I min kurs Tysk affärskommunikation (som jag verkligen har haft nytta av efter universitetet, på alla mina coola arbeten, jag är inte bitter...) gick nån igenom det här med hur olika vi ser på tid i Europa. Mamma nämnde i nån kommentar Ellens goa italienska bästis. I Italien håller de inte tiden, men de är varma och omtänksamma. I Tyskland håller de tiden, men de är inte varma och omtänksamma. Går det inte att kombinera dessa "motsatser"?
Kruxet är att tid inte bara är tid. Man kan se tiden cirkulära eller linjärt. Vi använder för enkelhetens skull Italien och Tyskland som exempel.
Tänk er ett Metzgerei, slakteri. I Tyskland har man q-matics nummerlappsapparat och slaktaren ropar achtundfuenftzig. Då visar personen lappen där det står 58. Han kanske beställer ett kilo rimmat fläsk, fem vitlöksdoftande Bratwurstar, und (in Basel) zää Schibe Lyoner (som jag inte vet vad det är men det smakar som mormors kalvkorv). Mäta, väga, pappersförpacka, skriva på med bläckpenna, sina fina tyska ettor som börjar nere till vänster och som jag verkligen saknar. Och så är han färdig. Neunundfuenftzig! Lite mortadella, en fläskstek, och igen några Bratwurstar. Samma procedur med pappersinslagning och bläckpenna. Sechtzig!
Här ser man varje person linjärt. Kund nummer 58 betjänad före 59, och även om kund nr 60 också vill ha mortadella, får han vänta på sin tur. Ordnung muss sein. Och folk lägger maten i fula beigea textilväskor med der Gruene Punkt på. Som passar till randiga pyjamasliknande byxor och birkenstockkopior.
Vi förflyttar oss till landet där vitlöken inte luktar gamla sockor, som den gör i Tyskland. Förlåt. I Italien luktar allt gott, förutom peperoncini, som väl kanske luktar gott men inte smakar som denna nordiska mes är van. Hur som helst. Vi ska köpa kött.
Dörren till il macellaio (?) öppnas och nån ropar Buongiorno Silvia, nån annan pussar på kinderna, och medan två äldre herrar putsar ovansidan av skorna på byxbenets baksida för att bli riktigt uppmärksammade av Signora Zetti, som mist sin man, "för nog länge sen", ja, över detta tjattrade kaos ropar slaktaren vilka som vill ha salsiccia? Ett kilo till signorina Gessati, fyra stycken till signor Bertolli och två till den väldoftande änkan. Har alla fått? Slaktaren frågar vad de vill ha mer, jag har lamm. Nån vill ha lammstek och nån vill koka benen. Sen tar han fram salami, den vill alla smaka på, och sen köper alla en bit. Signoran hinner knappt blicka mot ytterdörren, förrän de två välputsade vännerna tävlar om att hjälpa henne med både varorna och dörren. När man har klackar på sig till slaktaren, och full frisyr, så får man liksom lite dörröppning och annan service, och alla ler åt alla.
Ni märkte såklart skillnaden. Tyskarna ser tiden linjärt, nummer 58, 59, 60.
Italienarna ser varorna: salsiccia, lamm, salami och människorna betjänas cirkulärt.
Ett helt annat fall.
Du är tysk. Du har stämt träff med någon på Rathauscafe kl 17. På väg dit träffar du Mattias, men ni hälsar bara, och sen måste du gå, för du blir sen annars. Sen ropar Andrea på dig från andrahandsaffären bakom busshållplatsen, och trots att du inte sett henne på ett år, pussar du henne bara på kinderna och säger att du tyvärr är försenad till ett möte. Och så småspringer du från hållplatsen och till fiket. Christian sitter redan där, och klockan är ju bara två över, så han köper din ursäkt. Och ni får en trevlig stund med varsin kopp nåt.
Ma, allora siamo in Italia. Vi ska gå på kafé med Luca och Simona (här säger man ofta bar fast det är ett kafé). Jag är osäker på om vi ens sa nån tid. Först kliver vi på tunnelbanan och ser Lucas kusin som har bott i Frankrike ett år. Vi går av vagnen och går och köper en glass med honom i den fortfarande rätt varma augustikvällen. Det finns massor att berätta, och det var en sån lycklig omständighet att vi ses såhär! Såsmåningom är det dags att gå åt våra olika håll, och vi tar tunnelbanan ett par hållplatser till. På väg upp ur metron står Simonas lillasyster Aurelia i en blomsteraffär, och ska välja ut den vackraste buketten till det sällskapligaste priset. Vi tackar och pussas, och går upp och ut, och hamnar faktiskt till slut på kaféet. En och en halv timme senare än vi tänkt, men vi träffade den å den å den på vägen.
Så i Italien ser de folk cirkulärt. Den jag är med just nu är viktigare för mig än den som jag eventuellt ska träffa om en timme. Och om ödet hjälpt en med en överraskande nybliven vänskap, så prioriterar man dem, framför nån man inte ens vet om de är där ännu. (Och i Italien talar man av erfarenhet, och personer är antagligen inte där än.)
Ni ser ju, det blir fel för några i båda historierna. Och det går att hävda effektivitet hos båda slakthandlarna.
Så är det när vi inte uppfattar tiden likadant, eller hur vi ser på dem vi möter visavi dem vi (snart) ska träffa.
Jag älskade Schweiz och Basel men skulle nog hellre bo i den italienska kantonen Ticino. Om det finns några som har lyckats ta det bästa från det romanska och det bästa från det germanska, så måste det väl vara tessinarna!
Tänk när man förstår andra lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar