Packa Anjas kappsäck

Mikael sa att jag skulle ta med mig extra, "mycket extra", av mina sömnmedel när vi ska bort med min familj. "Ingen bryr sig om hur mycket sömnmedel du behöver ta för att sova nu." Det kändes som en fin sak att säga. (Ja, fina saker att säga har blivit en konstig sak i vårt äktenskap...) Jag känner mig sedd, både i nuet när jag oroar mig för resan eftersom jag är så dålig redan innan, och dels att han har sett hur jag mår sämre när jag inte sover och förstår att jag inte orkar med det. Och trots att jag äter såna vansinniga mängder mediciner varje dag så tyckte han att jag skulle vräka på, om jag behöver det. Det tycker ju jag med, och har packat så jag klarar mig, men det var skönt att höra. Det är så många som får höra tråkiga saker av sina läkare om mediciner och jag har haft min beskärda del. Mikael har också försvarat mig inför min senaste läkare som ställde sig frågande till mina många mediciner. Då berättade Mikael hur varje ny läkare jag kommer till tänker samma sak och försöker rensa i listan. En del försöker fysiskt rensa genom att sätta ut mediciner jag har behövt i åratal, men de flesta brukar bara oja sig och ge mig dåligt samvete. Men vad ska jag sluta med? Så länge felen som medicinerna tar hand om finns kvar löser man ju inget genom att sätta ut dem. Å, utan Enalapril blev mitt blodtryck 203/165 som det var innan jag började medicinera. Hoppla. Det är ju också ett sätt att lösa problemet.

Nu kommer jag ihåg när jag nyss hade flyttat hit och inte hade nån läsarkontakt än, och fick problem med sömnen. Mikael hade sett hur dålig jag blev utan sömn och både ringde vc och satte ner foten när den första läkaren vägrade skriva ut Mianserin, en gammaldags antideppressiv som funkar mot sömn, för att hon inte kände till det. Hade det varit idag hade jag velat svara "Men det är ju inte mitt problem. Jag väntar medan du slår upp det i Fass eller frågar en kollega". Men säger man så så får man en fiende som man är beroende av. Så jag bara svalde det, och två dagar senare fick jag en tid hos en mer erfaren läkare som skrev ut det utan tvekan. Jag hade ju dessutom ätit det länge förut. Nej, jag blir så upprörd. Men tydligen förstår inte folk hur allvarlig sömnbristen ofta blir vid ME. Mikael förstod det inte heller men har fattat i etapper genom åren. Först att jag verkligen inte sover utan medicin, det är ingen överdrift och att man faktiskt har sovit 6 timmar men är lite trött. Sen att jag blir fullkomligt förstörd i psyket. Den gången jag inte hade några sömnmedel och Mikael ordnade tid hos annan läkare på vc åt mig var jag så borta i skallen. Först var jag så desperat att jag ville ta livet av mig, jag var också som i en annan värld och hade mist kopplingen till den här. Det ekade liksom, eller var bomull. På samma gång som sömnbristen var så fysiskt svår att hantera att jag nästan blev galen. Galen som att ni får låsa in mig. Jag var nykär men hade lätt önskat mig en liten operation så jag kunde få bli sövd. Det var min önskedröm just då. Säger väl allt.

Och det var då min sovångest började. Jag blev så rädd för att inte somna att jag sen dess har svårt för att våga somna som vanligt folk. Ifall jag tänker på det i detalj, eller pratar med psykolog om det, så börjar jag störtgråta. Det gör jag ju för det mesta nuförtiden, men det här är så att jag blir rädd på det värsta, hemskaste sättet, som 100 getingar. Det är traumatiskt, inte bara läskigt. Så på de senaste 10 åren, det är väl så länge jag har haft svår insomni, före det hade jag bara normala sömnproblem i kanske 5-8 år, har jag haft 3650 tillfällen då jag tvingas möta det jag fruktar mest i livet. 10 gånger har jag kanske gråtit för att Mikael inte andas och ambulansen inte kommer, och jag avskyr tanken på att han ska dö en dag, men man tror inte varje kväll i 10 år att ens man är död. Men varje kväll i 10 år, snarare 12 faktiskt, så måste jag mota bort skräcken för att inte sova, för om jag känner den skräcken så kommer jag helt säkert inte att kunna sova, ens med alla mediciner. Så jag får inte vara rädd för att inte somna, för då somnar jag inte. Ni förstår att det är nåt jag behöver prata med psykolog om va? Jag är stolt ändå över att jag vågade börja prata med förre psykologen om det till slut. Jag skalade av mina problem som en lök med honom, lager efter lager och det mest opersonliga och lätthanterliga först. Sen kom jag nästan till sömnångesten. Vi var inne på den sista gången tror jag, för att jag faktiskt hade fått ångest av att sova dåligt en månad i våras. Usch, och jag har ju klagat på värmen och att den har väckt mig i sommar. Och den här veckan! Så jag är mör inför amerikanernas besök, inte alls lämpligt. Men det känns som om efter detta så lägger jag mig ner och går ingen mer stans. Nånsin. Mikael får hämta mina mediciner och mina paket, där jag köpt sudokubok från Amazon och kortspel från eBay, hårspray från lyko och byxor från h&m. Spray och byxor behöver man bara möjligtvis ha om man aldrig ska gå hemifrån mer. Men bara jag får medicinerna. Skit i mammografi, alla ska vi dö och jag är halvvägs där, får jag bara mina mediciner, och ge mig gärna nåt starkare så jag tål det här. Jag är så slut att jag inte ens vet om det finns några ångor kvar att köra på.

Och ja, jag vet att jag är psykiskt beroende av varenda av mina mediciner. Eftersom de gör nytta så får jag ett ytterligare problem om jag slutar, som ont i magen utan antacida, huvudvärk om blodtrycket går upp osv. Så visst är jag drogberoende om nån vill se det så. Men jag tror inte man kallar medicinanvändare för drogberoende. Men jag skulle nog bryta ihop om nån sa att jag aldrig får ta nån medicin mer i livet. Så säger de ju inte, men smärt- och sömnmediciner verkar populärt att ta bort just nu. Jag skakar bara på huvudet, bokstavligen faktiskt, så hindrar man vissa tankar från att komma. Sovångest. Den är vad den är. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att sova gott. Jag tror inte det finns nåt jag längtar så intensivt efter som att vakna utsövd. Jag vågar inte ens tro på att jag får tillbaka känslan om jag blir frisk. Jag har ju blivit medelålders på kuppen och kan inte förvänta mig att må som när jag var 20. Så jag vet inte. Att jag skriver ett osande långt inlägg om sömn just en natt efter en dålig natt, och en natt där det är av avgörande betydelse att jag somnar och sover i ett sträck tills alarmet ringer, det säger väl nåt. Fingrarna smattrar på tangenterna, om jag hade skrivit på en gammaldags skrivmaskin alltså. Jag har faktiskt haft en underbart vacker svart och silvrig skrivmaskin som jag köpte på Lions här i Vh. Jag gjorde ett fint stilleben av den och några andra saker, farmors gamla böcker t ex, men numera har vi inte rum för stilleben. Att vara själv eller två på 53 kvadrat är stor skillnad! Och på Pinterest säger de att man inte ska organisera mera utan äga mindre.

Jag borde inte ha skrivit det här så länge och pratat engagerat om sömn för nu är jag upptrissad. Nu ska jag göra nåt sävligt och tråkigt. Borde ha en mattebok vid sängen tänkte jag säga, men matte har jag känslor för. Det är nackdelen att vara entusiastisk och tycka det mesta är kul. Jo, den dör uppräkningen av vinden på fhrarna, den kunde man somna till. Köra den på repeat så man inte blir stressad att man måste somna innan man kommer till Långe Jan. Syd-sydväst. Burr!