man inte riktigt hinner med.

Klokt om gräl


Mors dag?

Den här hade jag sparat på datorn och tänkte sätta in på Mors dag.

Så vältajmad blev den hyllningen...

Tacokrydda

Skrev jag hur upprörd jag blev när det kom fram för några veckor sen att det som finns mest i tacokrydda är druvsocker? Det blev jag i alla fall. Och så hittade jag den här nån gång. Man borde ALDRIG köpa tacokrydda mer! Och här har man inte längre nån ursäkt.

MIddag hit å dit

Åt ljummen kycklingsallad på två grillade lår till middag idag. Det var gott, och antagligen är jag hungrig nu igen eftersom jag börjar tänka romantiska tankar om mat.

Så jag sätter in en bild på vad som måste vara den vackraste maten jag nånsin har sett. Jag är kär.


Från Martha Stewart

Kärleksbevisning

Härom dagen föreslog Mikael en semester. Han tyckte vi skulle åka på liten kryssning österut, köpa en fin hytt så jag kunde sova ordentligt, och sen bara stanna i hytten. Vila. Gå ut en gång för att äta middag. Det skulle till och med bli lättare än hemma, där jag måste åka bil dit och hem.

Fattar ni att en karl sitter och tänker ut sånt. Som inte har nåt högre syfte i mänsklighetens historia än att göra mig lycklig. Jag är fortfarande förundrad över att han finns och finns hos mig.

Är det osannolikt dumt?

Oh Heyo Gozeemahsoo

Just det

Vad tyckte ni om Ebbas halsband under första delen av sändningen? Ett sånt köpte jag för ett par veckor sen. Men jag är inte jättenöjd med mitt, i annan färg. Men jag är givetvis stolt och tacksam att Ebba härmar mig.

Underbart och pest

Igår alltså, fick barnkram och sån där älsklingsblomma som blir blå om man stoppar ett kopparmynt i jorden och bebis somnade på axeln.

Men sen orkade jag inte ens ligga på soffan och kommentera tv-tablån med "morfar", så jag la mig. Missade dessutom en kusin för jag inte orkade.:

Sen sov jag dåligt, vaknade vid nio, somnade igen och hade sen nattsvettningar i två timmar. Skakade av köld, bokstavligen, och svettades om vartannat. Drömde att Ellen och jag åkte skidor i Schweiz. Och så väckarklocka på det, i nåt ivrigt men naivt försök att gå på ett möte i kyrkan. Jovisst orkade jag gå upp ur sängen, en halvtimme efter att Mikael kom hem från sagda möte. Men jag låg i soffan och slötittade på bröllopet, som jag absolut inte orkar kommentera mer idag än att Herr Chris gjorde allt annat än bort sig! Den typen har jag tyckt ser illvillig och självisk ut, sur och vrång, men hans småfuktiga ögon när bruden gick upp för altargången ändrade min syn på honom. Lite i alla fall.

Och så kan jag glädja publiken med att de där hungerdagarna är över och jag äter som vanligt igen, lite frukosten och middag och kanske nåt mer. "Kanske nåt mer" var igår och idag tre små söta bifidusyoghurtar med citronsmak. Och så åt jag citronfromage idag. Och man ska inte äta surt för gallstenarna, men dessa trodde jag var fusksmak bara. Nejdå. För en timme sen började här hemma ett litet helvete igen. Jag grät ut minst en termos med snor, vankade av och an fast jag bara orkade ligga stilla egentligen, samt hängde mig över köksbänken och frustade som en kvinna i födslovåndor. Det hann inte gå mer än kanske fem minuter innan jag förstod att det var gallsten och jag rusade efter medicinen. Fick trots detta närmare en halvtimmes piiiiiina och även nu känns magen alldeles uppblåst och öm. Jag har ju ett gallstensanfall fast jag inte riktigt känner det.

Och tror ni att jag orkade byta lakan efter nattens svettmaraton? Nej. Tror ni jag ens orkade duscha när jag vaknade? Nej. Men tredje gången gillt. Efter mitt numera sjunde gallstensanfall hade jag inget val. Stod inte ut med mig själv.Och så var jag så duktig och skrek tyst, för Mikael ska tolka imorgon och behöver sin nattsömn för han vaknade visst halv 4 inatt.

Men jag var så slut att jag stod med handduken fastkilad i hallen och orkade inte torka mig. Grät en skvätt för att jag är så vaaaaaaansinnigt trött. Och här ligger jag nu och skriver, för att ha nåt att göra så jag inte känner magen. Det gör fortfarande ont, det brukar det inte.

Men Mikael plockade lupiner åt mig när han tog ut Vanna. Så jag har fått många kärleksgåvor de senaste dagarna. Han kom förresten hem och sa att säkert tio pers hälsade till mig. Fast vilka de var mindes han inte. Nåja, vad kan man begära av en man som är känd för att kalla även sina barn för Nisse. Lupiner var mer än gott nog. Och sovande bebis. Vi koste oss minsann igår, vi. Världens bästa mys.

Så ja, livet är riktigt pestigt, men emellanåt alldeles underbart.

Imorgon vill jag ha mer underbart och mindre pest.

Skit, jag hickade just. Det. gjorde. ONT. Mer underbart, sa jag!

Vad heter detta?

Jag minns hur jag fick en mintgrön kjol med tre volangvåder som mormor sydde till avslutningen i 6:an.

Trots att jag älskade den kjolen, verkligen ääääääääääälskade den, så har jag vuxit ifrån mintgrönt.

Men så för att jag har letat efter gröna klänningar så har jag börjat tänka på grönt på ett nytt sätt. Jag vet inte vad den här färgen heter, men mintgrönt låter fortfarande inte så fint. Är detta nåt annat än mintgrön, och har ni i så fall namnet? Aqua ska väl ha lite mer blått i sig?

Källa

Step for man, leap for mankind

Jag fick personligen dåliga nyheter idag. Min läkare vill inte skriva ut LDN, vilket jag hade hoppats på att han skulle. Men jag har redan bett om tid hos plan B-läkaren. Han kan ME och LDN och även om man får betala besöket ur egen ficka (några tusen), så kommer det nog att vara värt pengarna. Vet inte hur många månaders väntetid jag ska räkna med, jämfört med att få börja med medicinen imorgon, men jag har tålamod.

Något som däremot kan starta med en gång är fas 3-studien på cancermedicinen mot ME som två norska läkare har fått goda resultat med! Jag har tiggt pengar ett par gånger på bloggen och fejan, och nu har pengarna kommit. Det sista kom från Forskningsrådet i Norge och professor Mella säger att arbetet kan börja med en gång. Det är så fantastiskt goda nyheter!!!

Jag har fått förnyad beslutsamhet att röja tag i mina gamla journaler som jag ska skaffa från tre ställen (varav en läkare är pensionerad och en död) utan precisare tidsangivelser än +-5 år. Men om jag får diagnosen från Danderyd och de så småningom startar en egen Rituximab-studie så vill jag verkligen vara med!

Så ett litet steg i fel riktning för mig följdes av ett oerhört stor kliv i rätt riktning för ME-befolkningen. Kunde varit en sämre dag!

Grönt på bröllopet och kungliga stilikoner?

Är man tant så ska man vara det med stil.

Källa

P.S. Är faktiskt lite nyfiken på prinsessbröllopet på lördag. Mamma hade förresten sett en löpsedel med ordalydelsen att bröllopet riskerade att bli inställt (tydligen har hans släkt förlorat sina rikedomar). Undrar om de får hitta på typ vad som helst och get away with it.

Busig

Jag har ett par gelépennor vid sängen.

Jag har nyss lagt mig.

Jag är lite speedad eftersom jag var utanför lägenheten och träffade folk idag.

Jag undrar så om Mikael skulle vakna om jag undersökte ifall man kan rita på hud med gelépennor.
Ett grönt hjärta i pannan när han ser sig i spegeln imorgon får mig att vilja fnissa görhögt.

Jag är lättroad men det ser jag som en fördel, inte en svaghet. Har ni så här kul klockan 4.07?

Stilikon med ekotänk

Min stilikon nummer ett är Mary av Danmark. Inte många kvinnor gör mig knäsvaga, men det gör hon!

Jag följer en lite gulligt fanhysterisk blogg om hennes kläder. Tydligen är hon i Malaysia nu och hade vid något tillfälle på sig en rosa Pradaklänning.


OK, fint, apanaget räcker väl till sånt.

Och så sist i inlägget står det när hon för övrigt använt klänningen. 2004 och 2008! Coolt! Bruden har en klänning på sig som är nästan tio år gammal. Gillar!


För övrigt är det imponerande att ha kvar sin ungflickskropp efter 10 år och fyra barn.

Ost

Inspirerad av min ostmacka förut idag kan jag meddela att Goudaost uttalas chaoda. Och då ska man alltså harkla sig riktigt bra på ch. Som i choklad faktiskt.

Det har Rob lärt mig.

Lätthet är konst

Mikael hade köpt en tårtbotten i hjärtform och den gjorde jag tårta av härom dagen. Faktiskt som överraskning när han hade varit nånstans. Jag hade köpt en sprits nån gång och försökte mig på att göra den fin. Det gick sådär, minst sagt.

Sa till Mikael att jag blev förvånad över att det var så svårt. Det ser ju så lätt ut.

Jaha, lätt som när en konditor på TV gör det?

Hmm, ja, ungefär så.

Och för tusende gången blev jag påmind om att skickligt folk får sitt skicklighet att se enkel ut. Det är därför man inte kan jämföra svårighetsgraden hos ett pianostycke med hur svårt det låter när syrran får noterna i händerna, jämfört med mig. Det visste jag ju, men jag tänkte lite fel där med tårtan.

Ni kan vara glada att jag inte tog foto.

Förresten är det på Instagram man sätter in foton på sin mat.

Men det är på den här bloggen man kallar tårta mat.

Hejhej.

Allt och inget, det är väl den här bloggens tema?

Såg i min ohälsodagbok att jag hade skrivit för ett par veckor sen att om jag slutar att ta Mianserin så sover jag inte. Så jag provar inte det igen än på ett tag. Den kallas även fetmedicin, vilket jag blev sorgligt medveten om idag när jag återigen fick hänga tillbaka ett plagg i garderoben som satt bra förra sommaren. Viktökning står med i Fass och de senaste tre dagarna har jag till och med skrivit i dagboken att jag har varit superhungrig hela dagarna. Idag har jag på de tolv timmarna som jag varit vaken ätit en ostmacka, två prickig korv-smörgåsar, ett glas juice, en kopp oboy, en billys-pizza, en lakritsgrej som jag inte vet vad den kallas, en stor portion fläskytterfilé med morötter, potatis, sås och sallad samt inlagd gurka och äppelmos också om vi ska vara riktigt noggranna, samt en liten liten portion fruktsallad med grädde (inget rassel i stenarna, tack och lov!). Det är som att jag inte har ätit sen igår och jag är verkligen HUNGRIG. I förrgår natt var jag så hungrig att jag åt en sked bearnaisesås och en sked köttfärssås i ren desperation. Skumt hur det kan sätta sig på hjärnan så. Det måste finnas nån hungerreceptor, den vore kul att hitta. Jag påstår inte att jag är en ängel matmässigt (oboy anyone?), men jag märker verkligen skillnad på somliga dagar, fast jag tar medicinen hela tiden. Jag ska helt klart bli hjärnforskare när jag blir stor. Om de tar in humanister...

Kan meddela att jag har köpt två klänningar i USA som Johan ska skicka till mig. Om jag vågar kan jag sätta in bilder och accessoarer när jag fått dem och bestämt om nån av dem duger att härbergera mig på bröllopet -- jag är väldigt self conscious nuförtiden, pga vikten, så jag betvivlar hela min smak. Har i alla fall bestämt mig för att inte vara så dumdristig att jag har klackar på mig, och det är tragiskt, det är vad det är. Om jag börjar ändra mig ska jag påminna mig om dagens tvåminuters släpiga promenad med mamma i mina skönaste högklackade som ändå torterade mig. Och så minns jag Thomas och Pernilles bröllop, där jag hade mina PLATTA, vita, SKÖNA satängskor (som jag köpte till mitt eget bröllop för 30:- på tradera, fortfarande ett av mina stoltaste ögonblick) och dog litegrann i fötterna av. Note to self!

Och så har jag äntligen förstått var lockar kommer ifrån. Det är svett. Ni skulle se min nacke.

Nu ska jag gå och lägga mig utan att äta pannkakor först. Det ska gå.

Tegelstenar

Tydligen ska man kolla hemma i bokhyllorna och blogga om de tjockaste fem böckerna man har som man har läst och två som man inte har läst.

Lite orättvist för min tjockaste bok som jag inte läst (Fanney Burneys Cecilia tror jag, eller Evelina) har jag gjort mig av med. Har nog bara hälften av mina böcker kvar, eller snarare en tredjedel eller fjärdedel. Men vi får se hur det går:

LÄST
Bibeln. Har nog fuskat mig igenom Gamla testamentet, men i stort sett så har jag läst den.

Stora läkarboken. Återigen fusk för den har jag inte läst från pärm till pärm, men den är fet och bra.

Fire of the covenant, Gerald Lund. Jättefascinerande bok om amerikanska mormonpionjärer och nybyggare.

Hellström Roslund, kanske hette den Tre sekunder. Mikael fick den i julklapp för två jular sen av Vanja och Gösta och den var riktigt bra.

Dan Brown, Inferno. Har inte läst hela än, och så tjock är den inte, men jag har kanske inte så många tjocka böcker hemma längre. Skönlitteratur köper jag inte så mycket och då mest i pocket.

Och den här samlingen böcker talar mer om vår platsbrist och min numera skrala boksamling än om vilka tjocka böcker jag har eller inte har.

INTE LÄST
Utvandrarna-serien. Har en gammal bokreavariant som är så vacker och pinsamt oläst.

Leon Uris, Exodus. Lite fusk för den har jag avpolleterat. Men den hängde med i bokhyllan sen min första lägenhet. Eventuellt såg jag filmen och ville läsa boken. Å, dessa föresatser...

Bra idé

Jag älskar att läsa. Men jag har fått riktiga problem med hjärnan de senaste åren och tar mig faktiskt inte igenom en bok. Sorgligt. Saknar det verkligen.

Men så fick jag världens bästa idé härom dagen. Jag ska låna mina barndomsfavoriter och läsa om! Agaton Sax, Mästerdetektiven Blomqvist och Ture Sventon står först på listan. Om jag klarar det blir det kanske lite Maria Gripe eller Christine Nöstlinger. Momo eller kampen om tiden läste jag aldrig, förutom de första 20 sidorna tre gånger på tyska, så den är jag också sugen på. Och Le petit Nicholas kan jag klara på engelska om nu inte det går på franska (vilket det inte gör). Vad har vi mer? Astrid Lindgren, givetvis, allting; haha, kanske en Kitty-bok om jag hittar nån, de lär ju inte finnas på biblioteket som väl är. Vad kul jag ska ha det, när jag tänker efter. Om jag orkar.

Är på typ sidan 128 på Dan Browns Inferno och den är avsevärt sämre än de andra. Men jag har en plikt mot den goda litteraturen att läsa den och räkna alla eerie och sen skriva ett svavelosande inlägg om hur värdelös den var.

Välkommet brev

SöS säger att jag inte får komma, för att de inte kan hålla vårdgarantitiden. Men en kirurg har tittat på mitt fall (och bilderna antar jag) och prioriterat min remiss. Nice. Fick också ett brev från Aleris, Sabbatsberg, att jag ska träffa en läkare där om en månad, plus några dar. De bad om ursäkt för att de inte heller kunde hålla vårdgarantitiden (30 dar) men jag brydde mig inte. Sen har jag för mig att själva åtgärden ska göras inom 90 dagar, så om fyra månader hoppas jag vara gallblåsefri. Fast gärna tidigare. Annars kan jag ju äta en fin fruktsallad på bananer, äpplen och ägg, med rejält med vispad grädde till, och åka in akut...

Apropå mat har jag lagat middag idag. Nästan otroligt! Vi hade tre nånting kvar från igår, fläskkött som man brukar grilla, som jag stekte. Sen (ja, alltså verkligen inte "efteråt" utan "dessyttermera")skalade jag några potatisar (det var eventuellt månader sen!) och skar i klyftor, samt slaktade en och en halv röd paprika och körde in i ugnen med kryddor och smörjmedel. Vilket godis det blev! Sen hade vi fin burkbea (Lallerstedts tror jag det var) och så förbarmade jag mig över sparrisarna som jag köpte i lördags för en vecka sen. Det blev bara sex stycken kvar och resten hade vissnat och/eller heldött. -- Jag kan verkligen inte laga sparris. De blir alltid lagom al dente, men jag tror jämt att jag ska snygga till det och så har jag parmesan och citron på och så smakar det surt och jag vet aldrig om det är sparrisen eller citronen. -- Och så hade vi lite salladsgrönsaker också, så tallriken var färggrann och knökfull. Och jag kände mig oerhört begåvad.

Skrutt

Första gången idag vaknade jag av jag hade migrän. Upp å pillra, svälja äcklig cola, rasa tillbaka till sängen.

Andra gången jag vaknade idag kändes det så konstigt i magen. Och jag var oerhört matt i kroppen. Släpade mig upp, åt banan, inte piggare. Sen började det bli värre. Ont i hjärttrakten, knivhugg när jag hickade, fick gå dubbelvikt. Fattade att det var gallstensanfall igen. Nu har jag tagit medicin för en timme sen och jag skulle ändå säga att jag har rätt svår smärta. Andas jag fel hugger det till så tårarna rinner. Och svetten lackar för att kroppen kämpar. Orkar inte hålla telefonen längre.

Ska få Mikael att ringa sös på måndag och kolla väntetiden. Det passar väl aldrig nån att ha gallstensanfall men detta blir mer och mer inkompatibelt med min ME.

JAG HAR FÅTT NOG.

Lever farligt?

Min man är ju vild av sig, eller var. Gjorde alla såna där saker som fallskärmshoppning osv i ungdomen. Så när han berättade igår att han skadat sig, blev jag orolig i en sekund. Men han gjorde bara sitt bästa för att roa mig: Han hade nämligen vaknat av att hans finger var i kläm i Dan Browns Inferno, som vi läser nu.

Vårt liv är oerhört exotiskt och spännande.

Och just det, apropå leva farligt så ska jag gå och flytta bananerna han köpte idag, de ligger bredvid äpplena och om fem timmar är de annars övermogna. Såna risker tar vi inte hemma hos oss.

Dagens kärleksförklaring

När Mikael hade varit ute en av gångerna idag hade han träffat en bekant och pratat lite. Om mig, sa han. Bla bla, lång historia kort så hade Jimmy undrat över min sjukdom och M berättade lite. Kärleksförklaringen var när han avslutade med: Så nu vet en människa till lite mer om ME.

Dagens nervgift

Sitter i väntrummet och bläddrar i nån kunglighetstidning när min läkares partner, heter det så, den han har kliniken ihop med, kommer och frågar om de kan få använda mig i sin utbildning. De har utbildningsdag och om jag kunde berätta för några doktorer om mina erfarenheter. Ö, jovisst. Tur jag tvättade håret, har smink på mig och har sovit några timmar inatt så jag kanske inte gör bort mig, hann jag tänka.

Kommer in i JT:s rum där det sitter ett halvdussin läkare. Hoppla. J ställde några frågor, jag svarade, sen ställde han några fler, sen drog han en grej på engelska och då drog jag ett skämt så alla skrattade och kände mig därmed nöjd med min insats. Kunde tänkt snabbare vad han förväntade sig för svar på ett par frågor, men jag skäms i alla fall inte. Skrattet i slutet är som en drog för mig. Det betyder så många saker: jag är kvicktänkt, hänger med och kan associera till vad folk säger, har humor och tajming, och vill gärna att folk ska få ett gemytligt intryck av mig. "Inte bara snygg, utan smart och rolig också", typ. Jag vet, det kostar på att ligga på topp.

Alzheimer light eller maxi

Jag vet inte hur mycket jag glömmer. Det hör ju liksom till. Men i måndags var jag hos naprapaten för tredje gången, rättare sagt för fjärde gången fast på tredje behandlingen, och jag kände inte igen ingången ens när jag läst på skylten. Satt i väntrummet och hoppades att jag kommit rätt. När naprapaten kom kände jag knappt igen henne heller.

Senare på kvällen mätte jag blodtrycket med mammas och pappas maskin, och Mikael frågade hur jag fått den (han hade nämligen inte hämtat den eller fått den när han träffade m&p) och jag hade ingen som helst aning. Förslaget att mamma varit här med den lät vägt bekant, efter en stund.

Och efter naprapaten och Apoteket hade jag glömt att jag har en handikappande sjukdom och var helt beredd på att bränna pengar inne på Kinarestaurangen. Som väl var är Mikael inte senil och tog hem mig. När ska jag lära mig att jag liksom måste speeda upp mig för att orka och dessutom ignorera att jag inte orkar, och i villervallan då så minns jag inte att ta det lugnt och byta tillbaka till fatigue mode när jag har gjort det jag skulle. Det är svårt och jag har absolut inte lärt mig än.

Börjar tröttna själv på mitt klagande. För hundrade gången, så jag avslöjar istället att jag ska bli faster igen. Beth och Johan väntar sitt andra par tvillingar (!!) och jag struntar i om jag inte får säga det (de har inte sagt det på facebook och finns det då?) för det behövs lite goda nyheter på den här bloggen. Förutom att det är mer än tydligt att hon är gravid om man ser henne. Är inte expert men hon ser ut som i sjätte/sjunde månaden. Förra tvillingarna vägde 2 resp 2,4 kg har jag för mig, så hon har en fin och töjbar livmoder.

Den ena bebisens huvud är likt Johans i formen. Undrar om det blir en svensk och en italiensk den här gången också, en Klarin och en Angerosa, en musiker med tjockt hår och en bokälskare med blonda lockar. Hittills heter de bara a och b. Det är så spännande! Undrar så hur de ser ut och vilka de är.

Och just det, skulle ta på mig ett par vita 3/4-byxor från förra sommaren. För små. Med råge. Ni trodde säkert inte jag kunde komma på nåt mer att klaga på. Men jag upphör aldrig att förvåna, glöm inte det.

Å, ett skratt, vad skönt

This Guy Takes the Coolest Selfies

Vilken natt

Insomnin har fått på pälsen av hjärtont, magont, förlamande muskeltrötthet, depression och gråt, och för ett litet tag sen en rejäl upptrappning av migränet som peakar för andra gången på 12 timmar och som har pågått konstant (förutom en dag) sen i fredags i förra veckan. Och trots att det är 25.6 grader i sovrummet och jag nyss drack varmt så huttrar jag nu och har gåshud på armarna.

Den här natten har inte varit min favorit.

Kan inte hjälpa att jag tycker det är jobbigt, fast jag vet att folk har det värre. Men de får klaga på sin egen blogg. De orkar såklart inte ens ha en blogg, så så var det med det.

Rosor och gräddtårta och allt annat fint, jippi.

Sur igen

Migränet kom tillbaka förut ikväll så jag tog en Alvedon och drack 3 dl cola. Tyckte inte det var så mycket att det skulle störa sömnen men det är snart fyra timmar sen och här ligger jag och lyssnar på när Mikael sover.

Migrän eller insomni? Pest eller kolera? Rumpan bak, helt klart.

Så jag ska försöka göra mig på gott humör igen. Men det kostar energi att göra sig glad när man är ledsen, och jag har ingen energi just nu. Så jag ligger väl här och väntar på bättre tider då.

Jag har i alla fall inte cancer.

Det hjälper lite.

Lite spänning

Hörde att Mikael såg på Sverigematchen när jag vaknade så jag låg kvar med gott samvete. Utarbetade en plan som gick ut på att ta kometen till Hemköp och köpa Trocadero. Vi hade två Red bull över i skafferiet och som jag tagit ihop med migränpiller de senaste dagarna (och tala om att koffeinet gör nytta på migränet) men det var fruktansvärt äckligt och jag har flera dagar kvar till botox. Tänkte klara mig själv för en gångs skull och inte be M om hjälp.

Jag kom dit och började handla. Blev frestad av allt gott som fanns i affären och insåg att jag bara ätit morgonpiller till frukost. Gjorde överslag på varorna men stod ändå med nesan av uttag medges ej i kassan. Där rök Jubileumskakan, som var godare än Juliakakan till och med. Pinsamt.

Kom ut till ett försiktigt strilande regn. Ändrade mig och var glad över så mycket spänning på utflykten. Föste bort det värsta blöta på sitsen och körde iväg.  Under min korta färd hem gick det dock från dugg till stört, men eftersom jag hade justerat attityden skrattade jag mest. Vilket spöregn! Och vad dyngblöt jag blev. Håret rann, alla kläder utom strumpor och underkläder var blöta, och jag såg lika bra genom glasögonen som över dem, dvs nästan inte alls. Det luktade dock medelhavsbad, vilket ju alltid var en fördel. Väl hemma satt jag i igloon med uppfällt tak och fnissade en lång stund. Tyckte synd om grannarna som grillade, det luktade fortfarande eld.

Jag fick verkligen så jag teg med den där utflykten. Benen och armarna är fortfarande som gelé, förmodligen för att jag spände mig under hemfarten. Jag låg i kurvorna, som jag sa till Mikael, inte för att jag för den sakens skull hann hem innan jag var genomvåt.

Så nu orkar jag faktiskt inte hålla telefonen längre.

Sverige och Schweiz i hockeyfinal, Danmark vann Eurovision? Vilken underlig dag liksom.

"Thio minoter.

Alla vet vad det betyder."

Så börjar dagens Buffé och jag tycker det är genialt.

Ni vet väl också vad Numba fiftifooo betyder, fast det är på utrikiska: I vår familj översätts det i alla fall till Special flai lice.

Och "tio minuter" betyder såklart att pizzan snart är färdig för hämtning.