Om man visste

Folk som är jättefriska och normalviktiga och motionerar nästan religiöst kan ändå dö innan de fyllt 70. Och andra kan leva tills de är 95, 100. Man vet ju inte. Min farfar dog när han var 69 och farmor 95. Det är väldigt många års skillnad. Jag har tänkt på det, undrat vem jag har ärvt, undrat vem pappa har ärvt. Inte för att ens föräldrars ålder bestämmer om man dör fort eller tidigt, men det påverkar ju.

Och så har man det här med sjukdomar. Nu var jag för gammal och för sjuk för att få barn, men tänk om Mikael och jag mötts tidigare. Bägge har autoimmuna sjukdomar, hade man låtit arv påverka besluten om barn? Har man en extrem, genetisk sjukdom som i 100% av fallen leder till lidande och för tidig död, så kanske, som en sömnsjukdom jag läste om i SvD där alla dör inom 10 månader. Vill man göra sina barn föräldralösa, eller klarar de sig ändå? Inget av det här är ju nåt som det går att svara på, nånsin. Alla Mikaels barn har kommit förbi åldern där det är troligast att man får diabetes och de tycks ha klarat sig. Det är ju fantastiskt.

Jag minns ett bra citat lite halvdant, det var om man fick barn som var som ens pojkvän, skulle man bli glad då. Nu har ju Mikael barn, som är lika honom, och lika sin mamma, och det är fascinerande. Men sen är ju barn mer än summan av sina föräldrar, och samma blandning kan bli väldigt olika. Ingen vet, fast de säger att man ärver sin pappas utseende och sin mammas intelligens. Men det köper jag inte, fast det i mitt fall är 100% korrekt. Haha, jag minns en gång när pappa stod inne på Centralen i Borås och pratade med en kollega, och Ellen och jag gick fram till honom, och kollegan fick syn på oss och nästan fnissade Dem kan du inte svära dig fri ifrån.

Eller när jag står på Köpenhamns flygplats och 2-3 helt okända personer hejar på mig. Det var min systers arbetskompisar som såg likheten. De fnissade också. Ibland har jag sett kompisars barn som är väldigt lika en moster osv. Vi hänger ju ihop. Och snart kommer fyra små älsklingar, som är en blandning av en svensk bror och en halvitaliensk amerikanska. Det är som lille Johannes, man liksom identifierar sig automatiskt med de sidor hos honom som man känner igen från sin egen familj. Det går helt av sig själv. Det är nåt med generna, med blodet, nåt. Jag har ju älskat många barn men det var en särskild upplevelse att bli faster och också att lära känna Mikaels barn, som ju inte har med mig att göra på det viset, men med den jag älskar mest här i världen. Det är också en väldigt speciell kärlek som jag är glad att jag får uppleva. Jag är så fantastiskt stolt över dem, så mycket att jag misstänker att jag är partisk i frågan.

När jag var liten drömde jag om att adoptera barn. Helst syskon som via min gärning skulle slippa skiljas åt. Jag drömde visserligen om att ha en tvilling också, så jag var inte alltid realistisk. Men visst kan man låta moderskärleken växa i hjärtat istället för i livmodern. Och barn som kanske är adopterade eller fosterbarn kan vara hemskt lika sina nya föräldrar. Så lika att man faktiskt inte kan se vem som födde dem. Eller så ser man, och vad gör det!

1 kommentar:

Monnah sa...

Vi pratade om detta idag. Vår grannes svärdotter är världskänd gynekolog. Hon frågade om ärftlighet, mammas äggstockscancer, andra kvinnliga släktingar på mammas sida... Visst verkar det finnas en viss förhöjd risk att råka ut för cancer för mig, men vad hjälper det mig att veta? Ingenting. Jag testar det jag ska och hoppas att jag som farmor och mormor får leva många lyckliga da’r.

Moderskärlek och fasterskärlek skiljer sig inte mycket åt kan jag säga. ❤️ Jag är så glad i mina syskonbarn!