Haka upp sig?

Det finns folk som har trott på olika saker men som slutar. Till exempel ska han Althin gå ur Kd, och V har varit "äkta" kommunister men har gått ur sitt eget parti. Och Sd har varit rasister, hö hö. Folk lämnar grupper, partier, religioner, företag. Och folk lämnar min kyrka av olika anledningar också, inget mer med det.

Men en sak är lite som en skiva som hakat upp sig. Att ägna sig passionerat åt nåt man inte längre tror på, är inte det väldigt kontraproduktivt?

Det är som om Mikael skulle skriva en blogg om sin exfru. Kristina sa det, hon trodde det, hon gjorde det och dessutom så är hon sån och sån. Nån som tror att det skulle ge ens en minimalt rättvis bild av deras äktenskap eller hur Tina är? --Jo, men vi levde ihop så länge och jag vet verkligen hurdan hon är. Och vad hon sa, och jag själv har inte missuppfattat nånting, eller minns nån enda detalj fel. (Särskilt minns jag inget fel nu i efterhand när vi är skilda och man vill göra sig en egen version av saker och ting som rättfärdigar vad man gjort.) Jovisst...

Om min man var så upphakad på sitt ex att han skrev en blogg om henne, skulle jag vara livrädd för vårt äktenskap. Det är ju inte normalt att inte gå vidare! Ni förstår att det här inlägget är en liknelse, och att det verkligen inte handlar om att min man bloggar om sitt ex.

Man får såklart skriva en blogg om vad man vill. Det gör ju jag, och erkänner alla människors rätt att blogga om vad de vill som är lagligt. Men att skriva en blogg om en kyrka som man inte längre är med i, det tycker jag är skumt. Lika skumt som om Mikael skrev en blogg om sitt ex.

"Move on, people, there's nothing more to see here."

3 kommentarer:

Monnah sa...

Jag förstår det. Om man har brunnit för något och sedan tycker sig ha fått insikt att det man brunnit för inte längre stämmer överens med ens övertygelser kanske man vill hjälpa till att sprida den nya brinnande känslan. Många som är väldigt engagerade i något blir lätt väldigt engagerade i andra saker också. Är man en "brunsåsmänniska" engagerar man sig inte särskilt mycket i något. "Ska du få något gjort så fråga någon som redan har mycket att göra" finns det ju ett ordspråk som heter (ja, eller vad man nu kallar det). Människors personligheter förändras inte för att de ändrar intressen. Jag har sett folk som håller på med scrapbooking så till den milda grad att det tar över allt annat i livet. Detta intresse har sedan gått över i virkning, i att skriva i Filofaxer och sedan kanske bildbehandling eller vad det nu är. Jag tror det är samma sak för de personer du tänker på i detta fall. De som höll låg profil som troende gör det antagligen som o-troende också. Bara en tanke.

Sara sa...

Nu bet ju inte jag vad som föranlett inlägget, så ursäkta om jag får allt om bakfoten.

Håller fullkomligt med:det normala är förändring.
Men samtidigt, för att fortsätta liknelsen liknelsen med äktenskapet, så kan man ju ibland vara i behov av att utvärdera och kanske svartmåla en smula. Innan man går vidare.

En långvarig förkylning sa...

Håller med, speciellt som när folk inte går vidare utan är helt uppslukade av att svartmåla. Vilket ofta leder till baktaleri och förtal. Men att prata av sig, det behövs såklart för en del, men då kanske det är professionell hjälp som gäller för att till slut kunna gå vidare och släppa.