Jag vet inte hur mycket jag glömmer. Det hör ju liksom till. Men i måndags var jag hos naprapaten för tredje gången, rättare sagt för fjärde gången fast på tredje behandlingen, och jag kände inte igen ingången ens när jag läst på skylten. Satt i väntrummet och hoppades att jag kommit rätt. När naprapaten kom kände jag knappt igen henne heller.
Senare på kvällen mätte jag blodtrycket med mammas och pappas maskin, och Mikael frågade hur jag fått den (han hade nämligen inte hämtat den eller fått den när han träffade m&p) och jag hade ingen som helst aning. Förslaget att mamma varit här med den lät vägt bekant, efter en stund.
Och efter naprapaten och Apoteket hade jag glömt att jag har en handikappande sjukdom och var helt beredd på att bränna pengar inne på Kinarestaurangen. Som väl var är Mikael inte senil och tog hem mig. När ska jag lära mig att jag liksom måste speeda upp mig för att orka och dessutom ignorera att jag inte orkar, och i villervallan då så minns jag inte att ta det lugnt och byta tillbaka till fatigue mode när jag har gjort det jag skulle. Det är svårt och jag har absolut inte lärt mig än.
Börjar tröttna själv på mitt klagande. För hundrade gången, så jag avslöjar istället att jag ska bli faster igen. Beth och Johan väntar sitt andra par tvillingar (!!) och jag struntar i om jag inte får säga det (de har inte sagt det på facebook och finns det då?) för det behövs lite goda nyheter på den här bloggen. Förutom att det är mer än tydligt att hon är gravid om man ser henne. Är inte expert men hon ser ut som i sjätte/sjunde månaden. Förra tvillingarna vägde 2 resp 2,4 kg har jag för mig, så hon har en fin och töjbar livmoder.
Den ena bebisens huvud är likt Johans i formen. Undrar om det blir en svensk och en italiensk den här gången också, en Klarin och en Angerosa, en musiker med tjockt hår och en bokälskare med blonda lockar. Hittills heter de bara a och b. Det är så spännande! Undrar så hur de ser ut och vilka de är.
Och just det, skulle ta på mig ett par vita 3/4-byxor från förra sommaren. För små. Med råge. Ni trodde säkert inte jag kunde komma på nåt mer att klaga på. Men jag upphör aldrig att förvåna, glöm inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar