Det där med löften

Jag har nog lovat Mikael att älska honom i nöd och lust, jag minns faktiskt inte exakt vad som sades. Men jag kan hitta på att älska honom i nöd och lust, in sickness and in health, som jänkarna säger. Och så vidare. Älska, stödja, hålla mig till honom och ingen annan. Våra egna löften borde jag ha kommit ihåg, min var en dikt, som jag själv skrivit, ska kanske se efter om den finns kvar. Mikael började i stil med "Du rör mig. Du berör mig." Och det var så typiskt för vår kärlek, för vi håller alltid varandra i handen, och min viktigaste roll som Mikaels fru tycker jag är att hitta vägen in i hans hjärta och där låta honom hitta kärleken till sig själv. Att han älskar mig vet jag redan, men det andra är svårare. Man kan inte lära nån något. De måste lära sig det. Först när "eleven" får en aha-upplevelse har han ju lärt sig. Före det har det i bästa eller värsta fall varit tråkiga predikningar för döva öron. Eller nån som inte fattar alls vad hela grejen är om.

Så jag ska älska Mikael varje nyår och vidare. Jag ska stötta, hjälpa, prata/kommunicera det som är viktigt, och ibland faktiskt det som inte är så viktigt, för så bygger man också kärlek. Med små trivsamma nonsensberättelser om vad jag planerar på Pinterest just nu: Mikaels och min resa till Sardinien och vår 100-årsfest. Om jag kan få mig lite adderal kan jag nog slutföra det, annars blir det som vanligt, att det är på Pinterest allt roligt händer. Man skulle egentligen kunna planera ett teparty, samla bilder på mat, trekantiga smörgåsar, gurksmörisar, vackra tekoppar, fin dukning, och sen bjuda in folk till det tepartyt. Det tycker jag låter kul. Men det kanske är normalt att folks fester äger rum i verkligheten, inte på Pinterest.

Men vad ska mina nyårslöften bli?

Jag ska försöka ännu mer att ta kontroll över me. Det betyder att säga nej till saker som är för mycket, och våga säga ja till annat jag tror jag klarar, och då bara göra det utan att vara orolig. Men mycket vis i förväg.

Det betyder också att tänka på vad jag gör, och börja göra saker lugnt, långsamt, deliberately. Det är oerhört svårt för mig. Jag är en sprinterlöpare, ingen maratonlöpare. Min personlighet tänds upp och släcks relativt fort. Jippi! Nä, förresten. Så jag måste öva mig på att vara långsam, göra saker långsamt, tänka långsamt, röra mig långsamt. Fy vad svårt. Detta kommer jag att öva på i många år. Det är min personlighet som måste förändras för sjukdomens skull. Både lite irriterande men ändå nyttigt.

Ja, så ska jag försöka skaffa mål med bloggen. Inte mål man uppnår, utan mål som i riktning. Om jag inte tänker ut vad jag ska skriva handlar bara hela bloggen om hur dåligt jag mår och hur jag lipar och har migrän och inte kan sitta upp ens. Bah, jag tråkar ihjäl mig själv ju!

Jag skulle önska mig att så många som möjligt kunde svara på vad de tycker om med min blogg och vad de gärna läser mer av. Då blir jag sjukt peppad att skriva just det! Jag vill skriva, det är därför jag har en blogg, men en skrivare vill bli läst. Det är meningen att det ska vara ett samarbete mellan skrivare och läsare, musiker och lyssnare, tavla och betraktare. Man skriver för att man älskar det och inte kan låta bli, men man missar nåt om ingen läser, reagerar, tänker.

Jag vet att man kan ställa frågor och räkna svar på blogger, men jag har telefonen nu bara, så vi får se imorgon kanske.

Jag vet att en del hittade hit för att jag har me. Vill ni ha information om sjukdomen (det måste väl finnas bättre källor för det) eller hur det är att leva med me? Jag vet andra som vill läsa om min vardag, särskilt om jag gör den dråplig och självdistanserad. Ja, det är bara vad jag kan komma på nu. Ska försöka göra nån sån där frågemojäng.

Mikael och jag fyller faktiskt 100 år i år. Jag längtar efter fest!!

Älska Mikael, bara göra det jag orkar (det kommer inte att gå så jag får modifiera det), ta hand om me:n bättre, skriva lite mer strukturerat. Kanske gå ner i vikt. Jag vill gärna, men är spyfärdig på bacon, broccoli och ägg.

Vi får se. Det är precis så man gör med mål: Luddiga, otidsbestämda, önskemål snarare än mål osv. So be it.

4 kommentarer:

Sara sa...

Jag gillar förstås det mesta med bloggen, både humor och allvar, både att du delar när du mår dåligt, eftersom det är ärligt och viktigt att sätta ord på, och när du mår bättre och vi får vara med på det hörnet med. In sickness and health, blog whise. Och eftersom det är så himla trevligt här vid ditt middagsbord, så tycker jag att inläggen som leder till det är toppen, tänk att vara inbjuden till ett ständigt pågående samtal, det är inte alla förunnt! Fast jag vet inte vad det är som gör att vissa inlägg blir middagsdiskussioner, så det kanske är spridningen som gör det?
Och eftersom jag inte orkar leta rätt på allt som är värt att se så uppskattar jag bilderna. Och när du spiller lite av all din kunskap om litteratur eller språk, å vad jag tycker om det! Och när du tycker till! Folk är ofta fega på tyckarfronten, men det är inte du! Och där kom jag osökt in på din humor och självdistans som jag måste hylla lite extra!
Äsch, jag bidrar ju inte med nåt konstruktivt märker jag, jag bara gillar. Så jag är bara glad om du fortsätter att hålla hov här!

Anja Olergård sa...

Sara, min älskling! Sån ohämmad beundran och reklam måste ju bara bli välbelönat vid pärleporten. Eller tidigare gärna! Jag tror ta mig sjutton att jag ska printa ut och laminera och ha vid sängen. <3

Anonym sa...

Ha,ha himla synd om du tråkar ut dig själv. Mig tråkar du inte ut i alla fall.
Älskar att din blogg är som ett smörgåsbord, lite ditten och lite datten.
Ibland lär jag mig något nytt och ofta fastnar jag i stum beundran inför en vacker bild.
Kommer på mig själv med att sitta och le när något är extra kul och fäller en liten tår i samförstånd inför den vidriga MEn.
Bästa frun, ändra inte på bloggen, den är bra som den är!
Kram från Lena (trogen läsare och MEd-syster)

Anja Olergård sa...

Dra på trissor, Lena, det hade jag inte förväntat mig! Beröm från en jag inte känner. Jag blir rörd men mest alldeles stirrig och uppspelt av glädje. TACK!!