Ten people

List ten people who have influenced you and why.

För det första låter tio mycket. Jag har inte haft så mycket idoler och så, men jag ska försöka.

1. Jane Austen. Varför är väl rätt uppenbart, men okej då. Hon är en suverän författare och jag älskar hennes humor. Sen kände jag mig själv som "nucka" i några år och det var trevligt sällskap.

2. Patricia Holland. Hon är fru till en av kyrkans apostlar. När jag var 16 så var de på en konferens i Göteborg och jag minns från hennes tal att jag tyckte hon var så smart. Inte bara ett bihang till sin man. Det var då jag började fundera på vad det innebar att vara kvinna och vilket sorts liv jag ville leva.

3. Bonnie Oscarson. Hon var min bästis mamma när jag var liten. Jag broderade I love you med mycket taffliga bokstäver på en näsduk som jag gav till mamma. Jag minns hur jag och Amy satt med varsin... Vad heter de där runda träramarna man spänner fast tyg i? Och på nåt födelsedagskalas för Amy som jag var sjuk på, så hade Bonnie sytt varsitt förkläde till alla barnen med deras namn på, för vi skulle väl baka kakor. Men sen som vuxen så känner jag henne som så mycket mer än den där stereotypa amerikanska hemmafrun, som måste ha väldigt lite att göra eller extremt mycket energi för att hitta på så mycket med sina barn. Brodera liksom!! Hon har breddat min syn på kvinnor. Kvinnor kan inte bara vara smarta, intellektuella, de kan få fulfillment av att skapa ett fantastiskt liv åt sina barn också. Med aningen slagsida åt det intellektuella behöver pendeln för mig svinga över till andra sidan också, bort från karriär och hets, och hitta nöjdheten i att vara med ett barn, helt och fullt.

4. Gud. När jag var liten och hade tappat bort nycklar, så bad jag om att hitta dem, och det gjorde jag. Barnatro. Men den gången jag hade varit sjuk i ca 2 år och jag tyckte det var jättehemskt och jättesvårt och jag bad förtvivlat Gud att hjälpa mig. Helst inte hjälpa mig genom att göra mig starkare, utan jag kände verkligen att jag inte klarade mer. "Först ska det bli värre, sen ska det bli bättre", var ett av mitt livs tydligaste bönesvar. Och när sjukdomen har blivit värre genom åren har jag fått mera styrka att klara av den, och tålamod, men jag har också känt tydligt att Gud inte har glömt bort mig. Jag sitter inte på nån bagagehantering för kvarglömda väskor. Och jag tror verkligen att det kommer att bli bättre, en dag.

5. Mina föräldrar. Kloka, snälla, vettiga. Jag har fått en sån bra grund för livet.

6. Elsa Ferrin. Jag kände henne från att hon var ett par månader och under några år var hon min bästa vän. Hennes mamma var så generös med Elsa, och sen Kajsa, och jag fick uppleva kärleken till ett barn. Eftersom jag redan då var sjuk och inte kunde se hur jag skulle orka ha egna barn, ens om jag träffade nån, så var det extra betydelsefulla år. Elsa har liksom kramat hela mitt hjärta.

7. Mikael. Jag är älskad. Han danske David hyste också varma känslor för mig, men jag var så lätt att älska då, i en klänning i storlek 38 och mycket mindre handikappad än nu. Men Mikael älskar mig trots allt. Verkligen trots allt. Fast han ser det inte så, och det gör ju upplevelsen bara underbarare. Att ha någon, att vara gift, att det alltid ska vara vi, det har förändrat mig.

8. Mikaels barn och barnbarn, min brors barn. Min brors barn älskar jag av naturen, men Mikaels barn är jag inte släkt med. Och de är vuxna. Men jag älskar dem mer än jag vill erkänna. Man blir sårbar när man älskar någon, och jag orkar egentligen inte vara sårbar. Men barnteckningar på kylen, stora, vackra, duktiga, kärleksfulla barn på jul, nyår eller en vanlig söndag, det är livet. Ibland när folk går härifrån orkar jag inte resa mig ur soffan för att säga Hejdå vid dörren. Men med dem står jag nästan till och med och tittar genom fönstret tills de inte syns längre. Jag vill dem så väl, jag vill dem allt väl i hela världen. Det har också förändrat mig.

9. Sen har jag haft några lärare som har påverkat mig. Kersti Bedding i franska i högstadiet, Per Wentzer i franska i gymnasiet, Ron Paul i engelska på universitetet, Helena Bergmann i engelska på universitetet. Och även Anna Fåhreus, som är min kompis, inte min universitetslärare. Men jag har ju alltid velat doktorera, och hon är en verklig person som har gjort det. Jag vet inte om jag får något arbetsliv, nånsin, igen, men jag är inte lika rädd för det nu längre. Fast jätterädd, men inte lika jätterädd. Och jag har ju inte bestämt mig heller. Jag vill också gärna bli författare.

10. Mina syskon, som alla varit med om tragedier och svårigheter, men som är starka som människor, fasta i sin tro, och kämpar både i medvind och i motvind. Får pris för bästa sportsmannaanda, bildligt talat, i livet. Jag vill inte nämna dem eller avslöja deras individuella svårigjetet, men min lillasyster är änka och det vet ni ju om. Jag skakar bara på huvudet när jag tänker på det. Det är helt ofattbart att hon inte ligger i ett vadderat rum och skriker. Och min bror, som är en främmande, om än inhemskt utbildad, fågel på den amerikanska arbetsmarknaden och som inte har det lätt. När tvillingpojkarna var tre månader gamla tog han hand om dem själv hela dagarna, samt fick tjejerna till skolan. Att ingen har svultit under tiden är ett mirakel, för han är verkligen inte en husmorstyp. Beth är det, men ironiskt nog måste hon jobba. Tvillingar på tre månader är rätt mastigt att klara själv. Men han är svensk, här är männen duktiga. Jag är stolt över mina syskon och att de liksom har flaggan i topp trots mycket krokiga vägar. De gör saker som är olikt dem, av kärlek. Nån har ett fosterbarn. De är mina hjältar, var och en på sitt sätt.

Och kanske är det så att mina syskon är såna hjältar för mig för att jag känner deras svagheter och för att jag vet saker om deras liv. Kanske skulle alla kunna vara hjältar, om man bara kände till deras historier. Och det är väl tanken med Humans of NY, som jag gillar (på fb och insta). Där blir vanliga människor på gatan plötsligt hjältar. Så är det nog. Alla är hjältar, alla överkommer svårigheter vi inte kan förstå, alla gör någons liv bättre genom sitt inflytande.

Tio personer var verkligen inte svårt. Hade kunnat fortsätta länge till.

Ett stort tack till alla vardagshjältar!

6 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Å vilken härlig läsning!
Vi har verkligen vardagshjältar i mängd runt omkring oss.
Eja måtte vi se dem och uppskatta dem efter förtjänst.
modren

Eva sa...

Tack för att du påminner oss att vara tacksamma och se det viktiga i livet!

Monnah sa...

Bra jobbat! Roligt att läsa.

Anja Olergård sa...

<3 mamma!

Anja Olergård sa...

Tack, det var snällt sagt!

Anja Olergård sa...

Tack! Så kul!