Söka, finna

Det är ett ord jag har letat efter ganska länge. Det är när man inte har bedömningsförmåga längre. Dvs säger plumpa eller olämpliga saker. Jag kan verkligen inte komma på vad det heter.

Men idag var jag det, och det sitter så hårt kvar i självkänslan flera timmar senare. 

Jag kommer ihåg att en av de första kognitiva problemen jag fick med ME var att min förmåga att redigera mig försvann. Jag kunde förklara nåt skriftligt men jag kunde inte ta bort saker. Jag kunde inte hålla vad som var nödvändigt för förståelsen i huvudet på samma gång som jag bedömde vilka detaljer som kunde försvinna för att det skulle bli enklare eller bättre. Jag är fortfarande väldigt långrandig. Långrandig har jag ju i och för sig alltid varit, men jag märker på mig själv att det är värre.

Det där med ordet jag inte kommer på är en sak som har vuxit fram. Äldre kan ju bli det även utan ME. Men jag har svårt för att acceptera både ålder och ME så det blir ingen superbra kombination. 

Det hör också ihop med att jag är så öppen. Dels har jag inte hemligheter och tycker det går bra att berätta det mesta. När det gäller mig själv kan jag lätt berätta, men när det gäller andra så är det ju inte min rätt att berätta det som rör dem. Och där kommer också det där in att jag ibland bedömer fel. Men jag har verkligen tränat mig på att inte vara öppen med andras information. Ibland väljer jag att bryta mot det och sätter in ett foto på fler folk än mig själv på sociala medier. Men där går gränsen. Eller, gränsen går ju före det, men ni fattar. 

Det andra är att jag kan bli nervös i sociala sammanhang och säga för mycket av nervositet. Jag minns fortfarande när jag var 25 och det var en vilt främmande kille som bjöd upp mig och berättade väldigt personliga saker om sitt liv medan vi dansade. Jag tyckte det var så fel miljö för så djupa ämnen förutom att jag inte kände honom nog nycket för att höra om sånt. Men så gör jag ju själv ibland, och mer nu än förr. Saknar inte spärrar helt, men litegrann. 

Jag har också en hemlighet som inte är min och som verkligen inte får komma ut och den har jag låtit bli att berätta i flera år. Det är jag stolt över. Fast det är en sån väldigt skvallervärd historia. Men det ligger inte i min  natur att vara tyst om saker, så jag får anstränga mig. Jag kan tvinga mig själv att inte berätta om nån är gravid eller så, för det är så självklart att om man fått reda på det för att man är anhörig så är det inte man själv som bestämmer när det ska sägas till andra. När svärdottern var gravid nyss vågade jag knappt säga det fast det syntes sen länge. Jag ville inte klanta mig, helt enkelt. Men att jag behövde akta mig för att inte klanta mig säger ju en del. 

Så ja. Jag har lite dåligt omdöme ibland och det är jobbigt. 

Omdömeslös är ordet!!!!! Å, vad skönt det var att hitta det! Men inte lika skönt att vara det.

Det är skönt med Mikael, för han är så rak att jag alltid vet att jag kan lita på honom. Han säger inte saker för att jamsa med, så jag vet alltid var jag har honom. Jag använder ibland honom för att testa mitt omdöme. Men ibland är han ju värre än jag, men jag vet ju i vilka fall hans omdöme inte är att lita på. Som tid till exempel. Det behärskar han inte över huvud taget. Och nu har jag delat information om en annan som den personen borde få styra över själv. Ni ser. 

Nyligen hade jag bestämt mig för att ha en röd klänning på mig när vi skulle fira min systers födelsedag. Den hade hängt utanpå garderoben i ett par dagar för att jag skulle känna efter. Jag gillar rött, jag gillar klänning, jag gillar blommor. Men det var också saker med klänningen som jag inte var så säker på. Så jag frågade Mikael om han gillade den. Hans svar var obetalbart. Vad menar du att jag ska våga svara på det? Det räckte för att jag skulle förstå, och jag förklarade att jag inte frågade för att få beröm (det avskyr jag när folk försöker manipulera fram) utan faktiskt ville ha hans ärliga mening. Och då gav han den, med snäll röst, i form av Jag hade inte köpt den åt dig. Fine. Det var ju det jag hade på känn. 

Men att jag kan vara omdömeslös med kläder är inte världens största problem. Men att vara omdömeslös i andra sammanhang är jobbigt. 

Allt som är dåligt med mig märks ju tydligare eftersom jag har mindre kognitiv energi att dölja det, eller om man ska säga det snällt att jag ofta inte har ork att tänka efter. 

Igår hade jag tvättat underkläder i syntetprogram istället för bomull och jag vet inte varför jag gjorde det. Jag tänkte bara snett. Jag gör ju det hela tiden. Min bästa facebookgrupp är en där vi med ME säger knäppa saker vi gör. Idag var det en som hade lagt in ett lagerblad i diskmaskinen. Det är ju underbart att skratta åt eländet.

Ja, men då så. Jag är ibland för omdömeslös och det är inte roligt. Men vi har alla saker som vi kämpar med. Det här är en av mina.