Lurendrejeri och skräpfilm

Netflix har gjort en film i sju delar som heter Afflicted, kanske har den en svensk titel men den minns jag inte, om sju personer med kroniska sjukdomar. Den skulle varit en dokumentär men blev en dokusåpa om de var sjuka eller psyksjuka. Det senaste jag hörde var en omröstning på Twitter där tittarna fick rösta på om de trodde de respektive sju deltagarna var knäppa eller sjuka.

Det här är ju såklart förfärligt. En kille som var med i filmen, Jamison, har tidigare varit med i en dokumentär om ME, Forgotten Plague, och beskriver sin indignation över filmskaparnas bedrägliga klippningar och manipulerade speakerord. Hans blogginlägg finns att läsa här.

Man trodde att saker går framåt, men det är väl så att även de som vill dra löjets skimmer över en sjukdom som det pratas mer och mer om i media får sin vilja igenom för att roa massorna, de som kollar på Paradise Hotel och tycker detta är en "dokumentär".

Ett stycke i blogginlägget tar upp avsnittet "Identity" i filmen. De menar att vi med kroniska sjukdomar tillbringar så mycket tid med dålig hälsa att vi blir uppslukade av livsstilen och inte vet hur man lever på nåt annat sätt.

De förlöjligar också hur sjuka "blir" sin sjukdom, för att de använder all energi de har över till att försöka bli friskare. Det är inte att man finner nåt hemligt nöje eller trygghet i att leva som sjuk.

När man använder normala copingstrategier och säger att det tyder på psykiska problem, då blir jag sur. Ja, NU har jag psykiska problem, både depression (dock välbehandlad) och ångest (om sömnen blir för dålig, annars mår jag bra) och massvis med rädslor, tvivel, uppgivenhet, tålamodstapp, självförtroendesvackor mm. NU har jag problem, för 24 år sen var mina få problem bara fysiska. Ingen kan leva svårt sjuk hela sitt vuxna liv, inte få barn, inte karriär, inte orka gå på promenad, inga hobbies, inget socialt liv, kombinerat med rädsla för framtiden. Den som inte vore ledsen och orolig vore knäpp. Så det kan se ut som om man frivilligt ägnar sig åt sin roligaste hobby eller bästa vän sjukdomen, men den som bara köper att ligga ner med slangar och iv och kissa i blöja, den som säger okej till det och rycker på axlarna och inte gör allt för att komma ur den situationen, DEN människan är inte frisk.

Och jag ska villigt erkänna att jag är rädd för att bli frisk, för jag vet inte hur man lever ett sånt liv. Jag är specifikt rädd för att jobba, för jag har mist alla mina förmågor och kan inte föreställa mig att det finns nåt som nån skulle betala mig för att göra. Men gör den oron att jag hellre ligger i sängen och bloggar indignerat om ME, alternativt om prinsessklänningar? Självklart inte. Den som hellre vill ligga i sängen är inte frisk I huvuxet. Den som ligger helt ofrivilligt i sängen kan vara hur frisk som helst i huvudet.

Och den som inte är frisk och får kickar av att vara sjuk, synd om, uppassad osv, den har en psykisk störning som inte har med någon fysisk sjukdom att göra. Hen är givetvis också sjuk, men då är det tal om en psykisk sjukdom. Fysiska fel som man har svårt att hantera är inte psykiska sjukdomar.

Gillar inte när man skyller allt på psyket. Stackars dem som verkligen har svåra psykiska problem, och så gör folk polls på Twitter ifall fyssjuka folk är knäppa. Det är ju en förolämpning mot dem som verkligen är psykiskt sjuka, de som tar livet av sig, som hör röster, som kan ligga i sängen 11/2 år utan att gå upp för att livslusten är borta och de är ett paket snarare än en människa. Såna här fula schabloner skadar både dem och oss.

Så får jag önska, se inte på Afflicted!

Låt filmmakarna stå med världens kalkon i knät.

"Vi ser inte på skit!"