Min man känner mig

När min man kom hem efter att ha firat yngste sonen så frågade han hur jag hade haft det. Jag såg väl skyldig ut, eller nåt, för han frågade Vad har du köpt? Det tyckte jag var roligt. Fast jag hade inte köpt nåt! Och inte åkt med kometen, inte ätit nåt godis, och inte heller bytt lakan eller städat i rören under handfatet (det är ju alla mina tappade hår som fyller på bra, även golvet blir ju hårigt för fort numera). Byta lakan trodde jag verkligen att jag skulle orka, eftersom ingen av oss använder täcke nu, det ligger bara bredvid sängen ifall jag får frossa, så det skulle bara vara att byta örngott och underlakan, men även det var för mycket.

Jag har i alla fall haft två par rena strumpor på soffbordet i flera veckor och nu la jag in dem i strumplådan. Man har ju inte haft strumpor på sig på månader så jag vet inte om de har legat där sen april, jag hoppas inte det. Jag tror de har legat i en hög med ren tvätt i fåtöljen, och det kan vara sen april. Det var väl senast man hade kläder på sig mer än tillfälligt. Fy, jag får ågren! Men jag var tvungen att berätta det för Mikael eftersom strumpinsatsen var så liten men jag vill att han ska veta att jag anstränger mig fast det knappt syns.

Har också lite dåligt samvete för att det var en helt galet flygfä här inne. Han flög omkring i rummet som en åksjuk kamikazepilot och fladdrade hysteriskt i lampan på sängbordet. Nån sorts sånt där nattdjur som ser ut som en liten pinne när den fäller ihop sig. De är bara lite äckliga, inte så att jag är rädd för dem som för getingar, men jag vill ju inte gärna att de landar på mig eller så. Men så satte han sig på mitt lakan och då skulle jag svepa bort honom men råkade göra det för häftigt så jag tror jag dödade honom. Och en minut senare satte sig en pyttepinne på plattan så nu är jag orolig att jag gjort mini föräldralös. Jag som lät bli att döda en pappa långben som satt i köket förut, för att han inte störde mitt liv så mycket att han inte förtjänade att leva. Och så gör man ett barn föräldralös? Jag ska inte bli hindu, jag hade hamnat längst ner i kastordningen efter detta själviska mord. Eller ja, dråp tror jag det kallas om man inte har tänkt ut brottet i förväg.

Usch, nu sitter mini i lampan. Och gråter???

1 kommentar:

Harriet Klarin sa...

Jag hör ända hit hur mini jublar: "Äntligen blev man av med morsan! Här ska slås klackar i taket!"
modren, realist