RIP


Mycket av min tro på Gud är ihopkopplad med musik. Sånt som har med evigheten att göra är inte lätt att formulera, och då är musik en ytterligare dimension i ens uttryckssätt, men kan också sätta igång flodvågor av känslor inuti en. Det är ju snart jul, och julmusik står väldigt, väldigt högt i kurs hos mig. John Rutter, en engelsk kompositör och körledare för The Cambridge Singers, har skrivit några av mina julfavoriter. Sjöng några i fyrstämmig damkör i Borås med Sahlins, underbara minnen.

Så ser jag idag att en amerikansk kompositör har gått bort i söndags. Han blev 65 och dog i sviterna av en stroke förra sommaren. Han har skrivit till exempel Pilgrim's Hymn, som jag älskar.

Tabernakelkören, världens kanske mest kända kör (?), har ett radioprogram varje söndag morgon på en halvtimme. Programmet planeras månader i förväg. I söndags stod Pilgrim's Hymn på schemat. Ett gudomligt sammanträffande att de sjöng hans sång samma dag han dog. Jag blir lite rörd.

Igår, eller om det var i förrgår, hade Mikael varit på besök hos några par i kyrkan. Kvart i tio hade han inte kommit hem och svarade inte i mobilen. Jag vet att han ska dö, alla ska dö, men jag vet inte om den kvällen är idag eller om 30 år. Sen Rob dog kan jag inte vara säker på att folk överlever. Han förändrade allt. Jag vet att det är klokt att inte stressa upp sig, saker brukar få sin naturliga förklaring, och de fick de också (han hade sprungit en tur med Vanna, vars ägare är sjuk och inte hade orkat så mycket uteliv den dagen). Någons man dör varje dag, någons barn, ja, till och med någons hamster. Vi måste njuta av livet som om det vore det enda vi har. Ta vara på ögonblicken, för de är livet. Carpe osv.

Hoppas ni kan gå in på länken nedan och höra på Pilgrim's Hymn.

http://www.mormontabernaclechoir.org/articles/tribute-to-stephen-paulus?adbid=10153394488113868&adbpl=fb&adbpr=19919948867&cid=social_20141023_34257277〈=eng

4 kommentarer:

En långvarig förkylning sa...

❤️ Kram

AL sa...

Åh. Jag som inte e en finsmakare som du har alltid tyckt den e lite tråkig. Fin. men før seg. Men så læste jag artikeln och kommentaren om hur han hade en intuitiv förståelse før den mænskliga sångrøsten. Så jag prøvade att sjunga med. Skøn att sjunga och liksom logisk i progressionen. Undrar om det ær før att du sjungit den du älskar den, eller om du bara har bættre musiksmak æn jag. Antagligen båda.

Och døden. Konstigt att det ær jobbigare nær nærstående lever nära den, æn att man själv befinner sig i samma farozon, åtminstone teoretiskt. Lættare att acceptera sin egen dödlighet æn andras. Sjælv tillhör jag planera i førvæg sorten: har sagt hur jag tycker min man skulle kunna göra med med tanke på barnen etc. Han tycker det ær en absurd diskussion och kan inte ta in det. Varfør då? Det samtalet ær ju helt pragmatiskt och väldigt praktiskt. Det stressar mig lite att han inte kan ta besluten gemensamt med mig nu, utan vill ta det den dagen det inträffar. What? Hur kan man vara funtad så?

Har också nära familj som dött och efterlämnat barn, hon var tre år äldre æn jag ær nu. Små och många var de dessutom. Ær det det som gør mig paranoida?

Harriet Klarin sa...

För många är döden helt tabu. Om man inte pratar om den finns den inte.
Vi har en 93-årig släkting som fullständigt vägrar att tänka på eller prata om döden. Släktingar som frågar om hur han vill ha sin begravning får onda ögat.
Jag förstår inte hysch-hysch kring döden, den känns lika naturlig som födelsen. När vi dör gråter och sörjer våra närmaste, men andra jublar på den andra sidan. Samma som när nån föds. Döden är en födelsedag som ingen kommer undan. Vi kommer till en ännu bättre värld. Varför sörja, varför gråta? :-)
Fast som min bror brukar säga: Tänk vad vi ska bli förvånade när vi vaknar upp i Valhall!
modren

Anja Olergård sa...

Döden är säkert värst för de som själva inte dog men måste lära sig leva utan sin anhörige. Jag är inte alls rädd att dö, men tycker illa om tanken på att Mikael ska dö.