Underbart och pest

Igår alltså, fick barnkram och sån där älsklingsblomma som blir blå om man stoppar ett kopparmynt i jorden och bebis somnade på axeln.

Men sen orkade jag inte ens ligga på soffan och kommentera tv-tablån med "morfar", så jag la mig. Missade dessutom en kusin för jag inte orkade.:

Sen sov jag dåligt, vaknade vid nio, somnade igen och hade sen nattsvettningar i två timmar. Skakade av köld, bokstavligen, och svettades om vartannat. Drömde att Ellen och jag åkte skidor i Schweiz. Och så väckarklocka på det, i nåt ivrigt men naivt försök att gå på ett möte i kyrkan. Jovisst orkade jag gå upp ur sängen, en halvtimme efter att Mikael kom hem från sagda möte. Men jag låg i soffan och slötittade på bröllopet, som jag absolut inte orkar kommentera mer idag än att Herr Chris gjorde allt annat än bort sig! Den typen har jag tyckt ser illvillig och självisk ut, sur och vrång, men hans småfuktiga ögon när bruden gick upp för altargången ändrade min syn på honom. Lite i alla fall.

Och så kan jag glädja publiken med att de där hungerdagarna är över och jag äter som vanligt igen, lite frukosten och middag och kanske nåt mer. "Kanske nåt mer" var igår och idag tre små söta bifidusyoghurtar med citronsmak. Och så åt jag citronfromage idag. Och man ska inte äta surt för gallstenarna, men dessa trodde jag var fusksmak bara. Nejdå. För en timme sen började här hemma ett litet helvete igen. Jag grät ut minst en termos med snor, vankade av och an fast jag bara orkade ligga stilla egentligen, samt hängde mig över köksbänken och frustade som en kvinna i födslovåndor. Det hann inte gå mer än kanske fem minuter innan jag förstod att det var gallsten och jag rusade efter medicinen. Fick trots detta närmare en halvtimmes piiiiiina och även nu känns magen alldeles uppblåst och öm. Jag har ju ett gallstensanfall fast jag inte riktigt känner det.

Och tror ni att jag orkade byta lakan efter nattens svettmaraton? Nej. Tror ni jag ens orkade duscha när jag vaknade? Nej. Men tredje gången gillt. Efter mitt numera sjunde gallstensanfall hade jag inget val. Stod inte ut med mig själv.Och så var jag så duktig och skrek tyst, för Mikael ska tolka imorgon och behöver sin nattsömn för han vaknade visst halv 4 inatt.

Men jag var så slut att jag stod med handduken fastkilad i hallen och orkade inte torka mig. Grät en skvätt för att jag är så vaaaaaaansinnigt trött. Och här ligger jag nu och skriver, för att ha nåt att göra så jag inte känner magen. Det gör fortfarande ont, det brukar det inte.

Men Mikael plockade lupiner åt mig när han tog ut Vanna. Så jag har fått många kärleksgåvor de senaste dagarna. Han kom förresten hem och sa att säkert tio pers hälsade till mig. Fast vilka de var mindes han inte. Nåja, vad kan man begära av en man som är känd för att kalla även sina barn för Nisse. Lupiner var mer än gott nog. Och sovande bebis. Vi koste oss minsann igår, vi. Världens bästa mys.

Så ja, livet är riktigt pestigt, men emellanåt alldeles underbart.

Imorgon vill jag ha mer underbart och mindre pest.

Skit, jag hickade just. Det. gjorde. ONT. Mer underbart, sa jag!

1 kommentar:

Anna Linda sa...

Jaaaa! Mer underbart underbart är det väl dags för nu!!!

Det är knepigt det där med smärta och stön och skrik. Jag skriker till bara jag stöter i något det minsta lilla, det bedövar på något sätt. Men när jag bröt tån för några år sen så kved jag inte ens- för bebisen hade ju somnat och det var liksom värre att den vaknade än att ha smärta i tån :)