Det förlösande ordet!

Min hemtjänstperson är underbar. Och idag under duschen löste hon upp den gordiska knuten åt mig! Jag sa att jag hört om en person vars mamma har fått en svår sjukdom, och att jag kände igen mig i sorgeprocessen. Jag är ju ledsen så ofta för alla mina begränsningar och fattar inte varför jag aldrig kan komma till ett ställe av acceptans. Varför jag inte kan bli färdig med sorgen. --Men det blir man ju aldrig, säger den kloka människan, som jag vet talar av erfarenhet.

Och jag har sett på det fel, som en uppgift jag ska bli klar med och sen slippa. Men sorg försvinner aldrig, den bara förändras. Sorgen efter en människa går från akut, från det gör så ont att jag inte kan andas, till en lugnare smärta som man vet att man måste bära med sig, men ofta klarar man det. Det tar ju åratal att gå från akut till hanterbar, men det går. Men som sagt, det går aldrig riktigt över. Dessutom påverkar sorgen en. Man blir medveten på ett annat sätt än förut. Nu är jag tacksam varje gång jag hör en ambulans och den inte är till Mikael.

Så det här att jag har sörjt bröllopet i sommar och sörjt att jag bara orkat åka och bada en gång, det är delar av en sorg som kommer att fortsätta, det vet jag nu. Nästa gång jag inte kan följa med på nåt, i lördags var en sån dag, kommer jag att sörja. Jag blir inte okänslig och tål allt för att sorgen har hållit på så länge. Så länge det finns anledningar att sörja kommer jag att behöva sörja. Ska fira en kär 50-åring imorgon och jag kommer att sörja när jag måste gå hem när det nyss börjat. Kommer att sörja alla människor jag inte har hunnit prata med. Men så är det. Och tanken på det har förändrats nu. Jag blev påmind om att jag inte blir klar.

Det är inte ett misslyckande när jag fortsätter sörja. Det är så det är för alla. Det är självklart egentligen, bara för att en person har dött betyder det inte att man är färdig med att sörja de döda och aldrig kommer att bli ledsen igen. Inte klokt att jag inte fattat det än. Men sånt är livet. Jag kommer att få bära sorgen och glädjen tillsammans, och det är att vara människa.

7 kommentarer:

Monnah sa...

Fint, Anja! Kram.

Anja Olergård sa...

Tack, Monnah! Ber om ursäkt för att jag använder ordet sorg om att inte kunna åka och bada. Det är ju inte som att förlora sina föräldrar. Men det finns väl bara ett ord för sorg, precis som det bara finns ett ord för trött? Kanske för att jag som tävlar om allt ska sluta jämföra. Kram!

Harriet Klarin sa...

Tänk att nåt kan vara så enkelt och man ändå inte har fattat det. Hon ÄR klok, din duschperson. Jag har i hela mitt liv haft Geijer bakom axeln och hans ord: "Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet." Jag håller verkligen med om att tillvarons innersta är salighet, "människan är till för att ha glädje", men sorg är inte synd! Sorg är att vara människa höll jag på att säga, men t o m Gud gråter. Och det står åtskilliga gånger i skriften att Kristus grät, men det står aldrig att han skrattade. Sorgen är en del av jordelivet, men sen har vi löftet att han ska torka alla tårar. Vi får nog bli mer avspända inför sorgen, både den stora och den lilla. Tror faktiskt att sorgen gör oss till bättre människor, mer hela och empatiska.
modren

Anja Olergård sa...

Absolut att vi blir bättre människor av sorg, "mer hela och empatiska". Och när någon annan sörjer vill man hjälpa, det gör en också till en bättre människa. Och om Gud är allas Fader så tror jag att han gråter också, när han ser dem lida och välja tokigt. Jag vill inte tro att Gud är olycklig, han har säkert lärt sig balans, men han blir väl jätteledsen ibland iom att han är pappa till både diktatorer och pedofiler.

Harriet Klarin sa...

Jag kom att tänka på att jag blev ombedd att översätta fyra extraverser på psalmen En grundval blev lagd.
En av dem lyder på svenska:
Om åren dig ärrat, mitt barn, glöm ej bort:
Min kärlek är evig, din prövning är kort.
När håret har grånat jag för dig i hamn.
Så vila i trygghet som lamm i min famn!

Värt att minnas i sorgens stund.
modren

Monnah sa...

Sorg kommer i många former, flera av dem har jag upplevt själv. Död-sorgen finns det ingen patent på. DeSutom blir kärleken större när man delar med sig, men sorgen blir lättare att bära. Så är det bara.

Anja Olergård sa...

Å, vad fin mamma! Den ska jag skriva ut och ha bredvid sängen!