Vilken dag!

Oj, vilken spännande dag! Vi hade 140-årsfest för mamma och pappa, som är 70 i år bägge två. Det var en överraskning och inte ens jag hade råkat avslöja nåt.

Dessutom kom min bror hit från USA, och hans fru och fyra barn, varav jag träffade två, tvillingpojkarna på 1 1/2 år, för första gången. Det var jätteroligt att återse Bella och Mia.

Kvällen var fantastisk, med bildspel, sällskap, mat, sångnummer och jag vet inte allt.

Såg en person med me som var frisk förr. Tungt å se skillnaden. Hade två andra emotionella jobbiga insikter/händelser ikväll/natt, men de är för personliga för att skriva här. Känner hur tårarna vill bryta fram bara jag skriver om det. Men jag har redan haft migrän idag, så tårarna ska stoppas!! Mammas bästis sa så gulligt att hon hoppades att jag inte skulle behöva betala för kvällen. Det måste jag såklart, men hennes önskan och omtanke var fin.

Jag frågade Ellen vad hon väger. Jag måste sluta noja!

Både Mia och jag hade silvriga skor.

Bettans klänning var sååååå snygg. Tvillingkillarna vägde tydligen 3,5 kg styck! Och alla fyra var väluppfostrade, fast även ett otränat öga kunde se vem som fått mest italienska gener. Den ena tvillingpojken hade gått runt och tiggt jordgubbar av folk tills hela salen fylldes av skratt. Tydligen hade han gått radvis på flygplatsen och sett om nån ville leka. De var jättegulliga bägge två, även om jag inte har klämt på några lår än. Jag hade den ena i knät en stund, men jag är en sån senil faster att jag inte längre kommer ihåg vem av dem det var. Vi har en vecka på oss. Min kusin är för övrigt ett geni på barn.

Jag är så lycklig för den här dagen. Men nu har jag en liten utmattningsdepression. Inte bara små jetlaggade barn kan tröttgråta. Men jag tränger undan trötthet och smärta och elände och tänker på allt underbart som varit idag. Det sägs ju att man, angående sina tankar, inte kan hindra fåglarna att flyga över ens huvud, men man kan hindra dem att bygga bo i ens hår. Men jag är sur på att det går åt så mycket kraft att vara glad istället för ledsen när man har fått vara med på fest!!

Och då har jag inte ens kommit ihåg Mens Zelmerlöw. Om det finns nån som är mer oinsatt i eurovisionsschlagern än jag (och som inte sover bredvid mig) så kan jag upplysa om att han vann ikväll.

Själv vann jag när jag fick Mikael. Fast jag längtar till himlen, när ingen har diabetes eller ME.

4 kommentarer:

Sara sa...

Vad glad jag är att du kunde vara med. Och att det finns sånt som släkt!

Harriet Klarin sa...

Mens var ett rätt bra namn på den där sångaren.
Och jag är också utmattad av alla (fyra) barn. Tur att inte alla våra barn har fyra barn var. 16 stycken hade tatt knäcken på mig.
Småbarnstiden är avgjort över. Men de är oerhört charmiga och söta att se på.
Så glad att du var med igår. Utan dig ingen fest.
modren

Monnah sa...

Härligt att det blev fest! Det andra är ju skit förstås, men mest är det härligt att det blev så bra och att de som skulle vara där var där. Kram på dig!

Eva sa...

Kram på dig! Gott du fick festa. Hoppas det var värt det! Men det känns så då du skriver!

Ingen kan jämföra sig med Ellen. Hon är bara så smal och fin alltid!

Hoppas du snart ser en liten ljusning i ditt mående!

I helgen börjar min son cykla genom Sverige till förmån för ME. Hoppas de kan dra in någon krona!